Försöker förbereda mig

Fördriver dagarna och tiden med att försöka hålla kroppen i gång och hjärnan sysselsatt.
Fortfarande trött och slut, men inte alls på samma sätt längre.
Värsta är nog värken i kroppen och det faktum att jag hela tiden får tänka till en och två gånger extra för att fatta vad det är jag egentligen ska göra eller håller på med för den delen.

Cellgiftshjärna...

Nu är det inte fullt två veckor tills det förhoppningsvis är dags för sista cellgiftet.
Är det nån gång jag inte vill att det ska strula med mina vita blodkroppar,
så är det nu.
Att behöva skjuta på den allra sista behandlingen, skulle inte få mig att
hoppa av glädje, om jag säger så...

Nåja, har ju visat sig att jag inte kan påverka det så mycket så det är bara att ta det som det kommer.

När resan började bestämde jag mig väldigt snabbt, att ta ett behandlingssteg i taget.
Men visst har jag funderat vad som ska komma efter cellgifterna, fast inte så att
jag har grubblat och oroat mig, inte gällande själva behandlingarna i alla fall.

Och jag måste säga att jag fortfarande känner mig väldigt lugn kring den biten.

Däremot känner jag att jag nu, inför läkarbesöket den 6 feb, måste förbereda mig med alla
dom där frågorna, som jag nu känner att jag måste få reda ut.

• Strålningen - Hur påverkas man? Fysiskt/psykiskt? Kan jag träna? Risken förskador?
• Venporten - Hur länge behöver jag ha kvar den?
• Rekonstruktion - När kan jag få mitt bröst tillbaka? 
• Återbesök - Hur stor koll kommer ni ha på mig framöver? 
• Blodkroppar - Är det sant att risken för återfall ökar vid lågt antal vita blodkroppar? Finns det något man kan göra i så fall för att mina vita blodkroppar inte ska åka upp och ner som en jo-jo? ( Läste det om blodkropparna i ett forum och det har satt lite griller i huvudet på mig)
• Livet - Hur går man vidare efter allt det här

Dyker säkert upp fler funderingar innan jag är där...

Längtar, men samtidigt känns det vemodigt.

Sista gången, är ju alltid sista gången.

Det blir ett avslut på den delen av vägen mot ett cancerfritt liv.

Känns underbart men overkligt och lite sorgligt, av någon outgrundlig anledning.

Skulle tro att det är mycket rädsla som ligger bakom, för visst är jag rädd,

visst känns det osäkert.

De behandlingar jag fått ska vara nog men tänk om...

Att gå igenom cellgiftsbehandlingarna har varit värre än värst, men när det nu närma sig slutet ställer sig den allmänt vrickade hjärnan frågan:

-Ska vi inte ta några vändor till? Bara för säkerhets skull?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre