Två veckor har gått

Två veckor med Xeloda,
två veckor som pendlat snabbt mellan högt och lågt.

Haft två veckor på mig att lära mig hur min kropp
fungerar med Xeloda och jag har lärt mig hur jag hanterar
de djupaste dalarna.

Nu väntar en vecka utan cellgift och DrX har "lovat" att jag
ska repa mig ganska fort.

Idag har jag varit och tagit prover inför kommande PET-röntgen
den 17 juni (vet fortfarande inte om jag vågar se hur det ser ut där inne)

Sen nästa vecka väntar ytterligare provtagning inför nästa
Xeloda-kur.

Och så får jag inte glömma fina kuratorn...

Fick för övrigt kallelse till Umeå och Dr Y idag.
10 juni är det dags och blir lite spännande att höra hans syn på allt som hänt.

Så det är mycket nu.
Drömmen om att få känna dig frisk mellan strålningen och PET-röntgen
gick i kras och plötsligt känns det som att varje dag påminner om MrC.

Men nu väntar dom som sagt en hyffsat normal vecka,
fysiskt i alla fall,  förhoppningsvis...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Riktig jäkla skitdag

Dom härliga bieffekterna av Xelodan har gett sig till känna.

Spenderat förmiddagen sovande och kräkande.

Eftermiddagen har gått bättre,
jag har fått i mig mat men jösses vad bra jag blivit på att sova.

Kort sagt har jag inte fått ut nått av den här dagen,
den har bara sugit energi.

Hoppas på en bättre morgondag.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Bättre sent än aldrig...

- Vad var det jag sa!

Precis dom orden använde min syster när jag berättade om känslan
efter jag träffat kutator G för första gången idag.

Känslan av tomhet,  ledsamhet och befrielse.

Jag har hela tiden envisats med att klara mig själv.
Att vara självgående och duktig
men idag förstod jag att jag skulle ha gått dit tidigare.

Jag fick berätta om resan,  från det jag hittade första knölen i juni,
till den andra knölen i mars, till den tredje knölen i maj och allt däremellan.

Tårarna rann, är det mig vi pratar om.
Återigen kommer frågan:
- Vad var det som hände?!?

Vi nosade lite på döden också.
Det där hemska,  mörka som finns dät,
det där laddade, tunga ordet som jag så gärna undviker
men vet att ingen kommer undan.
Kommer nog att få prata mer om det.

I övrigt händer inte så mycket.
Mår under omständigheterna bra och så länge jag
kommer ihåg alla piller så funkar tillvaron helt okej.

Däremot har jag svårt med en del saker som tidigare varit väldigt enkelt.
Som nu till exempel; Den här texten har tagit mig  drygt 30 minuter
att skriva ihop.
Orden faller inte på plats, fingrarna lyder inte och jag har varit påväg
att somna flera gånger.

Dags att vila lite kanske...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

En dag i taget

Trött, disträ, frånkopplad,
känns som att det fattas ett får eller två i hagen.
Klumpig, illamående och ont i huvudet.

Bästa sättet att sammanfatta hur läget är.

Fått nya värktabletter utskrivna i veckan
och sover nu mera som ett litet barn.
När jag minst anar det dessutom.

Igår tog jag en powernap sittandes på golvet
och i ärlighetens namn skulle jag nog kunna somna nu också
om jag bara stängde ögonen.

Jobbigast är nog ändå illamåendet,
har medicin mot det men kommer inte ihåg att ta den förens jag redan mår illa
och då tar det för lång stund innan det släpper.0

Ska jag däremit jämföra Xelodan med Fec och Taxoteren
så föredrar jag såhär långt Xelodan.
Jag orkar mer och vågar mig ut på kortare äventyr
och det känns skönt att inte var helt uppbunden pga MrC.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

ont det gör ont

Spenderat halva natten ojjandes i sängen,
vridit och vänt på mig.
Hur jag än burit mig åt så har jag haft en sprängandes värk
över revbenen på vänster sida och i vänster axel.

Kan inte med ord beskriva smärtan
men den fick mig till slut att ge upp,
ta täcket till vardagsrummet och bänka mig i soffan.

Konstaterade snabbt att smärtan försvann när jag satt upp
och sen somnade jag.

Vaknar av skrikande väckarklockor i sovrummet och
en hemsk värk i ryggen.

Pest eller kolera, men jag fick då sova till slut.

Värken i ryggen kan jag hantera,  det är en bekant känsla
men det jag gick igenom inatt vill jag nog helst undvika.

Att värken över revbenen har med förra veckans händelser känns lite logiskt
och axeln kan ju mycket väl fått stryk då jag har en tendens
att spänna resten av kroppen då jag har ont någonstans.

Funderar om jag ska ringa direkt, ifrågasätta
eller om jag ska vänta en dag för att se om det fortsätter.

Minns jag inte fel så skulle de ringa idag för att stämma av
hur det går med Xelodan, kan ju nämna det då.

Väntar lite, ser hur det går, hör ingen av sig så ringer jag i eftermiddag.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre 

Hur mås det?

Lite körig mage, otrevliga sporadiska hugg i mellangärdet,
rethosta och lite obehagliga andningsstörningar.
Känns som att jag hickar med lungan.

Åsså är jag trött.

Andningen hoppas jag rättar till sig annars blir det
ett samtal på lasarettet.
Det övriga beror eventuellt på Xelodan eller den stökiga veckan.

Men utöver defekterna, så mår jag bra...
Iallafall så länge jag håller snigelfart,
minsta lilla tempoökning så kraschar jag.

Lyssna på kroppen!!
Lyssna väldigt noga på kroppen!

Mitt nya, kanske livsviktiga mantra.

För övrigt så svider Fragmin-sprutan nått så fruktansvärt
och efterlämnar ömma små fläckar på magen.
Innan alla 90 är tagna lär hela magen vara öm...

Har jag nämnt förresten att jag ska få börja gå och prata av mig lite?
DrX skulle ordna med det och jag tror det kan hjälpa mig på många sätt.

Hoppas jag...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Xeloda och Fragmin

Så fruktansvärt skönt att få vara hemma!

Det har varit en totalt kaotisk och omvälvande vecka,
men nu är det väl ändå nog med eländet?

Har idag fått tappa ut några deciliter vätska till från lungsäcken,
sen bestämde Dr från IVA att det fick var nog och att dränaget kunde plockas bort.

- Hur ont kommer det att ta?
- Ja, när man frågar barn, vad som är värst med lasarettet, så
får man ofta svaret; Att ta bort plåster...

Det kändes INTE som att ta bort ett plåster, det kändes mer som att han slet ut en
alien ut kroppen på mig.
Men sen försvann nästan alla smärta som funnits där sedan i tisdag.
Betoning på NÄSTAN, för fy tusan vad mör jag är,
inte bara kring revben och lunga utan hela vänster sida överkropp.

Sen bar det av på lungröntgen, en sväng till apoteket och sen upp till Kirurgen 8
för genomgång av den nya cytostatikan.

Läkemedlet jag kommer att få ta heter Xeloda.
Kommer att ta fem tabletter, morgon och kväll.
Har inte tänkt läsa bipacksedeln av rent själsliga skäl.
Men vanligaste biverkningarna är hand/fotproblem (torrhet, sprickor, besvärliga sår) och diarré.
Sen kan man blir lite trött (som om jag inte var det redan) och må lite illa)

Så smörja händer och fötter är väldigt viktigt och undvika att gå barfota så man inte får sår...
Just den biten kommer jag troligtvis att ignorera till viss del, då det bästa med sommaren
är att kunna gå barfota.
Så grus, sand och andra hårda underlag undviker jag, men att sticka ner tårna i gräset,
kan ingen hindra mig från.

Efter genomgången av Xelodan fick jag träffa DrX en vända,
han berättade att lungröntgen nu såg bra ut men att jag skulle få ta Fragmin (blodförtunnande)
under tre månader just för blodproppsmisstanken.

Så pillertrillare och sprutmissbrukare, men hjälper det så står jag ut med det mesta.

Nu ikväll har jag tagit mina första fem tabletter och inte vet jag,
så här långt känner jag mig mest bara lite groggy i skallen,
men om det är för att jag landat och varvat ner
eller om det beror på tabletterna, det vet jag inte...

Hur som helst, rond femtielva mot MrC har startat och jag är redo!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Vart börjar jag?

Skulle nog i ärlighetens namn vilja börja detta inlägg
med den längsta svordomsramsa som någonsin skådats,
men jag väljer att inte göra det.

I stället ska jag försöka fylla i vad som har hänt sedan i tisdags.

Natten mellan tisdag och onsdag spenderade jag på kirurgen 2,
med hjälp av lite morfin kunde jag somna trots smärtorna från dränaget,
Just innan fyra hade effekten klingat av och jag vaknade av det onda och
låg vaken resten av natten.

Efter en hel del dränering och en halv dag väntande så fick jag göra en ny lungröntgen
och jag hann inte mer än tillbaka på rummet
så kom de med en härlig bägare med kontrastvätska.
Sen bar det iväg på skiktröntgen.

Åsså väntan, hade blivit lovad på morgonen att få åka hem,
så den timme som gick mellan skiktröntgen och samtalet med Dr X kändes som en evighet.

Så var det dags, DrX visade bilderna av mina lungor,
fortfarande syntes det ganska mycket vätska och dränaget skulle behöva sitta kvar.
Lite motvilligt gick han med på att jag skulle kunna få åka hem,
men med tanke på vad som hände sen så fanns inga andra alternativ.

Efter en liten stunds samtalande om mina lungor, så kom käftsmällen.
Biopsin visade trots allt, att det fanns spår av MrC i mitt högra bröst.

Jag visste det, men samtidigt inte.
Kändes först inte greppbart, hur är det möjligt?
Nio veckor sedan jag gjorde en PET-Ct och inte ett spår av MrC syntes i bröstregionen.
Tårar, ångest, hopplöshet, ett steg framåt fem tillbaka...

Att få åka hem var det bästa som kunde hända men att behöva ge beskedet att MrC återigen
är tillbaka, var fruktansvärt jobbigt...

Som toppen på isberget, så ringde telefonen när vi just skulle till och äta.
Det var en läkare från mottagningen som ville att jag skulle komma tillbaka.
De hade sett en liten skugga på lungan, som mycket väl kunde vara en blodpropp,
de var inte säkra, men i förebyggande syfte så ville de att jag skulle ta en spruta med blodförtunnande.
Upp, spruta, hem...

Efter en hel del pratande, gråt och förtvivlan, så landade jag återigen i tryggheten.
För varje besked känns smällen hårdare, men på något sätt går det fortare att hitta tillbaka till lugnet.
Så efter en morfintablett, somnade jag lugnt, utan snurrande tankar, i min egen säng
och vaknade återigen av smärtorna just innan fyra på morgonen.

Vid lunch åkte jag upp på lasarettet igen.
Dränaget sattes igång och DrX hälsade på en stund.
Han berättade att skiktröntgen såg bra ut, det som syntes var körtlarna på halsen,
men dom visste jag ju om och dom är ju strålade och förhoppningsvis döda.
Inget syntes i bröstet, så en mammografi kommer att göras, för att se vad dom hittar där inne.

Han informerade också om att jag får påbörja en ny kur cellgifter imorgon.
Blir i tablettform och jag sköter det själv hemma, två+två veckor med en vecka uppehåll där emellan.
Sen utvärdering och ny röntgen efter det.

Kommer också att få fortsätta med de blodförtunnande sprutorna ett tag, oklart ännu hur länge.

Efter DrX dök en läkare från IVA upp, han tittade på dränaget och sög ut 1,5 liter vätska,
så totalt 3,5 liter ungefär.
Han la också en bedövning rund dränaget så att det ska göra lite mindre ont för mig.
Dränaget ska sitta till imorgon, under förutsättning att de nu får ut all vätska.
Är ju bara att hoppas...

Sen efter en stunds väntan, fick jag åka hem igen...

Så det har varit några tuffa dagar, men jag mår under omständigheterna bra.
Trött och naturligtvis ledsen, men ändå fortfarande övertygad om att jag klarar det här
och jag kommer aldrig, aldrig att ge upp.

Imorgon ska jag infinna mig på mottagningen, få dränaget kollat och förhoppningsvis borttaget
och sen blir det genomgång av de nya cellgifterna.

Livet suger lite just nu, men det går vidare, en dag i taget...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Detta har hänt

Mannen hämtade mig klockan elva i förmiddags.
En snabb tur för biopsi och klaga lite över andnöden, trodde jag.

DrX tog snabbt emot.
Jag berättade gråtandes om hur eländigt synd det är om mig
och självklart skulle det kollas upp.

Ultraljud på bröst och biopsi både här och där.
Ultraljudet såg bra ut, lite tät vävnad och en aningens förstorade körtlar
men inte nån vätska.
DrX skulle begära snabbt svar, så nu är det vänta och hålla tummar som gäller.

Sen blev det en tur ner på röntgen,
lungor och skiktröntgen skulle det bli.

Efter en del akrobatiska övningar var lungröntgen klar
och jag fick vänta en stund.
-Du kan gå upp på mottagningen igen,
ingen mer röntgen just nu...

Fan! Fan! Vad nu då?!?!

Ungefär så tänkte jag...

Upp på mottagningen, DrX på lunch.
Väntan, väntan, väntan...

Så till slut var det dags och domen föll:
-Du har vätska i vänstra lungsäcken,
det måste dräneras.

Remiss i handen, sen ner på IVA.
Efter lite väntan kollades lungan med ultraljud,
sen las bedövning, ett snitt las och en slang stacks in
genom hud och in i lungsäcken.

Sen väntan, väntan och väntan på att bli inlagd och flyttad till rätt avdelning.

Så nu sitter jag här på sal4 med en slang och påse hängandes från sidan,
funderande över allt som hänt idag
och glädjer mig åt att det bara var vätska i lungan och inte MrC.

Inte konstigt jag haft en elefant på bröstet sista dagarna...
Sex deciliter har dom tappat såhär långt och jag kan numera nästan djupandas.

När det nu kommer till bröstet så känner jag inte alls samma oro längre,
tänk va lite luft kan göra för kämpaglöden.

Och ja, om ni nu undrar, jag har sjukt ont där slangen sitter,
men det är förhoppningsvis övergående.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Trampar och stampar

Får inte kroppen att fungera.

Kroppen värker, magen spränger, har svårt att andas.
Känns som en ångvält kört över mig.

Nervös,  stressad, orolig.

Försöker måla lite men kroppen vil inte vara med.

Sitter istället på golvet och försöker djupandas,
gör ont i revbenen.

Något är fel, allt känns fel...

Vet att vad som än händer idag så kommer jag inte få svar,
möjligtvis en fingevisning, kanske en gissning.

Försöker hitta lugnet,  slappna av, samla kraft och mod
men insidan är uppgiven, kaotisk och trasig.

Jag vill inte vara med längre,
jag vill vakna upp ur mardrömmen och fortsätta att leva.

Jag kan fortsätta leva,  jag ska fortsätta leva
men alla frågetecken hindrar mig att gå vidare.

Någonting är fel,  jag känner det i hela kroppen...

Två timmar till provtagning och ny väntan,
försöker i huvudet formulera orden för vad jag ska säga,
hur jag ska kunna förklara känslan jag bär på.

Kämpar för att ställa mig upp och borsta av mig;
kämpar för att orka trampa vidare.

Bryta ihop och komma igen,  en annan dag..

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Ångest och längtan att få må bra

Kan hända att jag missbrukar ordet ångest,
kan hända att det för mig blivit ett ord som jag använder,
när jag inte mår bra.

Men jag mår inte bra och sista dagarna tycks det bara bli värre.

Kommer aldrig att kunna vara förkyld igen utan att befara det värsta,
det är så det känns iallafall.

Men ett grundläggande problem just nu är nog faktiskt ångest.

Tecken på ångest:

• hjärtklappning - check
• får svårt att andas - check
• blir svettig i handflatorna, på fotsulorna och under armarna
• känner som en klump i halsen eller magen - check
• blir torr i munnen - check
• får yrsel - check
• får diarré - check
• behöver kissa oftare än vanligt
• känner sig svag i musklerna, darrar eller skakar - check

Allt som händer, med nya knölar, svulnader och värk vore så mycket lättare

om man inte på det behövde dras med ovanstående.

För ALLT blir cancer, även om mkt av det jag känner just nu

mest bara beror på annat...

Kanske dags att acceptera att jag behöver gå och prata med någon. 

För såhär kan jag inte gå runt och må.

Jag längtar efter att få må bra så att jag orkar hantera groparna i vägen.

Jag måste hitta balansen igen, för spiralen tycks gå neråt och jag följer med.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Snart tisdag...

Vandrar runt som en osalig ande.
Grubblar och funderar,
tänk om!?

Mannen följer mig på tisdag,
DrX ska få sticka på alla ställen som känns skumma.
Och jag tror baske mig jag ska kräva mammografi.

Nått är fel eller i alla fall inte som det brukar
och jag måste få ett svar.
Ett antagande räcker inte.

Men just nu är det tufft
och förmodligen lär det vara det tills jag vet.

Ångest, rädlsa, oro men samtidigt ett lugn,
för jag vet att det kommer att ordna sig.

Jag vet bara inte hur...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Behöver kanske be om ursäkt

Hade en av de sämsta dagarna på länge igår.
Trött, slut, värk i kroppen.
Orolig, grinig, arg, inte särskilt trevlig på nått sätt.

Grubblar över kommande tisdag,
undrar vad biopsin ska visa.
Rädd att det blir en svängom till med MrC.

Försöker koppla bort,
försöker att inte ta ut något i förskott
men det är verkligen lättare sagt än gjort.

Skulle behöva be om ursäkt,
skulle behöva säga förlåt för mitt humör igår.

Kände själv hur det slog blixtar runt mig,
hörde hur jag snäste och allt kändes negativt.

Lätt att skylla på en dålig dag, lite sömn, oro och värk.
Lätt att skylla ett ruttet beteende på att man inte mår bra.

Jag gav efter för ångesten igår,
jag tillät MrC att ta plats och magplasket var smärtsamt.

Känns bättre idag,  söker fokus på annat,
hoppas och tror att det håller i sig hela dagen.
Ingenting blir på något sätt bättre för mig eller
för de som står mig närmast om jag låter MrC helt ta över mina tankar.

På tisdag väntar biopsi men det är inte ens säkert jag får svar förens veckan efter.
Och vad svaret blir och vad som händer sen,
kan ingen veta, så varför vänta?

Laddar om, borstar av mig, ställer mig stadigt igen,
samlar kraft och positiv energi för att orka.

Idag ska bli en bättre dag...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Bye bye kortison

Avslutar kortisonkuren i precis rätt tid.
Fyra dagar med hela familjen ledig innebär inga larm,
inget jagande, möjlighet att ta lite sovmorgon.

Känns skönt att den biten är över men jag undrar
vad kuren egentligen var bra för?

Visserligen har det ömma slutat vara ömt och
jag känner knappt av min "normala värk"
men de knutor jag känt hela tiden, är kvar,
jag har inte sovit ordentligt på en vecka,
jag har lagt på mig 4 kg (vätska?)
och humöret är fruktansvärt dåligt...

"Kortison har många positiva egenskaper"
...skeptisk...

Så vad händer nu när kortisonet inte trollade bort knutorna?

Igår efter gråt och tandagnissel, argt humör och
tre telefonsamtal, så fick jag i alla fall svaret att det inte är en infektion.
Alla prover är  bra utom mina eländiga vita blodkroppar som,
precis som alltid, är lite låga...

"Så vad händer nu? Jag måste få veta vad som är fel!?!

Samtal ett:
"Jag ber DrX ringa dig under nästa vecka..."
(Ångestattack, en vecka av "inte veta" känns ej ok)

Samtal två:
"Jouren ringer dig under dagen så vi får lösa det här"
(Lättad och väntar snällt)

Samtal tre:
DrX ringer mig... efter info från samtal två?
"Naturligtvis ska vi kolla vidare"

Tisdag till veckan väntar ny biopsi.
Hals och höger armhåla/bröst...
Nu vet jag vad som händer och att det händer, så jag väntar.

Känner trots allt fortfarande någon form av lugn och ingen direkt oro att det är MrC
men kanske bäst att vara förberedd...

Hur jag reagerar om det nu är så att det spridit sig till höger bröst,
vet jag i ärlighetens namn inte.

Men så länge jag har benen i behåll kommer jag att resa mig och gå vidare...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jaga, tjata eller vänta?

Hej, ursäkta, får jag störa...
Jag vet ni är upptagna, att ni har annat för er
Har ni tid med mig?

Funderar om jag ska ringa på mottagningen och höra vad proverna visade.
Samtidigt känns det som att de skulle ringt om det var något.

Varför ska det behöva kännas som att man stör?
Som att man är nojjig och fånig?
Som att man tar upp tid och plats som någon annan behöver?

Med sömnlösheten har oron kommit och jag måste veta
varför jag känner saker som inte brukar kännas...

Men jag vill inte vara till besvär...

Bestämmer mig för att ringa,
det är min kropp, min oro, min ångest och min rätt att få vara till besvär.
Dom ska finnas där för mig och hjälpa mig hitta svar på mina frågor.

Telefontiden slut...

Lägger in högsta växeln, försöker tänka på annat,
hoppas dom ringer mig under dagen, annars ringer jag väl imorgon.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Åtta timmar sömn tack!!

Motar trötthetsångest med att ge järnet
och springa rätt in i väggen.

Sover 3-4 timmar per natt och håller gasen
i botten hela dagarna för att slippa känna...

Pest eller kolera?
Eller varför inte både och?

Tre dagar till med kortison sen ska jag både sova
och skynda långsamt.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Att inte kunna somna

Haft den bästa dagen på mycket länge,
orkat, hunnit, skrattat, gråtit av glädje och känt livet.

Misstänker att jag har kortisonet att tacka för välmåendet.

Just nu däremot är jag minst sagt inte kompis med effekten.

Kan inte sova!
Går inte!
Vill sova!

Hjärnan på högvarv och myror i benen,
skrot också.

Stirrat i taket, snurrat och vridit.
Kollat klockan en, två, sju gånger...

Ger upp. Stirrar på mobilen.
Inser att de flesta sover eller dansar i dimman,
till och med Internet är öde...

Måste försöka igen,  lyckas kanske nu efter lite hjärnstädning...
kanske...

Har för övrigt inte fått något svar på proverna idag.
Kanske har DrX inte heller fått svar.
Kanske såg allt bra ut och ingen panik till samtal fanns.
Kanske glömde han bara bort...

Kanske ringer jag på måndag om jag inte hört något.

Borde kanske sova nu?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Date med DrX

Varit till DrX idag,
vi satt först och bara pratade en lång stund.
Jag förklarade symtomen, påpekade knölarna
och vi pratade om lite annat också.

Sen undesökte han det jag påpekat
och drog slutsatsen att det mest troligt är en infektion
i lymfsystemet.
Det hade ett tjusigt namn, men det kommer jag inte ihåg.

Så lite prover togs och imorgon får jag svar om jag ska
käka en kur antibiotika.

Fortsätter att ta kortison som planerat då de ömma områdena
gett med sig sedan igår,  alltså tecken på inflammation...

Så inflammation och en eventuell infektion, nåja,
mest troligt inte MrC i alla fall.

Har för övrigt sovit skitdåligt inatt,
precis som jag räknat med.
Men känslan av utmattning och överkördhet
försvann när jag fått hutta i mig morgonens dos...

Duracellkanineffekten!

Bara välja, pest eller kolera?
Ha kvar skiten i kroppen och sova eller
bli av med all ev. skit och sova hemskt dålig.

Bort med skiten, tack!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Hur ska detta sluta?

Påbörjade idag en kortisonkur i samråd med DrX.
Har nått skit i kroppen,
ömma, svullna knölar under örat och i armhålan.
I kombination med det har jag känt mig sjuk.
Haft feberfri feberfrossa.

Så i morse började jag med Betapred
för att mota bort en trolig inflammation.

Betapred för mig ger dåliga minnen och
det kändes inte helt okej att dricka skiten...

Betapred för mig är sömnlösa nätter, ångest och oro.
Betapred kändes för mig som den stora boven under
cellgiftsbehandlingarna.
Det var i alla fall där jag la skulden...

Idag har jag däremot känt mig mycket fräschare än igår.
Jag har orkat och jag har kunnat koppla bort en hel del oro.
Så plötsligt känns kortisonet som en räddare i nöden.
Undrar nu istället, hur hade jag mått UTAN kortisonet?

Nu återstår ju bara frågan:
- Kommer jag sova inatt?

Imorgon blir det en sväng på lasarettet,
träffa DrX och se om han hittar några nya fel på mig
eller om allt är under omständigheterna normalt.

Men som sagt,  känner inte någon oro idag och
inför tidigare bakslag har magkänslan skrikit åt mig
att något varit fel.

Väljer att lita på magkänslan...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre