Snart kanske...

Tillbringat dagen ensam för första gången på drygt två veckor.

Huset har varit tyst, stilla, tomt och kallt.

Har visserligen inget emot att vara ensam men nu såhär första dagen så måste jag erkänna att det känts lite sorgligt.

Har mest bara vilat idag, försökt sova utan framgång.
Målat lite också men blev till slut så trött att soffan kändes mer lockande.

Har bara en vecka på mig att återhämta mig nu innan det är dags igen och det känns inte lockande alls med ny behandling om jag ska vara såhär sliten...

Behöver energi, behöver kraft att orka och just nu finns den inte.
Men en dag i taget, hoppas återigen på att få sova ordentligt i natt.
Vakna utvilad imorgon.

Hoppas och önskar...

Magen har dessutom sagt upp sig.
Vet inte om det är alla tabletter jag tagit sista veckan, det faktum att jag försöker ändra matvanor eller helt enkelr en kombination av de två.

Allt passerar hur som helst väldigt fort genom kroppen.
Kanske kan det också bidra till att jag är extra trött?

Funderar, spekulerar och analyserar, som vanligt...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre