Och den enda som kan göra en förändring är jag

Blir arg, stressar upp mig, bryter i hop och blir ledsen.
Tar nya tag, kramar om stortjejerna som är hemma,
längtar efter lilltrollet som sover borta och önskar att mannen vore här.

Alla känslor på en och samma gång utan någon som helst egentlig anledning.
Saker är som de är och kommer att fortsätta att vara så.

Och den enda som kan göra en förändring är jag.

Stressar upp mig igen, men släpper taget, finns inget annat att göra.

Att dunka huvudet i vägen leder inte till något annat än att det så småningom gör förbannat ont.

Ser fram emot en ljusare morgondag som aldrig tycks komma och undrar hur det kan komma sig
att det har blivit så här.

Vart tog glädjen vägen?

Kommer fram till att arbetslösheten knäckte mig, gjorde mig till den bittra själ jag just nu är.
Fick mig att förlora värdet.
Fick mig att tappa tron på mig själv.

Fy fan vad jag är trasig.

Blir ledsen igen, till vilken nytta?

Det sägs att det sista som överger en är hoppet, vad händer sen då?

Imorgon, siktar alltid på imorgon, det är då det ska vända, det är då allt ska bli bra igen.
Varför inte börja idag?

Bitter, patetisk, eländig, självkritiskt och förbannad, det perfekta receptet på katastrof...

Lägger mig ner och ger upp, i alla fall tills imorgon...