Mår halvruttet idag.
Trots att jag trillat i mig alla piller, så känns det som att magen centrifugerar på max.
Känner mig dock inte trött, så har inte haft ro att sova som igår.
Sitter i stället och stirrar på barnens önskelistor, försöker hitta bra alternativ.
Internet är ju toppen på så sätt att det mesta går ju faktiskt att beställa,
för upplagd att springa runt på stan, det är jag då absolut inte.
Vill bara att den här julen ska bli en så vanlig jul som det bara är möjligt,
men med en behandling, förhoppningsvis den 19/12, får vi väl se hur normalt det nu kan bli.
Försöker att inte fundera så mkt på det.
Jag vet ju inte hur jag kommer att reagera på kommande behandlingar
och blir det nu som det blivit hittills, så är det minst en vecka extra innan det blir nån
behandling över huvudtaget.
Försöker ta en dag i taget, börjar med den här...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
fredag 30 november 2012
torsdag 29 november 2012
Dag ett, sista FEC
Får en känsla av att det är värre den här gången än förra.
Resonerar med mig själv och det kan ju ha att göra med
att det är så länge sen sist.
Kanske har jag förträngt litegrann hur det kändes.
Kroppen har fått återställa sig fysiskt och blir nu plötsligt sänkt igen.
Kan vara så.
Tillbringat dagen med att sova, snegla på tv, lyssnat på film och sovit.
Känner mig nästan lite levande död.
Zombievarning på mig.
Men jag vet att de går över, ge mig några dagar så försvinner topparna av eländet
och jag orkar med och mer.
Det är så skönt att veta att det är sista gången jag ska må på just det här sättet.
Hur jag kommer att må av Taxoteren är det inte ens lönt att spekulera i,
men utgår jag i från vad jag hört och läst, så ska jag nog i alla fall må lite bättre.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Resonerar med mig själv och det kan ju ha att göra med
att det är så länge sen sist.
Kanske har jag förträngt litegrann hur det kändes.
Kroppen har fått återställa sig fysiskt och blir nu plötsligt sänkt igen.
Kan vara så.
Tillbringat dagen med att sova, snegla på tv, lyssnat på film och sovit.
Känner mig nästan lite levande död.
Zombievarning på mig.
Men jag vet att de går över, ge mig några dagar så försvinner topparna av eländet
och jag orkar med och mer.
Det är så skönt att veta att det är sista gången jag ska må på just det här sättet.
Hur jag kommer att må av Taxoteren är det inte ens lönt att spekulera i,
men utgår jag i från vad jag hört och läst, så ska jag nog i alla fall må lite bättre.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
onsdag 28 november 2012
Fuck Off FEC
Umeå idag, resan startade ganska precis 07:00.
Hade sällskap av min underbara pappa och det kändes toppen.
Kändes igår kväll på ett sätt onödigt att åka,
samtidigt nyttigt och bra att få fram sina funderingar.
Träffade Dr Y, först pratade vi om hur jag mått och hur jag mår.
Vi pratade om gårdagens provresultat, vi pratade om svaret jag fått
att det inte skulle bli någon behandling.
Dr Y såg för en liten stund rätt så lurig ut.
Sen berättade han att han pratat med hematologen,
det de konstaterade då, var att det totala antalet via blodkroppar var lågt
MEN
den delen vita som bekämpar infektioner, var normal.
Så jag skulle få min behandling...
ÄNTLIGEN!!!
Sjukt härlig känsla infann sig och lugnet med den.
I övrigt konstaterades att vi inte skulle sänka FEC:en ytterligare,
jag kommer att ta Neulastan som vanligt på dag fyra.
Jag kommer däremot att få kolla mina blodvärden en gång i veckan
så att de får hundra koll på vad det egentligen är som försegår.
Så idag mina vänner har jag fått min sista kur med FEC.
Och jag törs lova att jag har inga som helst planer på att pumpa i mig denna hallonsaft igen.
Det känns otroligt skönt att kunna lägga FEC:en bakom mig.
Jag är nu halvvägs genom cellgifterna och äntligen händer det något.
Ligger just nu i soffan, mår väl lite sisådär, men samtidigt så känns det så skönt att få göra det här idag.
Känner hur hjärnan varvar ner och det blir svårare och svårare att forma orden till meningar.
Mår piss, men ändå så himla bra...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Hade sällskap av min underbara pappa och det kändes toppen.
Kändes igår kväll på ett sätt onödigt att åka,
samtidigt nyttigt och bra att få fram sina funderingar.
Träffade Dr Y, först pratade vi om hur jag mått och hur jag mår.
Vi pratade om gårdagens provresultat, vi pratade om svaret jag fått
att det inte skulle bli någon behandling.
Dr Y såg för en liten stund rätt så lurig ut.
Sen berättade han att han pratat med hematologen,
det de konstaterade då, var att det totala antalet via blodkroppar var lågt
MEN
den delen vita som bekämpar infektioner, var normal.
Så jag skulle få min behandling...
ÄNTLIGEN!!!
Sjukt härlig känsla infann sig och lugnet med den.
I övrigt konstaterades att vi inte skulle sänka FEC:en ytterligare,
jag kommer att ta Neulastan som vanligt på dag fyra.
Jag kommer däremot att få kolla mina blodvärden en gång i veckan
så att de får hundra koll på vad det egentligen är som försegår.
Så idag mina vänner har jag fått min sista kur med FEC.
Och jag törs lova att jag har inga som helst planer på att pumpa i mig denna hallonsaft igen.
Det känns otroligt skönt att kunna lägga FEC:en bakom mig.
Jag är nu halvvägs genom cellgifterna och äntligen händer det något.
Ligger just nu i soffan, mår väl lite sisådär, men samtidigt så känns det så skönt att få göra det här idag.
Känner hur hjärnan varvar ner och det blir svårare och svårare att forma orden till meningar.
Mår piss, men ändå så himla bra...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
tisdag 27 november 2012
Får lust att ge upp
Åker till Umeå imorgon, men som det ser ut blir det ingen behandling imorgon heller.
De vita blodkropparna har lyckats öka från 2,5 till 2,6 på en vecka.
Visst det är ju i alla fall en positiv trend, men vad är jag hjälpt av det?
Jourläkaren som ringde och meddelade provsvaren var även hon fundersam
till varför det tar så lång tid...
Blir arg, less, ledsen och frustrerad.
Och rädd...
Nånting i mig säger att det är lika bra att lägga ner skiten,
ge upp.
Nånting annat skriker åt mig att ställa mig upp och kämpa vidare,
ge upp är inget alternativ.
Lägger mig i soffan och gråter en stund,
samlar kraft och energi att ställa alla frågor jag bara kan imorgon.
Jag ska på ett eller annat sätt gå vinnande ur den här striden,
just nu verkar det dock inte vara med hjälp av cellgifterna...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
De vita blodkropparna har lyckats öka från 2,5 till 2,6 på en vecka.
Visst det är ju i alla fall en positiv trend, men vad är jag hjälpt av det?
Jourläkaren som ringde och meddelade provsvaren var även hon fundersam
till varför det tar så lång tid...
Blir arg, less, ledsen och frustrerad.
Och rädd...
Nånting i mig säger att det är lika bra att lägga ner skiten,
ge upp.
Nånting annat skriker åt mig att ställa mig upp och kämpa vidare,
ge upp är inget alternativ.
Lägger mig i soffan och gråter en stund,
samlar kraft och energi att ställa alla frågor jag bara kan imorgon.
Jag ska på ett eller annat sätt gå vinnande ur den här striden,
just nu verkar det dock inte vara med hjälp av cellgifterna...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Tung natt
Bland de värsta saker jag vet, är att inte kunna sova...
Har haft perioder i mitt liv då det vissa nätter varit näst intill omöjligt
under långa perioder.
Sen jag blev sjuk så har det aldrig varit problem flera nätter i rad,
men när det väl händer, så är det fortfarande lika jobbigt om än det bara handlar om en natt.
Har haft en sån natt, i natt...
Känner det i kroppen när det är på gång,
huvudet är trött, ögonen flackar och jag vill sova
men i kroppen finns en rastlöshet och oro som inte ens går att beskriva.
Låg länge och stirrade på TV:n, planen var att försöka slappna av,
koppla bort och vänta tills jag helt enkelt nästan sov.
Så kom det där ögonblicket då jag kom på mig själv att jag inte tittade på TV:n längre,
att jag helt enkelt mer eller mindre sov, stängde av, vred mig i sängen och sen började
tankarna gå på högvarv.
Fan, att det inte ens ska gå lura sig själv,
Lyssnade på mannen som andades, började fundera hur jag hamnat här.
Här i, i det här huset, med denne underbara man och dessa fantastiska barn.
Började tänka på hur livet sett ut, första lägenheten, skafferiet fyllt av biffnudlar,
disk fulla bänken och dammråttor som mer eller mindre konstant försökte ta över.
Jag kom ihåg lyckan över att två skulle bli tre, chocken som kom när vi fick veta att två faktiskt skulle bli fyra.
Kom ihåg pannan med palt som blev kvar på bänken när vi åkte in på förlossningen, ler åt mannens
historia om hur vidrig den var att diska när han städade innan hemkomsten.
Kände känslan av beskedet att vi skulle bli fem, glädjen över att huset vi så gärna ville ha, blev vårt...
Mindes hur jag spillde cola över halva köket innan vi åkte in på förlossningen...
Minns mitt rum, hemma hos mamma och pappa, rummet med de prickiga tapeterna som jag ritade på.
Minns jordgubbslandet med kanske dom godaste jordgubbarna.
Kommer ihåg ärtrör och sandlådor, kiosken som bjöd på glass på skolavslutningen.
Började tänka på hur mina äldre systrar tog hål i mina öron när jag var liten, minns hur jag själv senare i livet stod på toaletten och tryckte hål både här och där...
Stirrade på klockan, försökte koppla bort det som snurrade i huvudet, men i tankarna var jag fast besluten att vandra mig igenom livet.
Det tog mig ganska precis en och en halv timme att ta mig till det jag tror är mitt första starka minne, kan tänka mig att jag var tre-fyra år, vi firade jul hemma hos mormor och morfar, jag minns ett pussel jag fick av min moster.
En och en halv timme tog det mig att gå igenom ett liv som varit i 34 år...
Det var då ångesten kom över hur fort det har gått, hur allt sprungit förbi mig.
Sen, som en brev på posten dök frågan upp, hur blir det med resten?
Kommer livet att fortsätta springa förbi mig och vad kan jag göra för att bromsa eller
i alla fall hinna med?
Knöt sig i magen.
Funderade en stund på att väcka mannen, kröp nära i stället, sökte trygghet.
Somnade till slut, vet inte när men när ena flickan kom inskuttande i sovrummet kändes det som att jag nyss somnat.
Den olustiga känslan i kroppen hade tack och lov avtagit men funderingarna kvarstår;
Kommer jag att hinna leva färdigt?
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Har haft perioder i mitt liv då det vissa nätter varit näst intill omöjligt
under långa perioder.
Sen jag blev sjuk så har det aldrig varit problem flera nätter i rad,
men när det väl händer, så är det fortfarande lika jobbigt om än det bara handlar om en natt.
Har haft en sån natt, i natt...
Känner det i kroppen när det är på gång,
huvudet är trött, ögonen flackar och jag vill sova
men i kroppen finns en rastlöshet och oro som inte ens går att beskriva.
Låg länge och stirrade på TV:n, planen var att försöka slappna av,
koppla bort och vänta tills jag helt enkelt nästan sov.
Så kom det där ögonblicket då jag kom på mig själv att jag inte tittade på TV:n längre,
att jag helt enkelt mer eller mindre sov, stängde av, vred mig i sängen och sen började
tankarna gå på högvarv.
Fan, att det inte ens ska gå lura sig själv,
Lyssnade på mannen som andades, började fundera hur jag hamnat här.
Här i, i det här huset, med denne underbara man och dessa fantastiska barn.
Började tänka på hur livet sett ut, första lägenheten, skafferiet fyllt av biffnudlar,
disk fulla bänken och dammråttor som mer eller mindre konstant försökte ta över.
Jag kom ihåg lyckan över att två skulle bli tre, chocken som kom när vi fick veta att två faktiskt skulle bli fyra.
Kom ihåg pannan med palt som blev kvar på bänken när vi åkte in på förlossningen, ler åt mannens
historia om hur vidrig den var att diska när han städade innan hemkomsten.
Kände känslan av beskedet att vi skulle bli fem, glädjen över att huset vi så gärna ville ha, blev vårt...
Mindes hur jag spillde cola över halva köket innan vi åkte in på förlossningen...
Minns mitt rum, hemma hos mamma och pappa, rummet med de prickiga tapeterna som jag ritade på.
Minns jordgubbslandet med kanske dom godaste jordgubbarna.
Kommer ihåg ärtrör och sandlådor, kiosken som bjöd på glass på skolavslutningen.
Började tänka på hur mina äldre systrar tog hål i mina öron när jag var liten, minns hur jag själv senare i livet stod på toaletten och tryckte hål både här och där...
Stirrade på klockan, försökte koppla bort det som snurrade i huvudet, men i tankarna var jag fast besluten att vandra mig igenom livet.
Det tog mig ganska precis en och en halv timme att ta mig till det jag tror är mitt första starka minne, kan tänka mig att jag var tre-fyra år, vi firade jul hemma hos mormor och morfar, jag minns ett pussel jag fick av min moster.
En och en halv timme tog det mig att gå igenom ett liv som varit i 34 år...
Det var då ångesten kom över hur fort det har gått, hur allt sprungit förbi mig.
Sen, som en brev på posten dök frågan upp, hur blir det med resten?
Kommer livet att fortsätta springa förbi mig och vad kan jag göra för att bromsa eller
i alla fall hinna med?
Knöt sig i magen.
Funderade en stund på att väcka mannen, kröp nära i stället, sökte trygghet.
Somnade till slut, vet inte när men när ena flickan kom inskuttande i sovrummet kändes det som att jag nyss somnat.
Den olustiga känslan i kroppen hade tack och lov avtagit men funderingarna kvarstår;
Kommer jag att hinna leva färdigt?
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
måndag 26 november 2012
På onsdag...
Så inser jag, att det är måndag igen...
Provtagning imorgon.
Kommer på att jag helt förträngt det de sista dagarna,
så pass att jag inte ens kontaktat vårdcentralen om en tid.
Vågar inte ringa dit idag, med tanke på det bemötande jag fått när jag ringt veckan innan,
vill inte ens veta hur det skulle låta om jag ringer EN dag innan...
"Framförhållning!!!"
Cyklar upp på labb på lasarettet i stället, visst, jag får vänta lite längre där beroende på hur mkt folk det är,
men det är det värt.
Känner mig lite nervös inför onsdag, fast samtidigt lugn.
På nått sätt inbillar jag mig att nu har det gått så pass lång tid att är inte värdena bra,
så måste de trolla med knäna på nått sätt och behandla ändå....
Kan jag kräva att det ska behandla även om jag nu fortfarande ligger under 3.0?
Visst är det en risk, men så mkt under jag kan ju inte ligga nu så att det ska göra nån enorm skillnad?
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Provtagning imorgon.
Kommer på att jag helt förträngt det de sista dagarna,
så pass att jag inte ens kontaktat vårdcentralen om en tid.
Vågar inte ringa dit idag, med tanke på det bemötande jag fått när jag ringt veckan innan,
vill inte ens veta hur det skulle låta om jag ringer EN dag innan...
"Framförhållning!!!"
Cyklar upp på labb på lasarettet i stället, visst, jag får vänta lite längre där beroende på hur mkt folk det är,
men det är det värt.
Känner mig lite nervös inför onsdag, fast samtidigt lugn.
På nått sätt inbillar jag mig att nu har det gått så pass lång tid att är inte värdena bra,
så måste de trolla med knäna på nått sätt och behandla ändå....
Kan jag kräva att det ska behandla även om jag nu fortfarande ligger under 3.0?
Visst är det en risk, men så mkt under jag kan ju inte ligga nu så att det ska göra nån enorm skillnad?
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Sidan blir en grupp
Angående gårdagens inlägg om en sida på Facebook...
Har tänkt om och lagt upp en grupp istället Cancerbloggar .
Anledningen är enkel, i en grupp får alla lika mkt utrymme, på en sida så hamnar mina inlägg i loggen och andras hamnar under "inlägg av andra"
Bloggar du i ämnet cancer, som drabbad eller närstående eller är du bara nyfiken och vill läsa vad andra skriver?
Alla är välkomna!
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Har tänkt om och lagt upp en grupp istället Cancerbloggar .
Anledningen är enkel, i en grupp får alla lika mkt utrymme, på en sida så hamnar mina inlägg i loggen och andras hamnar under "inlägg av andra"
Bloggar du i ämnet cancer, som drabbad eller närstående eller är du bara nyfiken och vill läsa vad andra skriver?
Alla är välkomna!
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
söndag 25 november 2012
Funderar lite...
Jag vet att jag är allt annat än ensam där ute.
Däremot har jag ingen aning om hur många det är som besöker mig
som har gått igenom, eller går igenom samma sak, eller liknande för den delen.
Kanske finns det någon av er som, precis som jag bloggar/bloggat om resan.
Har lagt upp en sida på Facebook, CancerBloggar, som ett försök att samla
bloggare i samma situation.
Tanken är att man gillar sidan och sedan länkar där till sin blogg när man skrivit något nytt.
Alla som då gillar sidan, får uppdateringen i Facebooks nyhetsflöde.
Lägger upp detta på prov för att se hur det går.
Alla är välkomna att gilla sidan för att läsa eller/och dela med sig av sina bloggar i ämnet.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Däremot har jag ingen aning om hur många det är som besöker mig
som har gått igenom, eller går igenom samma sak, eller liknande för den delen.
Kanske finns det någon av er som, precis som jag bloggar/bloggat om resan.
Har lagt upp en sida på Facebook, CancerBloggar, som ett försök att samla
bloggare i samma situation.
Tanken är att man gillar sidan och sedan länkar där till sin blogg när man skrivit något nytt.
Alla som då gillar sidan, får uppdateringen i Facebooks nyhetsflöde.
Lägger upp detta på prov för att se hur det går.
Alla är välkomna att gilla sidan för att läsa eller/och dela med sig av sina bloggar i ämnet.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Vår i Novembermörkret
Så var det gjort,
det där som i fredags kändes så hopplöst och avlägset.
Julen har fått börja smyga sig in i huset
men jag kan lova att stämningen finns inte på plats.
Skulle gissa att det är fler än jag som tycker det känns bakvänt
att hänga upp de röda gardinerna när det är vårväder ute.
Hoppas julkänslan så småningom ger sig till känna,
men det känns väldigt avlägset.
Huvudet känns proppat med så mkt annat,
så julen känns inte som det jag prioriterar i första hand.
Ska försöka ta fram några tomtar innan Lucia,
julgranen får vänta till någon dag innan jul
och julbaket blir om det blir,
annars går det nog bra att köpa det fika man kan tänkas behöva.
Känner mig inte som den bästa mamman,
men när jag tänker på det, så ligger prioriteringarna på att jag ska må bra,
att barnen ska må bra och att mannen ska må bra.
Och att vi får vara tillsammans...
Och får vi bara det, så klarar vi oss fint, med eller utan julstämning.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
det där som i fredags kändes så hopplöst och avlägset.
Julen har fått börja smyga sig in i huset
men jag kan lova att stämningen finns inte på plats.
Skulle gissa att det är fler än jag som tycker det känns bakvänt
att hänga upp de röda gardinerna när det är vårväder ute.
Hoppas julkänslan så småningom ger sig till känna,
men det känns väldigt avlägset.
Huvudet känns proppat med så mkt annat,
så julen känns inte som det jag prioriterar i första hand.
Ska försöka ta fram några tomtar innan Lucia,
julgranen får vänta till någon dag innan jul
och julbaket blir om det blir,
annars går det nog bra att köpa det fika man kan tänkas behöva.
Känner mig inte som den bästa mamman,
men när jag tänker på det, så ligger prioriteringarna på att jag ska må bra,
att barnen ska må bra och att mannen ska må bra.
Och att vi får vara tillsammans...
Och får vi bara det, så klarar vi oss fint, med eller utan julstämning.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
fredag 23 november 2012
Panikartat
Stressar upp mig lite när jag startar datorn och möts av:
31 dagar till julafton!
Vaddå 31 dagar?
Det är ju bara en månad, det kan väl ändå inte vara rätt?
Finns inte en chans att det i min värld är en månad kvar till julafton,
hur skulle det gått till?
Behöver dispens.
Behöver få skjuta upp julen lite, en månad eller två,
i värsta fall tre om ingen har några protester...
31 dagar till jul, finns inte en chans.
Jag har varken tid eller lust just nu...
En vecka till advent, vad ska man hinna innan advent?
Byta gardiner och ställa fram adventsljusstakarna...
Behöver man hinna mer?
Vart tar tiden vägen egentligen?
Vart tar livet vägen för den delen?
Får lite ångest...
31 dagar till för mig en inte så viktig dag egentligen,
jag skulle klara mig utan...
Ändå vill jag göra som jag brukar,
hinna det jag normalt hinner.
Jag vill att julen ska bli så normal som möjligt under rådande omständigheter...
Räknar lite, om jag mot all förmodan (ja så känns det) får göra min behandling till veckan,
så blir den fjärde behandlingen (om inte allt jävlas) den 19 december.
Under dom förutsättningarna så är ju frågan,
hur normal kan den här julen bli egentligen?
Behöver få flytta på julen lite, bara så jag hinner ikapp...
31 dagar, en månad, fyra veckor, låter inte så lite,
borde inte vara några problem om jag inte visste att nästan två veckor
försvinner spårlöst i samband med behandling.
Lägger upp en plan,
bestämmer mig lika fort att skippa planen,
saker och ting blir ju ändå aldrig som jag tänkt mig.
På måndag, kanske redan på söndag åker julgardinerna upp eller så får det bli på tisdag.
Innan onsdag i alla fall, sen får resten falla på plats eftersom och
det som inte blir av kommer ingen förhoppningsvis att sakna...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
31 dagar till julafton!
Vaddå 31 dagar?
Det är ju bara en månad, det kan väl ändå inte vara rätt?
Finns inte en chans att det i min värld är en månad kvar till julafton,
hur skulle det gått till?
Behöver dispens.
Behöver få skjuta upp julen lite, en månad eller två,
i värsta fall tre om ingen har några protester...
31 dagar till jul, finns inte en chans.
Jag har varken tid eller lust just nu...
En vecka till advent, vad ska man hinna innan advent?
Byta gardiner och ställa fram adventsljusstakarna...
Behöver man hinna mer?
Vart tar tiden vägen egentligen?
Vart tar livet vägen för den delen?
Får lite ångest...
31 dagar till för mig en inte så viktig dag egentligen,
jag skulle klara mig utan...
Ändå vill jag göra som jag brukar,
hinna det jag normalt hinner.
Jag vill att julen ska bli så normal som möjligt under rådande omständigheter...
Räknar lite, om jag mot all förmodan (ja så känns det) får göra min behandling till veckan,
så blir den fjärde behandlingen (om inte allt jävlas) den 19 december.
Under dom förutsättningarna så är ju frågan,
hur normal kan den här julen bli egentligen?
Behöver få flytta på julen lite, bara så jag hinner ikapp...
31 dagar, en månad, fyra veckor, låter inte så lite,
borde inte vara några problem om jag inte visste att nästan två veckor
försvinner spårlöst i samband med behandling.
Lägger upp en plan,
bestämmer mig lika fort att skippa planen,
saker och ting blir ju ändå aldrig som jag tänkt mig.
På måndag, kanske redan på söndag åker julgardinerna upp eller så får det bli på tisdag.
Innan onsdag i alla fall, sen får resten falla på plats eftersom och
det som inte blir av kommer ingen förhoppningsvis att sakna...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
torsdag 22 november 2012
Konst som terapi
Känner mig tom på bekymmer idag,
mer till freds än på väldigt länge,
glad och även lycklig.
Jag vet att det kan svänga fort så jag håller tag i stunden.
Känner mig inte orolig, visst fundersam,
men just nu mest spänd över kommande vecka.
Kommer jag att dra vinsten nu?
Är det min tur?
Eller blir det en nitlott igen?
Känner mig optimistisk...
Känslan smög sig på redan igår och jag vet vart den kommer ifrån...
När jag fick min diagnos blev jag direkt erbjuden att få träffa någon att prata med.
Tackade aldrig ja.
Sen har jag fått frågan flertalet gånger och även blivit rekommenderad av andra att ta erbjudandet.
Jag har funderat, men aldrig nappat.
Vi är alla olika, vi har olika behov, vi har olika sätt att ventilera och få hur oss det vi känner.
Jag, ja, jag tänker (för) mycket, resonerar med mig själv, skriver av mig tankarna här
och så målar jag...
Det som räddat mig den här gången, är som vanligt konsten.
Jag rensar själen genom de tavlor jag målar, får ur mig det jag känner på ett bildlig sätt
och sen, sen känns det så fruktansvärt bra i hjärtat igen.
Konst som terapi är verkligen underskattat.
- Men då måste man ju kunna måla också...
Jag anser inte att jag är någon stor konstnär, jag strävar inte efter att bli det heller.
Jag kan måla på samma tavla i evigheter, lämna den och gå tillbaka igen senare och mer eller mindre börja om, för att sedan måla över helt, jag blir inte nöjd förens jag känner mig tom.
Jag målar inte för någon annans skull, än för min egen, sen om någon tycker om det jag gör så känns ju det naturligtvis jätteroligt.
Jag målar för att få ut känslan och det kan alla göra, resultatet är helt ovidkommande.
De vetenskapliga bevisen för att konst fungerar som terapi har jag inte, men det faktum att jag inte målat på snart en månad, stampat och grävt mig ner djupare, för att sedan komma upp till ytan efter att äntligen fattat penseln igen, det är för mig bevis nog.
Kanske fungerar det inte för alla, men bär du på något tungt som du inte vet hur du ska kunna släppa, köp en tub färg, eller en hink om du så vill och måla, kladda eller kasta färgen på en duk.
Det låter kanske fånigt, men säkert finns det någon fler där ute som kommer att få känna känslan av befrielse.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
mer till freds än på väldigt länge,
glad och även lycklig.
Jag vet att det kan svänga fort så jag håller tag i stunden.
Känner mig inte orolig, visst fundersam,
men just nu mest spänd över kommande vecka.
Kommer jag att dra vinsten nu?
Är det min tur?
Eller blir det en nitlott igen?
Känner mig optimistisk...
Känslan smög sig på redan igår och jag vet vart den kommer ifrån...
När jag fick min diagnos blev jag direkt erbjuden att få träffa någon att prata med.
Tackade aldrig ja.
Sen har jag fått frågan flertalet gånger och även blivit rekommenderad av andra att ta erbjudandet.
Jag har funderat, men aldrig nappat.
Vi är alla olika, vi har olika behov, vi har olika sätt att ventilera och få hur oss det vi känner.
Jag, ja, jag tänker (för) mycket, resonerar med mig själv, skriver av mig tankarna här
och så målar jag...
Det som räddat mig den här gången, är som vanligt konsten.
Jag rensar själen genom de tavlor jag målar, får ur mig det jag känner på ett bildlig sätt
och sen, sen känns det så fruktansvärt bra i hjärtat igen.
Konst som terapi är verkligen underskattat.
- Men då måste man ju kunna måla också...
Jag anser inte att jag är någon stor konstnär, jag strävar inte efter att bli det heller.
Jag kan måla på samma tavla i evigheter, lämna den och gå tillbaka igen senare och mer eller mindre börja om, för att sedan måla över helt, jag blir inte nöjd förens jag känner mig tom.
Jag målar inte för någon annans skull, än för min egen, sen om någon tycker om det jag gör så känns ju det naturligtvis jätteroligt.
Jag målar för att få ut känslan och det kan alla göra, resultatet är helt ovidkommande.
De vetenskapliga bevisen för att konst fungerar som terapi har jag inte, men det faktum att jag inte målat på snart en månad, stampat och grävt mig ner djupare, för att sedan komma upp till ytan efter att äntligen fattat penseln igen, det är för mig bevis nog.
Kanske fungerar det inte för alla, men bär du på något tungt som du inte vet hur du ska kunna släppa, köp en tub färg, eller en hink om du så vill och måla, kladda eller kasta färgen på en duk.
Det låter kanske fånigt, men säkert finns det någon fler där ute som kommer att få känna känslan av befrielse.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
onsdag 21 november 2012
FuckFec-tavla
 |
| Smyggtitt på pågående projekt, bättre bild kommer i "galleriet" |
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Nu finns en plan... men...
Dr. Y ringde, naturligtvis när jag var på lasarettet med ena flickan,
så möjligheten att vräka ur sig alla frågor och ventilera fanns inte.
Men han konstaterade att vi måste träffas och vi måste hitta en lösning.
På tisdag blir det provtagning och på onsdag åker jag ner till Umeå,
oavsett resultat.
Han ville sitta ner och prata med mig...
Det skulle ju vara så "enkelt"
Sex behandlingar med tre veckor mellan,
skulle om allt fallit på plats gjort min fjärde behandling i veckan.
Hade varit klar till nyår med cellgifterna.
Nu väntar jag fortfarande på den tredje behandlingen...
Insåg igår att det har börjat växa lite hår på sidorna av huvudet,
inte haft det sedan slutet september.
Tar det som ett tecken på att det tagit för lång tid...
Måste lita på att dom vet vad dom sysslar med,
måste lita på att om de ansåg att något var tvunget att göras akut,
så skulle de se till att det blev gjort.
Måste lita på att det kommer att gå bra och att planen till slut går i lås,
även om det tar betydligt längre tid än det var tänkt...
Men det känns inte bra det här,
magkänslan är inte positiv på något sätt...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
så möjligheten att vräka ur sig alla frågor och ventilera fanns inte.
Men han konstaterade att vi måste träffas och vi måste hitta en lösning.
På tisdag blir det provtagning och på onsdag åker jag ner till Umeå,
oavsett resultat.
Han ville sitta ner och prata med mig...
Det skulle ju vara så "enkelt"
Sex behandlingar med tre veckor mellan,
skulle om allt fallit på plats gjort min fjärde behandling i veckan.
Hade varit klar till nyår med cellgifterna.
Nu väntar jag fortfarande på den tredje behandlingen...
Insåg igår att det har börjat växa lite hår på sidorna av huvudet,
inte haft det sedan slutet september.
Tar det som ett tecken på att det tagit för lång tid...
Måste lita på att dom vet vad dom sysslar med,
måste lita på att om de ansåg att något var tvunget att göras akut,
så skulle de se till att det blev gjort.
Måste lita på att det kommer att gå bra och att planen till slut går i lås,
även om det tar betydligt längre tid än det var tänkt...
Men det känns inte bra det här,
magkänslan är inte positiv på något sätt...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Kan inte vara bra
Börjar vara plågsamt.
Inte hört något från Dr Y, ringde själv onkologen istället.
Känner att jag inte får svar på mina funderingar men så mkt kunde jag få fram att det inte är bra att vänta för länge mellan behandlingarna.
Känns inte bra det här.
Känns som att det måste finnas något de kan göra för att höja blodvärdet.
Känns just nu som att jag är beredd att göra vad som helst.
GE MIG MITT GIFT!
Dr Y skulle hur som helst höra av sig,
så mkt fick jag veta men inte när.
Inte ens ungefär när.
Väntan äter upp mig,
jag behöver få ett besked,
jag måste få gå vidare.
Jag klarar inte den psykiska påverkan som det här har på mig.
Försöker koppla bort, hålla tankarna borta men jag kan inte låta bli att oroa mig över vad allt detta har för effekt på slutresultatet.
Det här är rent ut sagt ett jävla helvete och jag är fångad mitt i och kan inget annat göra än att vänta...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Inte hört något från Dr Y, ringde själv onkologen istället.
Känner att jag inte får svar på mina funderingar men så mkt kunde jag få fram att det inte är bra att vänta för länge mellan behandlingarna.
Känns inte bra det här.
Känns som att det måste finnas något de kan göra för att höja blodvärdet.
Känns just nu som att jag är beredd att göra vad som helst.
GE MIG MITT GIFT!
Dr Y skulle hur som helst höra av sig,
så mkt fick jag veta men inte när.
Inte ens ungefär när.
Väntan äter upp mig,
jag behöver få ett besked,
jag måste få gå vidare.
Jag klarar inte den psykiska påverkan som det här har på mig.
Försöker koppla bort, hålla tankarna borta men jag kan inte låta bli att oroa mig över vad allt detta har för effekt på slutresultatet.
Det här är rent ut sagt ett jävla helvete och jag är fångad mitt i och kan inget annat göra än att vänta...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
tisdag 20 november 2012
Tyer icke mer
Inget nytt,
inget samtal från Dr Y.
Räknar med att det som vanligt dyker upp en kallelse i slutet på veckan.
Hade varit skönt att få höra från honom att läget trots allt är ok.
Fast dagen är ju inte slut ännu...
Tycker inte om att det här suger energin ur mig men hur mkt jag än försöker att inte vänta,
försöker leva i nuet.
Så hittar jag mig själv, sittande och grubblande på vad som ska hända, funderande över när det är min tur.
Orkar inte vänta, orkar inte stå här och stampa längre men det finns inte ett skit jag kan göra för att påverka situationen...
Och det är nog det värsta...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
inget samtal från Dr Y.
Räknar med att det som vanligt dyker upp en kallelse i slutet på veckan.
Hade varit skönt att få höra från honom att läget trots allt är ok.
Fast dagen är ju inte slut ännu...
Tycker inte om att det här suger energin ur mig men hur mkt jag än försöker att inte vänta,
försöker leva i nuet.
Så hittar jag mig själv, sittande och grubblande på vad som ska hända, funderande över när det är min tur.
Orkar inte vänta, orkar inte stå här och stampa längre men det finns inte ett skit jag kan göra för att påverka situationen...
Och det är nog det värsta...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
måndag 19 november 2012
Är det lönt att hoppas?
Känner mig tom och hopplös.
Att man kan tappa all energi så fort.
Nej, nej och åter nej, alltid detta nej.
Ingen behandling denna vecka heller.
Blodvärdet hade gått upp till 2,5 så det är i stort sett oförändrat.
Vi siktar på nästa vecka, men Dr Y skulle ringa mig imorgon,
får väl se om han har någon annan plan än att bara vänta.
Fem veckor har gått, kanske blir det sex veckor.
Fortfarande fyra behandlingar kvar.
Känns just nu som att jag aldrig kommer att komma i mål...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Att man kan tappa all energi så fort.
Nej, nej och åter nej, alltid detta nej.
Ingen behandling denna vecka heller.
Blodvärdet hade gått upp till 2,5 så det är i stort sett oförändrat.
Vi siktar på nästa vecka, men Dr Y skulle ringa mig imorgon,
får väl se om han har någon annan plan än att bara vänta.
Fem veckor har gått, kanske blir det sex veckor.
Fortfarande fyra behandlingar kvar.
Känns just nu som att jag aldrig kommer att komma i mål...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Blodprov, check - nu väntan
Jaha, då var man där igen.
Tredje måndagen på rad som aldrig någonsin kommer att ta slut.
Har varit och lämnat proverna nu i alla fall och mer än så kan jag inte göra.
Gick hur bra som helst att få lämna proverna uppe på labb på lasarettet,
men vad hjälpte det?
Dom skulle ändå inte kunna analysera dom här och bara faxa provsvaren.
Så väntan kommer att bli lika lång som vanligt.
Kan inte förstå varför dom måste skicka ner proverna för analys i Umeå.
Hon pratade om att de hade olika system
men provsvaren måste väl ändå vara samma?
Orkar inte lägga ner så mkt energi på just den biten,
finner det bara högst märkligt.
Nu ska jag försöka koppla bort väntan,
göra något vettigt av dagen och inte hoppas för mkt.
Men det vore väl för jäkligt om jag inte skulle få åka ner nu heller...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Tredje måndagen på rad som aldrig någonsin kommer att ta slut.
Har varit och lämnat proverna nu i alla fall och mer än så kan jag inte göra.
Gick hur bra som helst att få lämna proverna uppe på labb på lasarettet,
men vad hjälpte det?
Dom skulle ändå inte kunna analysera dom här och bara faxa provsvaren.
Så väntan kommer att bli lika lång som vanligt.
Kan inte förstå varför dom måste skicka ner proverna för analys i Umeå.
Hon pratade om att de hade olika system
men provsvaren måste väl ändå vara samma?
Orkar inte lägga ner så mkt energi på just den biten,
finner det bara högst märkligt.
Nu ska jag försöka koppla bort väntan,
göra något vettigt av dagen och inte hoppas för mkt.
Men det vore väl för jäkligt om jag inte skulle få åka ner nu heller...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
söndag 18 november 2012
Hängig
Magkänslan är inte okej.
Har en stark känsla av att det skiter sig imorgon igen.
Känns nästan som att jag inte ens kommer att ta mig till provtagningen.
Känner mig sjuk.
Lita på magkänslan, brukar jag säga.
Vill inte göra det den här gången.
Pappa hävdar 3,2 i blodvärde.
Och jag hoppas att hans magkänsla stämmer bättre än min.
Men det känns inte bra.
Inför tidigare provtagningar har jag ändå mått rätt så bra, nu gör jag inte ens det.
Förutsättningarna känns usla och jag kan inte göra annat än att hoppas.
Imorgon behöver jag alla tummar jag kan få på min sida...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Har en stark känsla av att det skiter sig imorgon igen.
Känns nästan som att jag inte ens kommer att ta mig till provtagningen.
Känner mig sjuk.
Lita på magkänslan, brukar jag säga.
Vill inte göra det den här gången.
Pappa hävdar 3,2 i blodvärde.
Och jag hoppas att hans magkänsla stämmer bättre än min.
Men det känns inte bra.
Inför tidigare provtagningar har jag ändå mått rätt så bra, nu gör jag inte ens det.
Förutsättningarna känns usla och jag kan inte göra annat än att hoppas.
Imorgon behöver jag alla tummar jag kan få på min sida...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
lördag 17 november 2012
Ångesladdat
Gruvsamt alltid lika gruvsamt.
Ångestladdat, fullt av funderingar, bekymrad.
Är det något som kräver energi för mig, så är det begravningar.
Är bland det jobbigaste jag vet.
Känslomässigt jobbigt.
Egentligen spelar det ingen roll vems,
jag menar, jag fällde en tår under begravningen i
"Hur många lingon finns det i världen?"
Fast det var jag nog inte ensam om.
Begravningar är starka, känslosamma, sorgliga,
men samtidigt så vackra.
Dom är slutet på något underbart,
men jag vill gärna tro att dom även är början på något nytt.
Har varit på min mans morbrors begravning i dag,
en känslomässigt kaotisk begravning,
ett avslut, ett farväl.
Haft tid för eftertanke och fundering,
försökt förstå.
Kommer nog aldrig att förstå,
men jag måste lära mig att acceptera...
"Ingen får finnas jämt, vi föds och vi dör. Så har det alltid varit"
Sov gott M!
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Ångestladdat, fullt av funderingar, bekymrad.
Är det något som kräver energi för mig, så är det begravningar.
Är bland det jobbigaste jag vet.
Känslomässigt jobbigt.
Egentligen spelar det ingen roll vems,
jag menar, jag fällde en tår under begravningen i
"Hur många lingon finns det i världen?"
Fast det var jag nog inte ensam om.
Begravningar är starka, känslosamma, sorgliga,
men samtidigt så vackra.
Dom är slutet på något underbart,
men jag vill gärna tro att dom även är början på något nytt.
Har varit på min mans morbrors begravning i dag,
en känslomässigt kaotisk begravning,
ett avslut, ett farväl.
Haft tid för eftertanke och fundering,
försökt förstå.
Kommer nog aldrig att förstå,
men jag måste lära mig att acceptera...
"Ingen får finnas jämt, vi föds och vi dör. Så har det alltid varit"
Sov gott M!
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
torsdag 15 november 2012
Välkommen värk(lighet)en
Kroppen säger ifrån, strejkar.
Fötterna ömmar, det spränger i benen, höfter och ryggslut kommer när som helst att avlägsna sig från kroppen och armarna, axlarna och nacken, dom bara hänger livlösa.
Har till och med ont i tänderna, men huvudet känns okej.
Kan vara så att den sista tidens: "Jag gör vad jag kan för att hålla tankarna borta" nu har satt sig i kroppen, kanske inte helt oväntat, så jag får ju skylla mig själv.
Frågan är bara, hur gör jag nu då?
Vill inte vara stilla, vill inte bli sittandes/liggandes och inte kunna göra ett skrot, men värken säger åt mig att ta det lugnt.
Blir så less, är det inte det ena, så är det det andra, men som sagt, knappast oväntat, hade jag bara tänkt ett steg längre hade jag kunnat räkna ut att värken skulle dyka upp precis när som helst.
Sitter i köket, med datorn, telefonen och kaffekoppen, allt jag kan tänkas behöva, väntar på att vårdcentralen ska ringa.
Väntar på att för tredje veckan i rad få tjafsa till mig en tid tidigt på morgonen, tror jag bokar in en tid till veckan efter det också, i fall att det skiter sig igen. Bättre att ligga ett steg före, lättare att kunna avboka...
Trött, hängig, värk i hela kroppen och kanske till och med snudd på att vara lite förkyld, förutsättningarna för den här dagen känns inge vidare.
Sitter nog här och tycker synd om mig själv ett tag, trots att eländet till stor del är självförvållat, funderar över vad jag skulle kunna ta mig till, för att göra ingenting, känns helt enkelt inte som ett alternativ.
Skitkropp, skitvärk, skitcancer...
Och så ringer telefonen, vårdcentralen, blir erbjuden tid för provtagning 15:10.
Som vanligt får jag förklara att Onkologen vill att jag tar proverna senast 08:00, så dom ska hinna ge mig svar om jag ska åka ner eller inte.
"Du måste ha framförhållning, ringa direkt när du får kallelsen"
Förklarar att jag fick kallelsen igår och att när jag då ringde så hade de inga mer uppringningstider för dagen.
Klockan nio säger hon då, "då borde vi hinna få ner det till Umeå."
Ber att få boka in en tid för veckan efter också, men då jag inte vet om det blir samma dagar det handlar om, så vill hon inte boka in mig...
På måndag cyklar jag upp och sätter mig på labb på lasarettet, så tidigt som möjligt, hoppas på att dom tar emot mig, tror att det är det enklaste.
Man ska fasen va frisk, för att orka vara sjuk...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Fötterna ömmar, det spränger i benen, höfter och ryggslut kommer när som helst att avlägsna sig från kroppen och armarna, axlarna och nacken, dom bara hänger livlösa.
Har till och med ont i tänderna, men huvudet känns okej.
Kan vara så att den sista tidens: "Jag gör vad jag kan för att hålla tankarna borta" nu har satt sig i kroppen, kanske inte helt oväntat, så jag får ju skylla mig själv.
Frågan är bara, hur gör jag nu då?
Vill inte vara stilla, vill inte bli sittandes/liggandes och inte kunna göra ett skrot, men värken säger åt mig att ta det lugnt.
Blir så less, är det inte det ena, så är det det andra, men som sagt, knappast oväntat, hade jag bara tänkt ett steg längre hade jag kunnat räkna ut att värken skulle dyka upp precis när som helst.
Sitter i köket, med datorn, telefonen och kaffekoppen, allt jag kan tänkas behöva, väntar på att vårdcentralen ska ringa.
Väntar på att för tredje veckan i rad få tjafsa till mig en tid tidigt på morgonen, tror jag bokar in en tid till veckan efter det också, i fall att det skiter sig igen. Bättre att ligga ett steg före, lättare att kunna avboka...
Trött, hängig, värk i hela kroppen och kanske till och med snudd på att vara lite förkyld, förutsättningarna för den här dagen känns inge vidare.
Sitter nog här och tycker synd om mig själv ett tag, trots att eländet till stor del är självförvållat, funderar över vad jag skulle kunna ta mig till, för att göra ingenting, känns helt enkelt inte som ett alternativ.
Skitkropp, skitvärk, skitcancer...
Och så ringer telefonen, vårdcentralen, blir erbjuden tid för provtagning 15:10.
Som vanligt får jag förklara att Onkologen vill att jag tar proverna senast 08:00, så dom ska hinna ge mig svar om jag ska åka ner eller inte.
"Du måste ha framförhållning, ringa direkt när du får kallelsen"
Förklarar att jag fick kallelsen igår och att när jag då ringde så hade de inga mer uppringningstider för dagen.
Klockan nio säger hon då, "då borde vi hinna få ner det till Umeå."
Ber att få boka in en tid för veckan efter också, men då jag inte vet om det blir samma dagar det handlar om, så vill hon inte boka in mig...
På måndag cyklar jag upp och sätter mig på labb på lasarettet, så tidigt som möjligt, hoppas på att dom tar emot mig, tror att det är det enklaste.
Man ska fasen va frisk, för att orka vara sjuk...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
onsdag 14 november 2012
På tisdag, då jäklar
Då kom den nya kallelsen...
Ny tid på tisdag och provtagning måndag.
Dags att börja ladda för ny behandling då.
Känns som att jag gjort det ett par gånger nu.
Laddat, störtat och fått ladda om.
Känns som att det är lika bra att låtsas som att det regnar.
Låta dagarna passera och ställa in mig på absolut ingenting.
Orkar inte bli besviken igen...
Men kan inte lova att jag blir det om behandlingen uteblir.
Imorgon gäller det att försöka få en tid för provtagning, sen släpper jag nästa vecka och försöker ta det som det kommer.
Men visst är det väl ändå dags att få gå vidare nu?
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Ny tid på tisdag och provtagning måndag.
Dags att börja ladda för ny behandling då.
Känns som att jag gjort det ett par gånger nu.
Laddat, störtat och fått ladda om.
Känns som att det är lika bra att låtsas som att det regnar.
Låta dagarna passera och ställa in mig på absolut ingenting.
Orkar inte bli besviken igen...
Men kan inte lova att jag blir det om behandlingen uteblir.
Imorgon gäller det att försöka få en tid för provtagning, sen släpper jag nästa vecka och försöker ta det som det kommer.
Men visst är det väl ändå dags att få gå vidare nu?
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
tisdag 13 november 2012
Bröstutprovning
Då hade jag äntligen tagit tjuren vid hornen och kontaktat kirurgmottagningen.
Skulle väl egentligen gjort det för en dryg månad sedan men har dragit ut på det, varit lite rädd att möta på Dr X.
Det är jag inte längre.
Så nu väntar jag på att bli kontaktad för tidsbokning av bröstutprovning...
Kan man säga så, bröstutprovning?
Den provisoriska bomullstissen jag hatade från början, ska nu få läggas på hyllan.
Fast nu har jag ju vant mig vid den, så vi får väl se vad jag tycker om den nya.
Har för övrigt landat lite sedan besvikelsen igår.
Kan ju tyvärr inte göra så mkt åt det.
Men jag kan inte låta bli att fundera hur mkt det påverkar slutresultatet av behandlingen.
Inte alls, säger Dr Y, men om det blir vecka efter vecka utan behandling så känns det som att det ändå måste göra det på nått sätt.
Men men, kan inte annat än att lita på att dom vet vad dom gör och att dom gör sitt bästa.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Skulle väl egentligen gjort det för en dryg månad sedan men har dragit ut på det, varit lite rädd att möta på Dr X.
Det är jag inte längre.
Så nu väntar jag på att bli kontaktad för tidsbokning av bröstutprovning...
Kan man säga så, bröstutprovning?
Den provisoriska bomullstissen jag hatade från början, ska nu få läggas på hyllan.
Fast nu har jag ju vant mig vid den, så vi får väl se vad jag tycker om den nya.
Har för övrigt landat lite sedan besvikelsen igår.
Kan ju tyvärr inte göra så mkt åt det.
Men jag kan inte låta bli att fundera hur mkt det påverkar slutresultatet av behandlingen.
Inte alls, säger Dr Y, men om det blir vecka efter vecka utan behandling så känns det som att det ändå måste göra det på nått sätt.
Men men, kan inte annat än att lita på att dom vet vad dom gör och att dom gör sitt bästa.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
måndag 12 november 2012
Jävla-piss-skit
Att jag ska börja storgråta för att jag inte får åka på behandling, det trodde jag aldrig skulle hända.
Men nu hände det, igen, för andra veckan i rad...
De vita blodkropparna håller sig fortfarande låga, 2,3 denna vecka, 1,7 hade jag haft förra.
Så det går sakta men säkert uppåt, men riktvärdet 3,0, känns långt borta.
Alla andra prover ser bra utom, förutom de där förbaskade blodkropparna.
- Finns det INGET jag kan göra?
- Försöka leva häslosamt och må bra, mer än så kan du inte påverka.
Kroppen och onkologen har bestämt sig, det blir ingen behandling den här veckan heller
och jag känner mig ledsen, arg och nedsämd.
FAN!
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Men nu hände det, igen, för andra veckan i rad...
De vita blodkropparna håller sig fortfarande låga, 2,3 denna vecka, 1,7 hade jag haft förra.
Så det går sakta men säkert uppåt, men riktvärdet 3,0, känns långt borta.
Alla andra prover ser bra utom, förutom de där förbaskade blodkropparna.
- Finns det INGET jag kan göra?
- Försöka leva häslosamt och må bra, mer än så kan du inte påverka.
Kroppen och onkologen har bestämt sig, det blir ingen behandling den här veckan heller
och jag känner mig ledsen, arg och nedsämd.
FAN!
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Nu kan jag bara vänta... igen
- Jaha, var det dags nu igen, sa sköterskan på Hälsocentralen?
- Jepp, var det ljud jag fick ur mig i kombination med en suck.
- Var dom inte bra dom vi tog förra veckan?
- Nepp, fick hon till svar.
Kände mig snäsig och kort, men otålighet, trötthet och väntan, kan göra märkliga saker med en människa.
Tre rör med blod senare önskade hon mig lycka till och jag var på väg hem igen.
Så nu börjas det, den där väntan som känns som en evighet.
Får svar på proverna i eftermiddag, i eftermiddag får jag veta om jag ska åka ner imorgon,
i eftermiddag... alldeles för många timmar kvar tills i eftermiddag.
Jag vill lämna cellgifterna bakom mig, jag vill kriga mig igenom strålningen, jag vill att det ska vara vår, jag vill gå ut genom sjukhusdörrarna en sista gång och ge cancern långfingret.
Ja, jag vet, när våren kommer och allt är över är det minst fem år innan jag blir friskförklarad, men jag är fri.
Fri från dessa regelbundna återbesök som får mig att fastna och haka upp mig, att vänta...
Fri från många av de funderingar som cirkulerar inuti huvudet på mig...
Fri från den här kroppen och själen som jag bär på som jag snart inte längre känner igen...
Fri...
Så nu väntar jag igen, väntar och hoppas på ett positiv besked, väntar på att få ringa pappa och meddela at imorgon åker vi, väntar på att få komma halvvägs med cellgifterna och att bli fri från FEC:en.
Den som väntar på nått gott, väntar alldeles för ofta, för länge...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
- Jepp, var det ljud jag fick ur mig i kombination med en suck.
- Var dom inte bra dom vi tog förra veckan?
- Nepp, fick hon till svar.
Kände mig snäsig och kort, men otålighet, trötthet och väntan, kan göra märkliga saker med en människa.
Tre rör med blod senare önskade hon mig lycka till och jag var på väg hem igen.
Så nu börjas det, den där väntan som känns som en evighet.
Får svar på proverna i eftermiddag, i eftermiddag får jag veta om jag ska åka ner imorgon,
i eftermiddag... alldeles för många timmar kvar tills i eftermiddag.
Jag vill lämna cellgifterna bakom mig, jag vill kriga mig igenom strålningen, jag vill att det ska vara vår, jag vill gå ut genom sjukhusdörrarna en sista gång och ge cancern långfingret.
Ja, jag vet, när våren kommer och allt är över är det minst fem år innan jag blir friskförklarad, men jag är fri.
Fri från dessa regelbundna återbesök som får mig att fastna och haka upp mig, att vänta...
Fri från många av de funderingar som cirkulerar inuti huvudet på mig...
Fri från den här kroppen och själen som jag bär på som jag snart inte längre känner igen...
Fri...
Så nu väntar jag igen, väntar och hoppas på ett positiv besked, väntar på att få ringa pappa och meddela at imorgon åker vi, väntar på att få komma halvvägs med cellgifterna och att bli fri från FEC:en.
Den som väntar på nått gott, väntar alldeles för ofta, för länge...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
söndag 11 november 2012
Stampar
Bästa sättet att hålla tankarna borta och slippa känna hur slut jag egentligen är, är att hålla mig igång.
Men när jag väl stannar sköljer det över mig och känns nog sju resor värre än vad det egentligen är.
Hamnat i kanske världens ondaste cirkel och det är nog bara bra provsvar imorgon som kan bryta eländet.
Får jag inte göra behandlingen i veckan vet jag ärligt inte vad jag tar mig till.
Jag måste iväg och vidare...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Men när jag väl stannar sköljer det över mig och känns nog sju resor värre än vad det egentligen är.
Hamnat i kanske världens ondaste cirkel och det är nog bara bra provsvar imorgon som kan bryta eländet.
Får jag inte göra behandlingen i veckan vet jag ärligt inte vad jag tar mig till.
Jag måste iväg och vidare...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
torsdag 8 november 2012
Håller mig sysselsatt
Varvar min tid med att försöka komma ikapp vardagen och ligga på golvet, stirrandes i taket.
Är slut, men känner att jag måste hålla mig sysselsatt för att få tiden att gå.
Väntan är det värsta jag vet och jag borde väl kanske inte gå och vänta.
Kanske borde jag istället försöka koppla bort.
Vill göra bort sista Fecen nu, oroar mig för att det inte ska bli till veckan heller.
Inte lönt att grubbla men kan av naturen inte låta bli.
Fyller min tid med hjärndödande aktiviteter och nödvändig vila.
Allt för att dagarna ska passera.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Är slut, men känner att jag måste hålla mig sysselsatt för att få tiden att gå.
Väntan är det värsta jag vet och jag borde väl kanske inte gå och vänta.
Kanske borde jag istället försöka koppla bort.
Vill göra bort sista Fecen nu, oroar mig för att det inte ska bli till veckan heller.
Inte lönt att grubbla men kan av naturen inte låta bli.
Fyller min tid med hjärndödande aktiviteter och nödvändig vila.
Allt för att dagarna ska passera.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
tisdag 6 november 2012
På tisdag, på tisdag, på tisdag...
Dr. Y ringde i förmiddags, ville kolla läget.
Kolla hur jag mådde efter gårdagens besked.
Vad ska man säga, besviken, rastlös, står och stampar.
För varje gång värdena är dåliga så blir behandlingsperioden längre.
Suger, om jag ska uttrycka mig som ungarna.
Han meddelade att jag inte på nått sätt behövde oroa mig över värdena,
att det är helt ok.
Han meddelade också att dosen kommer att sänkas ytterligare till nästa gång
och att det inte på något sätt kommer att påverka slutresultatet.
Jag litar på honom...
Vi siktar in oss på nästa tisdag i stället, med provtagning hemma på måndag.
Så det är bara att passa på och njuta av dagarna fram till dess.
Mår ju ändå helt ok, borde tydligen må sämre än jag gör.
Fast allt är ju relativt...
Har för övrigt målat en hel del i dag, inte tavlor, utan väggar.
Rensat tankarna och fått ut överskottsenergin.
Saker som inte kräver någon som helst tankeverksamhet känns lämpliga att sysselsätta sig med.
Däremot är målandet på gränsen till för fysiskt ansträngande, men måla, pausa, pausa, måla, går superbra.
Känns bara så härligt att faktiskt kunna göra något, även om allt tar extremt lång tid för mig.
På tisdag, på tisdag, på tisdag...
Visst är det väl ändå dags då, att få komma halvvägs?
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Kolla hur jag mådde efter gårdagens besked.
Vad ska man säga, besviken, rastlös, står och stampar.
För varje gång värdena är dåliga så blir behandlingsperioden längre.
Suger, om jag ska uttrycka mig som ungarna.
Han meddelade att jag inte på nått sätt behövde oroa mig över värdena,
att det är helt ok.
Han meddelade också att dosen kommer att sänkas ytterligare till nästa gång
och att det inte på något sätt kommer att påverka slutresultatet.
Jag litar på honom...
Vi siktar in oss på nästa tisdag i stället, med provtagning hemma på måndag.
Så det är bara att passa på och njuta av dagarna fram till dess.
Mår ju ändå helt ok, borde tydligen må sämre än jag gör.
Fast allt är ju relativt...
Har för övrigt målat en hel del i dag, inte tavlor, utan väggar.
Rensat tankarna och fått ut överskottsenergin.
Saker som inte kräver någon som helst tankeverksamhet känns lämpliga att sysselsätta sig med.
Däremot är målandet på gränsen till för fysiskt ansträngande, men måla, pausa, pausa, måla, går superbra.
Känns bara så härligt att faktiskt kunna göra något, även om allt tar extremt lång tid för mig.
På tisdag, på tisdag, på tisdag...
Visst är det väl ändå dags då, att få komma halvvägs?
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
måndag 5 november 2012
Nya peruken
Överträffar förväntningarna, lite lång, men kanske är det en vanesak.
Känns nästan mer äkta i kvaliten än den jag fått via landstinget.
Lite gladare igen!
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Känns nästan mer äkta i kvaliten än den jag fått via landstinget.
Lite gladare igen!
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Fan, fan, fan
Ska jag bli fri från helvetet nån gång?
Dåliga blodvärden, igen.
Kort sagt; Ingen behandling...
Helvete!
"Vad kan jag göra?"
"Tyvärr inget, låt bara kroppen läka"
Jag vill ju vara halvvägs, det var ju det som skulle hända nu.
Blir arg, ledsen, frustrerad.
Målet åker längre bort istället för att komma närmare.
Skit också!
Känns inte positivt just nu...
Fan!
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Dåliga blodvärden, igen.
Kort sagt; Ingen behandling...
Helvete!
"Vad kan jag göra?"
"Tyvärr inget, låt bara kroppen läka"
Jag vill ju vara halvvägs, det var ju det som skulle hända nu.
Blir arg, ledsen, frustrerad.
Målet åker längre bort istället för att komma närmare.
Skit också!
Känns inte positivt just nu...
Fan!
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Ja men alltså
Väntar, väntar, väntar och väntar!
Men vad i hela fridens dagar, ska jag måsta vänta hela dagen...?
Jo, tydligen!
Misstänkte att tanten på vårdcentralen inte alls hade i åtanke att göra som det stod på lappen:
"Proverna analyseras i Skellefteå och svar FAXAS senast 14:00"
Ringer ner på Onkologen, kollar om de fått svar, nope, inget svar.
Hon kollar av om de fått proverna skickade till sig, nope, inga prover.
Sköterskan ber att få återkomma.
Väntar, väntar och väntar...
Som jag misstänkte, inga prover analyserade i Skellefteå utan dom är på väg till Umeå.
Men va bra!
Grattis!
Så nu är det inte ens säkert att jag får veta idag om jag ska iväg eller inte.
Så himla tur då att jag ÄLSKAR att åka fram och tillbaka till Umeå i onödan.
Närå, jag är inte alls arg, snudd på lite lätt irriterad bara.
Visst ska väl Skellefteå också kunna analysera proverna?
Hur gör dom annars på akuten?
Teleporterar de proverna till Umeå?
Med tanke på hur snabbt man får svar där...
Tycker väl mest synd om pappa som ska skjutsa mig OM jag ska ner,
han får ju inte heller veta...
"Vi åker hur som helst"
Visst, ok, det går ju, men som sagt:
Det är ju så förbannat att trevligt att åka fram och tillbaka till Umeå, i onödan.
Suck, det ska då aldrig kunna bli rätt direkt...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Men vad i hela fridens dagar, ska jag måsta vänta hela dagen...?
Jo, tydligen!
Misstänkte att tanten på vårdcentralen inte alls hade i åtanke att göra som det stod på lappen:
"Proverna analyseras i Skellefteå och svar FAXAS senast 14:00"
Ringer ner på Onkologen, kollar om de fått svar, nope, inget svar.
Hon kollar av om de fått proverna skickade till sig, nope, inga prover.
Sköterskan ber att få återkomma.
Väntar, väntar och väntar...
Som jag misstänkte, inga prover analyserade i Skellefteå utan dom är på väg till Umeå.
Men va bra!
Grattis!
Så nu är det inte ens säkert att jag får veta idag om jag ska iväg eller inte.
Så himla tur då att jag ÄLSKAR att åka fram och tillbaka till Umeå i onödan.
Närå, jag är inte alls arg, snudd på lite lätt irriterad bara.
Visst ska väl Skellefteå också kunna analysera proverna?
Hur gör dom annars på akuten?
Teleporterar de proverna till Umeå?
Med tanke på hur snabbt man får svar där...
Tycker väl mest synd om pappa som ska skjutsa mig OM jag ska ner,
han får ju inte heller veta...
"Vi åker hur som helst"
Visst, ok, det går ju, men som sagt:
Det är ju så förbannat att trevligt att åka fram och tillbaka till Umeå, i onödan.
Suck, det ska då aldrig kunna bli rätt direkt...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
söndag 4 november 2012
Ingen växtkraft
Tittar mig i spegeln och borstar bort några ögonfransar som fastnat på kinderna.
Än så länge är det mkt kvar av både fransar och ögonbryn, ingen annan än jag själv tycks se att de tunnas ut.
Förutom fransar och bryn har jag nu fläckar med sporadisk hårväxt mitt uppe huvudet och lite tunt fjun på armarna.
Konstaterar att den normala vinterpälsen lyser med sin frånvaro och överväger i stället att köpa en tunn sovmössa då den kalla kudden gör ont i skinnet.
Har nog aldrig längtat så mkt efter mitt hår som nu, kanske mest för att jag vet att det inte hjälper att försöka spara.
Hur mkt jag än väntar så blir det nu istället bara mindre.
Imorgon väntar provtagning, på tisdag förhoppningsvis behandling.
Sista FEC, behandling tre av sex.
Halvvägs!
Sen ska håret få växa fritt tills jag själv eventuellt bestämmer annat.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Än så länge är det mkt kvar av både fransar och ögonbryn, ingen annan än jag själv tycks se att de tunnas ut.
Förutom fransar och bryn har jag nu fläckar med sporadisk hårväxt mitt uppe huvudet och lite tunt fjun på armarna.
Konstaterar att den normala vinterpälsen lyser med sin frånvaro och överväger i stället att köpa en tunn sovmössa då den kalla kudden gör ont i skinnet.
Har nog aldrig längtat så mkt efter mitt hår som nu, kanske mest för att jag vet att det inte hjälper att försöka spara.
Hur mkt jag än väntar så blir det nu istället bara mindre.
Imorgon väntar provtagning, på tisdag förhoppningsvis behandling.
Sista FEC, behandling tre av sex.
Halvvägs!
Sen ska håret få växa fritt tills jag själv eventuellt bestämmer annat.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
lördag 3 november 2012
Kan himlen aldrig vänta?
Så slås jag av tanken igen,
ingen, vare sig gammal eller ung ska behöva drabbas av denna vidriga sjukdom.
Ingen ska behövs förlora sitt liv till detta monster.
Ingen ska behöva förlora någon de älskar på grund av denna parasit.
Himlen har fått en ny liten ängeln, jag kände inte föräldrarna men jag känner för dom.
Det gör så ont i hjärtat på mig för deras skull, kan inte ens föreställa mig hur smärtsamt det ska vara.
Cancer, fuck cancer!
Blir så arg och samtidigt så ledsen, kan inte acceptera att livet är så orättvist.
Kan inte acceptera att någon ska behöva förlora sitt liv till denna skitsjukdom.
Ta hand om varandra, bry er om varandra, glöm inte bort varandra och ta ingenting för givet.
Styrka till alla er som älskar någon som just nu slåss mot cancern eller förlorat någon ni älskade till denna orättvisa sjukdom.
Styrka och mod till er som kämpar mot den, ge aldrig upp!
Ta inte livet för givet, lev nu!
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
ingen, vare sig gammal eller ung ska behöva drabbas av denna vidriga sjukdom.
Ingen ska behövs förlora sitt liv till detta monster.
Ingen ska behöva förlora någon de älskar på grund av denna parasit.
Himlen har fått en ny liten ängeln, jag kände inte föräldrarna men jag känner för dom.
Det gör så ont i hjärtat på mig för deras skull, kan inte ens föreställa mig hur smärtsamt det ska vara.
Cancer, fuck cancer!
Blir så arg och samtidigt så ledsen, kan inte acceptera att livet är så orättvist.
Kan inte acceptera att någon ska behöva förlora sitt liv till denna skitsjukdom.
Ta hand om varandra, bry er om varandra, glöm inte bort varandra och ta ingenting för givet.
Styrka till alla er som älskar någon som just nu slåss mot cancern eller förlorat någon ni älskade till denna orättvisa sjukdom.
Styrka och mod till er som kämpar mot den, ge aldrig upp!
Ta inte livet för givet, lev nu!
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
torsdag 1 november 2012
Slut men lycklig
Känner mig lite upp och ner.
Glad och pigg, men trött och slut och lite grinig.
Ganska mkt grinig om ni frågar vissa
men upplever det nog inte så själv.
Bävar för tisdagen som kommer,
längtar samtidigt till att få göra bort sista FEC:en.
Upp och ner är tillvaron,
rastlös och massor jag vill göra.
Samtidigt vill jag bara gömma mig under täcket.
Har slipat lite spackel idag,
fick ont i armarna och gav upp.
Hjälpte ungarna att ordna i sitt sovrum,
blev helt knäckt.
Men jag ler inombords.
Vrickat.
Högst märkligt.
Så glad, trött, lycklig, uppgiven
på en och samma gång.
Funderar hur jag någonsin ska få koll på någonting
då känslorna alltid ligger utanpå kroppen
och viljan och orken aldrig tycks gå hand i hand,
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Glad och pigg, men trött och slut och lite grinig.
Ganska mkt grinig om ni frågar vissa
men upplever det nog inte så själv.
Bävar för tisdagen som kommer,
längtar samtidigt till att få göra bort sista FEC:en.
Upp och ner är tillvaron,
rastlös och massor jag vill göra.
Samtidigt vill jag bara gömma mig under täcket.
Har slipat lite spackel idag,
fick ont i armarna och gav upp.
Hjälpte ungarna att ordna i sitt sovrum,
blev helt knäckt.
Men jag ler inombords.
Vrickat.
Högst märkligt.
Så glad, trött, lycklig, uppgiven
på en och samma gång.
Funderar hur jag någonsin ska få koll på någonting
då känslorna alltid ligger utanpå kroppen
och viljan och orken aldrig tycks gå hand i hand,
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Reflektionsteori
Har tappat bort mig själv och hittat nån annan
Ser mig i spegeln och förundras
Vem är det du är?
Varför är du här och inte jag?
Har sprungit vilse i min egen labyrint
Har tappat kartan och all besinning
Vem var det du var nu igen?
Har vi träffats förut?
Är du en reflektion av det jag varit
eller det jag blivit?
Har sprungit ifrån mig själv
och ikapp nån annan
Tittar på mig själv och genomskådar
Jag är fortfarande här
Men det är dig jag ser
i min egen spegelbild
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)