Man kan ju kanske tycka att efter att ha spenderat eftermiddag/kvällen igår med att hålla mig vid ytan,
kämpat mot värken och utmattningen från helvetet...
Så borde jag väl i alla fall fått somna in ordentligt när jag väl la mig i sängen eller i alla fall fått sova ut.
Men inte det.
Svårt att somna, vaknat flertalet gånger i natt.
Drömmer mardrömmar igen.
Vaknade halv åtta, går inte somna om.
Värken har dock lyst med sin frånvaro än så länge och jag önskar innerligt att den håller sig borta eller i alla fall inte skenar iväg som igår.
Vill inte älta gårdagen men för andra gången under hela resan kände jag tvivel på att jag kommer att ta mig igenom det här...
Att bli så slut som människa, både fysiskt och psykiskt som i ett trollslag är fruktansvärt.
Maktlös, man känner sig helt och hållet maktlös.
Och när värktabletterna inte hjälper och sömnen lyser med sin frånvaro, så är det precis vad man är, helt och hållet maktlös.
Försöker intala mig själv återigen att de kommande dagarna bara kan bli bättre men rädslan för att åter ta en hastig tur ner i botten känns skrämmande.
Det enda positiva i det här är att jag nu vet till nästa gång, jag är förberedd på vad effekterna av Taxoteren kan göra.
Samlar kraft och mod att ta mig ann den här dagen, ska försöka släppa gårdagen, koppla bort hur liten och rädd jag kände mig.
Känns som att mottot sista dagarna varit "nu kan det bara bli bättre"
Får hoppas att det stämmer på den här dagen.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Styrkekramar till dig!!!!
SvaraRadera