Hemlängtan och tunna väggar

Trött idag, inte ens kaffe har hjälpt mig.
Min granne har snarkat i natt så att det hörts in till mig.
Är inte van att sova till ljudet av någon som snarkar
och ju mer jag försökte att inte höra det, desto högre kändes det som att det blev.
Förhoppningsvis går det bättre i natt...

Tog för övrigt en promenad i förmiddags,
inte så märkvärdigt kan tyckas, men med mitt lokalsinne så borde jag ta för vana att ringa polisen
och anmäla mig själv försvunnen innan jag ger mig ut i nya områden.
Men jag lyckades hitta en slinga att följa och märkligt nog ledde den tillbaka till hotellet igen.
Ren och skär nybörjartur, får se om jag fegar och tar samma slinga imorgon eller om jag vågar
utmana mig själv lite.
I värsta fall får jag väl använda GPS:en på telefonen för att hitta tillbaka...

Sen var det behandling, 2/25 avklarade, lyckan är total.
För varje gång kommer jag ju trots allt ett steg närmare slutet på strålningen.
Tog upp den "mystiska"...

*prosit* (nu nös grannen också)

Jo, som jag skulle säga, tog upp den mystiska knölen på foten som jag nämnt nån gång tidigare.
Sköterskan tittade och klämde lite på den och var rätt säker på att det inte var Mr C,
han tyckte det var ett mystiskt ställe för Mr C att hoppa fram på.
Men han skulle ändå boka in mig för en läkartid så att nån fick titta och känna på det.
Mest troligt är det i alla fall ofarligt, så det låter ju bra.
Behandlingen idag gick till på samma lika sätt som igår, förutom att det gick snabbare att få
mig på rätt plats och att de idag tejpade fast lite sladdar på mig.

Snabbt, smärtfritt och till synes ofarligt så här långt alltså.

Utöver detta har jag vilat, pratat med dom där hemma, vilat och ätit, ätit, ätit och suttit lite vid datorn.

Fick för övrigt papper om sjukskrivning idag, blir fortsatt sjukskriven t.o.m sista Juni.
På papperet står dessutom "ev ny cellgiftsbehandling efter avslutad strålning"
Så nu vet jag vad för plan Dr Y har för mig, men han vet att jag vill ta ett steg i taget,
så jag antar det är därför han inte har sagt det rakt ut till mig.

Hur jag känner inför detta vet jag ärligt talat inte.
Jag skulle ju vara färdigbehandlad i Mars, kanske börja arbetsträna i April/Maj,
njuta av sommaren och solen.
Få vara frisk...

Men sommaren kommer ju ändå och jag ska ju bli frisk,
tar bara längre tid än planerat.

Lägger omkull mig en stund, tänker på dom jag älskar där hemma och sen blir det nog att göra av med den sista energin i träningslokalen.

Onsdag imorgon, en dag närmare helg och kramkalas.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre