Fjärilar, elefanter och en ångvält i magen.
Nervös till tusen inför morgondagen.
Men vad kan jag göra?
Jag har ingen makt överhuvudtaget ,
det är bara att följa med på tåget och ta det som det kommer.
Trycker undan en massa känslor,
sparar dom tills imorgon.
Det är förmodligen både på gott och på ont,
men jag vill inte gå omkring och vara ledsen nu
om det visar sig imorgon att jag inte har något att vara ledsen över...
Så imorgon kan det nog bara gå på två sätt,
antingen spricker jag av glädje
eller så rasar jag av sorg.
Fast det är ju trots allt omöjligt att veta hur jag kommer att reagera...
Fördriver tiden idag med promenader, hög musik, kramar och ishackning.
Kanske ska jag försöka måla något också, men just den biten känns svår
när jag finner det lättast att måla när känslan är konkret.
Känslan just nu är diffus och ogreppbar...
Imorgon på morgonen väntar röntgen med härlig kontrastvätska
och sen någon gång under dagen förväntas jag får svar.
Orkar jag, så skriver jag om hur det har gått.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
torsdag 28 februari 2013
onsdag 27 februari 2013
Är det du Mr C?
Gårdagen var riktigt snurrig.
Tider bokades hit och dit och det slutade som jag skrev igår,
med att jag var och tog biopsin och som det lät så skulle jag få svar i samband med
röntgen på fredag.
Det var Dr X som tog biopsin.
Han klämde och kände först på knölarna och sa kort och gott:
- Jag vill inte påstå att jag hoppar högt...
Så även om jag försöker vara positiv, så känns det nog lite grann som att det är
Mr C som kommit på besök igen.
Trots det vet jag ännu inte vad jag ska känna...
Mötet med Dr X gick bra, trots att jag under en period kände mig rätt besviken på honom
men vi har träffats ett par gånger på "neutral mark" och igår kändes allt lika bra som jag tyckte
att det gjorde från början.
Önskar nu att veckan ska gå fort och att det ska bli fredag,
samtidigt får dagarna gärna gå väldigt långsamt så jag hinner njuta lite extra
innan ett eventuellt skitbesked.
Vad som händer om det nu är Mr C, har jag ingen aning om.
Men inställningen är och kommer alltid att vara densamma, skiten ska bort!!
Har för övrigt både idag och igår fått mig ut på promenad, värker i kroppen och
benen känns stumma, men själen blir glad och då tar jag "bieffekterna" med en klackspark.
Skickar kärlek och värme till alla er som stöttar mig på min resa!
Det är så skönt att inte behöva känna sig ensam!
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Tider bokades hit och dit och det slutade som jag skrev igår,
med att jag var och tog biopsin och som det lät så skulle jag få svar i samband med
röntgen på fredag.
Det var Dr X som tog biopsin.
Han klämde och kände först på knölarna och sa kort och gott:
- Jag vill inte påstå att jag hoppar högt...
Så även om jag försöker vara positiv, så känns det nog lite grann som att det är
Mr C som kommit på besök igen.
Trots det vet jag ännu inte vad jag ska känna...
Mötet med Dr X gick bra, trots att jag under en period kände mig rätt besviken på honom
men vi har träffats ett par gånger på "neutral mark" och igår kändes allt lika bra som jag tyckte
att det gjorde från början.
Önskar nu att veckan ska gå fort och att det ska bli fredag,
samtidigt får dagarna gärna gå väldigt långsamt så jag hinner njuta lite extra
innan ett eventuellt skitbesked.
Vad som händer om det nu är Mr C, har jag ingen aning om.
Men inställningen är och kommer alltid att vara densamma, skiten ska bort!!
Har för övrigt både idag och igår fått mig ut på promenad, värker i kroppen och
benen känns stumma, men själen blir glad och då tar jag "bieffekterna" med en klackspark.
Skickar kärlek och värme till alla er som stöttar mig på min resa!
Det är så skönt att inte behöva känna sig ensam!
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
tisdag 26 februari 2013
Kort uppdatering
Först ringde dom med tid på fredag för röntgen.
Sen ringde dom med tid på måndag för ultraljud/biopsi.
Sen ringde dom med tid idag för biopsi med löfte om svar på fredag.
Så nu är man omplåstrad och punkterad på fyra ställen.
I övrigt måste jag säga att jag mår under förutsättningarna bra
och jag hoppas verkligen att jag får fortsätta göra det.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Sen ringde dom med tid på måndag för ultraljud/biopsi.
Sen ringde dom med tid idag för biopsi med löfte om svar på fredag.
Så nu är man omplåstrad och punkterad på fyra ställen.
I övrigt måste jag säga att jag mår under förutsättningarna bra
och jag hoppas verkligen att jag får fortsätta göra det.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Här går det undan
Har fått tid för röntgen på fredag.
Känns skönt att det gick så himla fort.
Sen är det ju bara att hoppas att man får svar lika fort
men det känns som att jag är i trygga händer och att
dom vet att jag behöver få veta.
Försökt bena ut alla känslorna sen igår
men får ingen rätsida på det.
Känner allt på en och samma gång,
samtidigt så är jag så tom och jag vet inte om jag över huvudtaget är orolig längre.
Kanske är det så att jag inte behöver vara orolig,
den där berömda magkänslan kanske försöker tala om att det är lugnt.
Samtidigt så känns det som att inget gått min väg hittills, så varför skulle det göra det nu?
Men det kanske är min tur nu?
Ledsen, glad, arg, förbannad, lycklig, förvirrad
allt om vart annat i en salig känsloröra.
Försöker däremot att undvika att ta ut något i förskott,
röntgen på fredag får vara vägvisaren
och oavsett vart jag ska, så ska jag igenom det...
Tillägg: Hinner bara posta detta inlägg, så ringer telefonen och jag får tid för ultraljud på måndag.
Här går det verkligen undan...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Känns skönt att det gick så himla fort.
Sen är det ju bara att hoppas att man får svar lika fort
men det känns som att jag är i trygga händer och att
dom vet att jag behöver få veta.
Försökt bena ut alla känslorna sen igår
men får ingen rätsida på det.
Känner allt på en och samma gång,
samtidigt så är jag så tom och jag vet inte om jag över huvudtaget är orolig längre.
Kanske är det så att jag inte behöver vara orolig,
den där berömda magkänslan kanske försöker tala om att det är lugnt.
Samtidigt så känns det som att inget gått min väg hittills, så varför skulle det göra det nu?
Men det kanske är min tur nu?
Ledsen, glad, arg, förbannad, lycklig, förvirrad
allt om vart annat i en salig känsloröra.
Försöker däremot att undvika att ta ut något i förskott,
röntgen på fredag får vara vägvisaren
och oavsett vart jag ska, så ska jag igenom det...
Tillägg: Hinner bara posta detta inlägg, så ringer telefonen och jag får tid för ultraljud på måndag.
Här går det verkligen undan...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
måndag 25 februari 2013
Jag kunde ha gått i mål...
Igår schamponerade jag håret,
kan tyckas vara en fånig sak och med tanke på hur lite hår jag har
så blir det väl extra fånigt.
Men bara känslan att ha lite hår att schamponera var nästan magiskt...
Idag åkte jag till Umeå och trots att mina värden fortfarande är låga
så var Dr Y inne på att ge mig sista behandlingen...
Nu blev jag som ni säkert förstår riktigt förvirrad
men missförstånd hade uppstått och det var väl klart jag skulle få behandling som planerat.
Jaha, där ryker håret igen men YES! jag får mitt avslut, for genom huvudet på mig.
Sen kom mina svullna lymfkörtlar på tal och efter lite klämmande och kännande
konstaterades att det är flera körtlar som svällt upp,
från nyckelbenet och upp på halsen.
"Du vet att jag är rak och måste säga som det är, men det kan vara cancer"
Jag känner mig tom, ihålig och helt nollad.
På vägen hem har jag gråtit och resonerat,
bollat tankar med mannen om allt mellan himmel och jord och konstaterat:
Är det nu cancern som spridit sig, så är det bättre att den dyker upp nu, än när jag
är färdigbehandlad.
Så med den misstänkta spridningen som grund, blev det ingen behandling idag.
Istället skickas remiss till Ske-å för fullständig datortomografi, ultraljud och biopsi.
Sen, när vi vet vad vi har att göra med, lägger vi upp en plan för framtiden.
Jag är arg, ledsen, rädd, heligt jävla förbannad men lugn som en filbunke.
- Vad säger känslan i kroppen, undrade mannen, din känsla har ju haft rätt förut.
Känslan säger absolut ingenting och jag önskar att jag visste hur jag ska tolka det.
Så nu mina vänner, så väntar jag igen, på kallelsen till röntgen och ultraljudet, men den här gången ska
jag vänta med stil och finess och njuta av varje sekund jag har fram tills dess...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
kan tyckas vara en fånig sak och med tanke på hur lite hår jag har
så blir det väl extra fånigt.
Men bara känslan att ha lite hår att schamponera var nästan magiskt...
Idag åkte jag till Umeå och trots att mina värden fortfarande är låga
så var Dr Y inne på att ge mig sista behandlingen...
Nu blev jag som ni säkert förstår riktigt förvirrad
men missförstånd hade uppstått och det var väl klart jag skulle få behandling som planerat.
Jaha, där ryker håret igen men YES! jag får mitt avslut, for genom huvudet på mig.
Sen kom mina svullna lymfkörtlar på tal och efter lite klämmande och kännande
konstaterades att det är flera körtlar som svällt upp,
från nyckelbenet och upp på halsen.
"Du vet att jag är rak och måste säga som det är, men det kan vara cancer"
Jag känner mig tom, ihålig och helt nollad.
På vägen hem har jag gråtit och resonerat,
bollat tankar med mannen om allt mellan himmel och jord och konstaterat:
Är det nu cancern som spridit sig, så är det bättre att den dyker upp nu, än när jag
är färdigbehandlad.
Så med den misstänkta spridningen som grund, blev det ingen behandling idag.
Istället skickas remiss till Ske-å för fullständig datortomografi, ultraljud och biopsi.
Sen, när vi vet vad vi har att göra med, lägger vi upp en plan för framtiden.
Jag är arg, ledsen, rädd, heligt jävla förbannad men lugn som en filbunke.
- Vad säger känslan i kroppen, undrade mannen, din känsla har ju haft rätt förut.
Känslan säger absolut ingenting och jag önskar att jag visste hur jag ska tolka det.
Så nu mina vänner, så väntar jag igen, på kallelsen till röntgen och ultraljudet, men den här gången ska
jag vänta med stil och finess och njuta av varje sekund jag har fram tills dess...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
söndag 24 februari 2013
Imorgon gäller det...
Nervös och orolig,
fundersam och samtidigt känns det så skönt att det äntligen är dags.
08:45 blir det provtagning i Umeå,
09:15 får jag träffa Dr Y.
Förhoppningsvis får jag klarhet i hur han tänkte angående sista cyton.
Förhoppningsvis får jag en plan gällande kommande strålning.
Och förhoppningsvis kommer han fram till att knölarna på halsen är helt ofarliga...
Blir att försöka göra en tidig kväll så att jag känner mig hyfsat pigg imorgon
och så att jag inte försover mig...
Håll en tumme att jag får sova i natt och att morgondagen blir positiv...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
fundersam och samtidigt känns det så skönt att det äntligen är dags.
08:45 blir det provtagning i Umeå,
09:15 får jag träffa Dr Y.
Förhoppningsvis får jag klarhet i hur han tänkte angående sista cyton.
Förhoppningsvis får jag en plan gällande kommande strålning.
Och förhoppningsvis kommer han fram till att knölarna på halsen är helt ofarliga...
Blir att försöka göra en tidig kväll så att jag känner mig hyfsat pigg imorgon
och så att jag inte försover mig...
Håll en tumme att jag får sova i natt och att morgondagen blir positiv...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
lördag 23 februari 2013
Underbara ungar
Den här dagen, för elva år sedan, föddes två underbara tjejer.
Klockan 14:29 och 14:35 såg de dagens ljus för första gången
och känslan över det första mötet går fortfarande inte att beskriva.
Den enorma kärleken jag kände är så mycket större än någonting
jag tidigare känt.
Tiden går alldeles för fort och visst önskar jag ibland att man kunde få
stanna tiden, bara för en stund och njuta över det rådande ögonblicket.
Elva år av kärlek och förundran, glädje, skratt och tårar.
Ingen dag är utan nya överraskningar och jag upphör aldrig att förvånas.
Älskade, älskade ungar, vad vore livet utan er?
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Klockan 14:29 och 14:35 såg de dagens ljus för första gången
och känslan över det första mötet går fortfarande inte att beskriva.
Den enorma kärleken jag kände är så mycket större än någonting
jag tidigare känt.
Tiden går alldeles för fort och visst önskar jag ibland att man kunde få
stanna tiden, bara för en stund och njuta över det rådande ögonblicket.
Elva år av kärlek och förundran, glädje, skratt och tårar.
Ingen dag är utan nya överraskningar och jag upphör aldrig att förvånas.
Älskade, älskade ungar, vad vore livet utan er?
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
fredag 22 februari 2013
Behöver en energireserv
Lever i en orosbubbla just nu, som tidigare nämnt så har jag drabbats av hjärnspöken.
Har några lymfkörtlar på vänster sida, mot nyckelben och upp mot halsen som är svullna.
Förmodligen är det på grund av att jag är så slut i kroppen och att immunförsvaret är i botten,
men gissa vad hjärnan skriker?
Dr Y ska kolla på dom på måndag och jag vet inte om man kan kräva en biopsi,
även om han tror att det är ofarligt, bara för att lugna sinnet...
Så det är mycket tankar som snurrar just nu,
samtidigt som jag har fullt sjå att hålla koll på armar och ben och att bara orka.
Måste ändå säga, att i alla fall förmiddagen idag har gått bra,
bakat inför stortjejernas födelsedag imorgon.
Varit ute några korta svängar och faktiskt känt mig både gladare och trevligare än vanligt.
Däremot tar orken alldeles för fort slut och när den väl gör det så känner jag mig helt däckad.
Hoppas hålla mig vaken framför teven ikväll men lämnar absolut inga garantier på att jag lyckas...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Har några lymfkörtlar på vänster sida, mot nyckelben och upp mot halsen som är svullna.
Förmodligen är det på grund av att jag är så slut i kroppen och att immunförsvaret är i botten,
men gissa vad hjärnan skriker?
Dr Y ska kolla på dom på måndag och jag vet inte om man kan kräva en biopsi,
även om han tror att det är ofarligt, bara för att lugna sinnet...
Så det är mycket tankar som snurrar just nu,
samtidigt som jag har fullt sjå att hålla koll på armar och ben och att bara orka.
Måste ändå säga, att i alla fall förmiddagen idag har gått bra,
bakat inför stortjejernas födelsedag imorgon.
Varit ute några korta svängar och faktiskt känt mig både gladare och trevligare än vanligt.
Däremot tar orken alldeles för fort slut och när den väl gör det så känner jag mig helt däckad.
Hoppas hålla mig vaken framför teven ikväll men lämnar absolut inga garantier på att jag lyckas...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
torsdag 21 februari 2013
Lite hängig
Vad hade jag egentligen förväntat mig?
Konfettiregn? Applåder? Stående ovationer?
Kanske en parad genom stan med trumpeter och cymbaler?
Ärligt talat hade jag nog i alla fall förväntat mig att känna mig gladare.
Känner mig istället sjuk...
Torr under ögonen, munsår, ont i halsen, tandvärk, värk i kroppen, trött och absolut noll ork.
Förmodligen har jag väl nå skit i kroppen som inte vill bryta ut, vilket i och för sig är bra,
men med mitt för tillfället bristande immunförsvar, så lär jag ju inte bli av med skiten heller.
Umeå på måndag, blir bra det.
Provtagning, planering, fundering.
Kanske hittar dom nått fel på mig och
ordinerar medicinering.
Skulle behöva semester från mig själv en stund...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Konfettiregn? Applåder? Stående ovationer?
Kanske en parad genom stan med trumpeter och cymbaler?
Ärligt talat hade jag nog i alla fall förväntat mig att känna mig gladare.
Känner mig istället sjuk...
Torr under ögonen, munsår, ont i halsen, tandvärk, värk i kroppen, trött och absolut noll ork.
Förmodligen har jag väl nå skit i kroppen som inte vill bryta ut, vilket i och för sig är bra,
men med mitt för tillfället bristande immunförsvar, så lär jag ju inte bli av med skiten heller.
Umeå på måndag, blir bra det.
Provtagning, planering, fundering.
Kanske hittar dom nått fel på mig och
ordinerar medicinering.
Skulle behöva semester från mig själv en stund...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
onsdag 20 februari 2013
Lycklig men samtidigt så ledsen
Jag har inte tänkt ljuga,
jag har inte tänkt påstå att jag hoppar och studsar av lycka,
att jag jublar av glädje...
Jag är klar med cellgifterna och min plan är också att aldrig mer behöva ta dom,
ändå känner jag mig inte klar ännu.
Jag skulle gå i mål efter sex behandlingar,
jag skulle göra glädjeskutt och segerdans,
jag skulle ju skrika av lycka och känna mig fri.
Står fortfarande på fel sida målsnöret efter bara fem behandlingar
och tar mig inte riktigt förbi.
Kan hända jag fattar när jag börjar känna mig piggare,
när kroppen vill annat än att sova,
när värken gett med sig litegrann,
när alla biverkningar jag fortfarande känner av lugnat ner sig.
Kan hända att jag fattar när jag träffat läkaren på måndag...
Eller jag har nog egentligen fattat och det känns skitbra,
nu är det bara framåt och uppåt,
mot stålningen och vidare mot det nya livet.
Jag är glad och lycklig, men samtidigt konstant nära till tårar...
Jag tror inte jag egentligen vet vad jag känner,
jag är förvirrad, riktigt jävla förvirrad...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
jag har inte tänkt påstå att jag hoppar och studsar av lycka,
att jag jublar av glädje...
Jag är klar med cellgifterna och min plan är också att aldrig mer behöva ta dom,
ändå känner jag mig inte klar ännu.
Jag skulle gå i mål efter sex behandlingar,
jag skulle göra glädjeskutt och segerdans,
jag skulle ju skrika av lycka och känna mig fri.
Står fortfarande på fel sida målsnöret efter bara fem behandlingar
och tar mig inte riktigt förbi.
Kan hända jag fattar när jag börjar känna mig piggare,
när kroppen vill annat än att sova,
när värken gett med sig litegrann,
när alla biverkningar jag fortfarande känner av lugnat ner sig.
Kan hända att jag fattar när jag träffat läkaren på måndag...
Eller jag har nog egentligen fattat och det känns skitbra,
nu är det bara framåt och uppåt,
mot stålningen och vidare mot det nya livet.
Jag är glad och lycklig, men samtidigt konstant nära till tårar...
Jag tror inte jag egentligen vet vad jag känner,
jag är förvirrad, riktigt jävla förvirrad...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
tisdag 19 februari 2013
Tror jag förstår nu
"Jenny, jag tror du känner dej sviken pga du hade laddat mentalt för 6 gånger för att stå ut, som att räkna ner till att cykla 30 mil på vätternrundan. Nu blev nerräkningen avbruten och att du mentalt inte har gått med på det än! Men det gör inget! Du kan cykla 25 mil och det går lika bra. Kroppen slits mindre och du får inte lika stora skavsår i rumpan. Men du kommer att känna dig nöjd ändå snart, när du mentalt laddar för att få din kropp i trim igen!"
Dessa ord skrev en cancerkompis till mig för en liten stund sen, häftigt nog, sprack solen fram genom molnen samtidigt...
Jag känner mig sviken, snuvad på sista glädjen, överkörd av en otroligt korkad kommentar av sköterskan, men egentligen borde jag vara glad, hoppa och studsa.
Men det ligger väldigt mycket i det hon skriver, jag har haft en plan i huvudet hur allt skulle gå till, nu blev det inte så
och det måste nog få sjunka in innan jag kan glädjas åt det.
Jag har fått mitt sista cellgift, jag är klar med den tuffaste biten av behandlingen.
Känns tomt och sorgligt, jag är nog inte redo att jubla ännu men snart...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Dessa ord skrev en cancerkompis till mig för en liten stund sen, häftigt nog, sprack solen fram genom molnen samtidigt...
Jag känner mig sviken, snuvad på sista glädjen, överkörd av en otroligt korkad kommentar av sköterskan, men egentligen borde jag vara glad, hoppa och studsa.
Men det ligger väldigt mycket i det hon skriver, jag har haft en plan i huvudet hur allt skulle gå till, nu blev det inte så
och det måste nog få sjunka in innan jag kan glädjas åt det.
Jag har fått mitt sista cellgift, jag är klar med den tuffaste biten av behandlingen.
Känns tomt och sorgligt, jag är nog inte redo att jubla ännu men snart...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Arg och så jävla ledsen
Jag som skulle studsa av glädje,
fira och vara lycklig.
Jag skulle vara så jävla glad när jag äntligen gjort sista behandlingen...
Nu sitter jag istället och gråter floder,
för den sista behandlingen har jag tydligen redan fått.
Dom vill inte ge mig något mer cellgift,
kroppen är helt enkelt för slut.
Det ska inte vara nån fara, alla behandlingar jag får är ju trots allt i förebyggande syfte
och eftersom jag reagerar så starkt på Taxoteren, så vill dom nu inte riskera:
- Du kan ju faktiskt dö pga de låga värdena du har nu om du drar på dig något...
Smidigare sköterska får man väl leta efter...
Så nu gråter jag, är förbannad och rädd.
Snuvad på den sista glädjen och livrädd för att ungarna ska komma hem med nån förkylning...
På måndag kommer jag att åka ner till Umeå,
planering inför strålning, en del provtagning och räta ut en del frågetecken.
Innan dess har förhoppningsvis tårarna tagit slut...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
fira och vara lycklig.
Jag skulle vara så jävla glad när jag äntligen gjort sista behandlingen...
Nu sitter jag istället och gråter floder,
för den sista behandlingen har jag tydligen redan fått.
Dom vill inte ge mig något mer cellgift,
kroppen är helt enkelt för slut.
Det ska inte vara nån fara, alla behandlingar jag får är ju trots allt i förebyggande syfte
och eftersom jag reagerar så starkt på Taxoteren, så vill dom nu inte riskera:
- Du kan ju faktiskt dö pga de låga värdena du har nu om du drar på dig något...
Smidigare sköterska får man väl leta efter...
Så nu gråter jag, är förbannad och rädd.
Snuvad på den sista glädjen och livrädd för att ungarna ska komma hem med nån förkylning...
På måndag kommer jag att åka ner till Umeå,
planering inför strålning, en del provtagning och räta ut en del frågetecken.
Innan dess har förhoppningsvis tårarna tagit slut...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
måndag 18 februari 2013
Går ju i alla fall åt rätt håll men...
Börjar kännas rätt så hopplöst igen...
Sköterskan ringde just innan middagstid:
- Du var mig allt en seg typ, var det första hon sa.
De eländiga vita hade ökat från 1,7 till 1,9...
Det går ju uppåt i alla fall men det går fruktansvärt långsamt.
Kontentan är i alla fall att jag inte får göra den sista behandlingen imorgon och
det känns fruktansvärt frustrerande.
Sköterskan hade dock inte haft möjlighet att prata med Dr Y,
så hon skulle göra det imorgon och så skulle de återkomma med vidare plan under morgondagen.
- Mest troligt provtagning onsdag, men det kan hända att han vill att du kommer ner oavsett vad proverna visar.
Försöker peppa de vita typerna så gott jag bara kan, men just nu känns det som att jag
är den som behöver mest peppning.
- Men det är ju skönt att du bara har en gång kvar...
Ja men vad spelar det för roll om jag ALDRIG får göra den!!!
Is i magen och tålamod, hoppas dom ringer tidigt imorgon så jag slipper vänta
och hoppas att dom har en briljant plan...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Sköterskan ringde just innan middagstid:
- Du var mig allt en seg typ, var det första hon sa.
De eländiga vita hade ökat från 1,7 till 1,9...
Det går ju uppåt i alla fall men det går fruktansvärt långsamt.
Kontentan är i alla fall att jag inte får göra den sista behandlingen imorgon och
det känns fruktansvärt frustrerande.
Sköterskan hade dock inte haft möjlighet att prata med Dr Y,
så hon skulle göra det imorgon och så skulle de återkomma med vidare plan under morgondagen.
- Mest troligt provtagning onsdag, men det kan hända att han vill att du kommer ner oavsett vad proverna visar.
Försöker peppa de vita typerna så gott jag bara kan, men just nu känns det som att jag
är den som behöver mest peppning.
- Men det är ju skönt att du bara har en gång kvar...
Ja men vad spelar det för roll om jag ALDRIG får göra den!!!
Is i magen och tålamod, hoppas dom ringer tidigt imorgon så jag slipper vänta
och hoppas att dom har en briljant plan...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Sista väntan?
Inte hittat tiden till att skriva i helgen, haft annat för mig.
Mycket trevligare saker.
Lördagen blev en succé,
god mat i trevligt sällskap,
otroliga platser i arenan.
Konfettiregn och härlig stämning.
Ungarna var otroligt nöjda och yngsta sa vid ett tillfälle:
- Mamma, jag tror nog det här är en dröm...
Sent kom vi hem, ännu senare kom sig barnen i säng.
Sovmorgon fick vi hela familjen igår.
Två dagar efter, dyker det fortfarande upp konfetti på de konstigaste ställen...
Igår tillbringade vi dagen hos svärföräldrarna där
det bjöds på köttsoppa.
Perfekt avrundning på en härlig helg.
Men nu är vi tillbaka på ruta ett igen, måndag.
För ovanlighetens skull så var det provtagning idag.
Vågar varken hoppas på snabbt svar eller positivt besked,
men jag lär väl ändå gå och vänta...
Vill faktiskt ingenting hellre än att åka ner imorgon och
få sista behandlingen, men jag är skeptisk.
Hur mycket kan det egentligen hänt med värdet på en vecka?
I övrigt har de sista dagarna kantats av en del hjärnspöken.
Hatar dessa hjärnspöken, men jag blir inte av med dom och
har en del saker jag måste ta upp med Dr Y när jag träffar honom.
Vill inte gå in på vad det gäller i detalj just nu, mest för att jag tror att det bara är
just hjärnspöken.
Utvecklar det hela mer senare när jag fått någon klarhet i skiten.
Börjar för övrigt vara fläckvis "långhårig", märks att det snart är fem veckor sedan behandling.
Synd bara att det är en vända kvar med plötsligt håravfall,
men sen efter det, då ska det få växa och gro fritt, om än det ska vara fläckvis till en början.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Mycket trevligare saker.
Lördagen blev en succé,
god mat i trevligt sällskap,
otroliga platser i arenan.
Konfettiregn och härlig stämning.
Ungarna var otroligt nöjda och yngsta sa vid ett tillfälle:
- Mamma, jag tror nog det här är en dröm...
Sent kom vi hem, ännu senare kom sig barnen i säng.
Sovmorgon fick vi hela familjen igår.
Två dagar efter, dyker det fortfarande upp konfetti på de konstigaste ställen...
Igår tillbringade vi dagen hos svärföräldrarna där
det bjöds på köttsoppa.
Perfekt avrundning på en härlig helg.
Men nu är vi tillbaka på ruta ett igen, måndag.
För ovanlighetens skull så var det provtagning idag.
Vågar varken hoppas på snabbt svar eller positivt besked,
men jag lär väl ändå gå och vänta...
Vill faktiskt ingenting hellre än att åka ner imorgon och
få sista behandlingen, men jag är skeptisk.
Hur mycket kan det egentligen hänt med värdet på en vecka?
I övrigt har de sista dagarna kantats av en del hjärnspöken.
Hatar dessa hjärnspöken, men jag blir inte av med dom och
har en del saker jag måste ta upp med Dr Y när jag träffar honom.
Vill inte gå in på vad det gäller i detalj just nu, mest för att jag tror att det bara är
just hjärnspöken.
Utvecklar det hela mer senare när jag fått någon klarhet i skiten.
Börjar för övrigt vara fläckvis "långhårig", märks att det snart är fem veckor sedan behandling.
Synd bara att det är en vända kvar med plötsligt håravfall,
men sen efter det, då ska det få växa och gro fritt, om än det ska vara fläckvis till en början.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
fredag 15 februari 2013
Upp, upp och iväg...
Vaknade på helt fel sida i morse
men hör och häpna, det rättade till sig till slut.
Känns som att det inte är ofta jag kan stoltsera med att humöret är på topp
men just idag är det faktiskt det.
Eller just nu i alla fall...
Imorgon vankas det middag på Allstar och sen Melodifestival.
En helkväll med världens bästa tjejer och det känns verkligen som att vi förtjänar det.
Så ikväll vilar vi upp oss och laddar "mellobatterierna" med en lugn hemmafredag.
Fast håret måste tvättas...
Kom på att jag nu faktiskt kan komma undan med ursäkten
"Jag kan inte, måste tvätta håret"
För att tvätta min långa peruk och sen vänta ut att den torkat för att försöka reda ut den,
är ett evighetsprojekt.
Nu ska jag bara bestämma mig vilken av perukerna jag ska ha imorgon, kanske lika bra att tvätta alla tre.
Fördelen med peruk, kan välja imorgon utefter vilket humör jag är på ...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
men hör och häpna, det rättade till sig till slut.
Känns som att det inte är ofta jag kan stoltsera med att humöret är på topp
men just idag är det faktiskt det.
Eller just nu i alla fall...
Imorgon vankas det middag på Allstar och sen Melodifestival.
En helkväll med världens bästa tjejer och det känns verkligen som att vi förtjänar det.
Så ikväll vilar vi upp oss och laddar "mellobatterierna" med en lugn hemmafredag.
Fast håret måste tvättas...
Kom på att jag nu faktiskt kan komma undan med ursäkten
"Jag kan inte, måste tvätta håret"
För att tvätta min långa peruk och sen vänta ut att den torkat för att försöka reda ut den,
är ett evighetsprojekt.
Nu ska jag bara bestämma mig vilken av perukerna jag ska ha imorgon, kanske lika bra att tvätta alla tre.
Fördelen med peruk, kan välja imorgon utefter vilket humör jag är på ...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
torsdag 14 februari 2013
Skitkärring!!
Nä, vet du vad.
Det här går inte!
Känns så ledsamt att inte fått göra sista behandlingen
men nu när jag igår fick veta att det blir tidigast tisdag till veckan,
så bestämde jag mig för att koppla bort.
Tror du det går?
Fastnat i en "tycka-synd-om-mig-själv-loop" och jag tar mig inte ur den.
Lyssnar på deppig musik, sitter och stirrar på datorn och hoppas att allt ska falla på plats.
Samtidigt vet jag att så länge jag sitter här så kommer det bara att bli värre.
Byt musik och dansa, ta tag i något!!
Ja, ja men...
Alla dessa ursäkter och undanflykter, bara för att det just nu
känns så mycket enklare att ge efter för sorgen jag känner...
Så medveten men helt oförmögen att ta tag i skiten.
Vill ju må bra och nu när jag fysiskt mår helt okej så har jag ju min chans.
Istället tar hjärnspökena grepp om mig och håller mig kvar på en låg nivå.
Ställ dig upp, skratta, gör något trevligt!!
Diskuterar med mig själv, försöker tala mig själv till rätta.
Varför är det så enkelt och gräva ner sig själv, men så fruktansvärt svårt
att gräva fram sig själv igen?
Kräkless på mig själv men hur jag än bär mig åt så får jag lov att dras med mig själv.
Behöver en spade, en attitydförändring och en spark i arslet.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Det här går inte!
Känns så ledsamt att inte fått göra sista behandlingen
men nu när jag igår fick veta att det blir tidigast tisdag till veckan,
så bestämde jag mig för att koppla bort.
Tror du det går?
Fastnat i en "tycka-synd-om-mig-själv-loop" och jag tar mig inte ur den.
Lyssnar på deppig musik, sitter och stirrar på datorn och hoppas att allt ska falla på plats.
Samtidigt vet jag att så länge jag sitter här så kommer det bara att bli värre.
Byt musik och dansa, ta tag i något!!
Ja, ja men...
Alla dessa ursäkter och undanflykter, bara för att det just nu
känns så mycket enklare att ge efter för sorgen jag känner...
Så medveten men helt oförmögen att ta tag i skiten.
Vill ju må bra och nu när jag fysiskt mår helt okej så har jag ju min chans.
Istället tar hjärnspökena grepp om mig och håller mig kvar på en låg nivå.
Ställ dig upp, skratta, gör något trevligt!!
Diskuterar med mig själv, försöker tala mig själv till rätta.
Varför är det så enkelt och gräva ner sig själv, men så fruktansvärt svårt
att gräva fram sig själv igen?
Kräkless på mig själv men hur jag än bär mig åt så får jag lov att dras med mig själv.
Behöver en spade, en attitydförändring och en spark i arslet.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
onsdag 13 februari 2013
Inte helt oväntat
Precis som förväntat, de vita var fortfarande för få till antalet.
Läget var rättare sagt oförändrat sen igår.
Siktar in oss på ny provtagning måndag,
läkarbesök preliminärt inbokat till på tisdag
och jag håller tummarna...
Ska man se något positivt i det hela,
så får jag nu gå på melodifestivalen utan kortisonsvullet ansikte
och läbbiga Taxoterebiverkningar.
Men i ärlighetens namn, så hade jag hellre gått dit och firat att jag faktiskt
var klar med cellgifterna...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Läget var rättare sagt oförändrat sen igår.
Siktar in oss på ny provtagning måndag,
läkarbesök preliminärt inbokat till på tisdag
och jag håller tummarna...
Ska man se något positivt i det hela,
så får jag nu gå på melodifestivalen utan kortisonsvullet ansikte
och läbbiga Taxoterebiverkningar.
Men i ärlighetens namn, så hade jag hellre gått dit och firat att jag faktiskt
var klar med cellgifterna...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Magplask
En sådär hopplös dag idag
eller egentligen så började den bra.
Men som så många gånger annars, så händer det något.
Jag vet inte vad, men från att varit vid gott mod,
dimper jag ner och finner mig själv ganska liten och ynklig.
All tid och energi som jag har lagt ner på den här skiten,
all tid och energi som jag ska fortsätta lägga på den
och inget får jag tillbaka.
Om jag räknat rätt, så skulle jag varit mot slutet av strålningarna nu
om allt fallit på plats från första början...
Inte konstigt man känner sig knäckt, både fysiskt och psykiskt,
7 månaders konstant funderande, oro, berg-och-dal-bana.
Läkarbesök och undersökningar.
Dåliga blodvärden, trött och slut, ont i kroppen.
Sömnbrist och hopplöshet...
När det här är över, så ska jag börja om från början med livet.
Jag vet att jag har sagt det förr, men jag längtar så fruktansvärt efter att få lägga det här bakom mig.
Förhoppningsvis, ska jag kunna leva utan oro,
förhoppningsvis är det här första och sista gången jag ska behöva gå igenom cancerskiten.
Men jag vet att jag aldrig kommer att gå säker,
det mest tragiska är nog, att ingen går säker.
Jag vill trycka på stopp, backa bandet och börja om,
vakna upp den 1 Juli 2012, lycklig och lätt bakis och inte hitta någon knöl i bröstet...
Är det för mycket begärt?
Har tagit prover idag, väntar skeptiskt på provsvaren, räknar med att behandlingen
uteblir ännu en vecka.
SKITCANCER!!!
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
eller egentligen så började den bra.
Men som så många gånger annars, så händer det något.
Jag vet inte vad, men från att varit vid gott mod,
dimper jag ner och finner mig själv ganska liten och ynklig.
All tid och energi som jag har lagt ner på den här skiten,
all tid och energi som jag ska fortsätta lägga på den
och inget får jag tillbaka.
Om jag räknat rätt, så skulle jag varit mot slutet av strålningarna nu
om allt fallit på plats från första början...
Inte konstigt man känner sig knäckt, både fysiskt och psykiskt,
7 månaders konstant funderande, oro, berg-och-dal-bana.
Läkarbesök och undersökningar.
Dåliga blodvärden, trött och slut, ont i kroppen.
Sömnbrist och hopplöshet...
När det här är över, så ska jag börja om från början med livet.
Jag vet att jag har sagt det förr, men jag längtar så fruktansvärt efter att få lägga det här bakom mig.
Förhoppningsvis, ska jag kunna leva utan oro,
förhoppningsvis är det här första och sista gången jag ska behöva gå igenom cancerskiten.
Men jag vet att jag aldrig kommer att gå säker,
det mest tragiska är nog, att ingen går säker.
Jag vill trycka på stopp, backa bandet och börja om,
vakna upp den 1 Juli 2012, lycklig och lätt bakis och inte hitta någon knöl i bröstet...
Är det för mycket begärt?
Har tagit prover idag, väntar skeptiskt på provsvaren, räknar med att behandlingen
uteblir ännu en vecka.
SKITCANCER!!!
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
tisdag 12 februari 2013
Nä men slipp då!!
Hade väl inte förväntat mig några underverk
men att det inte ökat mer än med 0,1 sedan förra veckan var väl bara fånigt.
De vita blodkropparna låg nu på 1,7 och återigen fick jag
tusen frågor om hur jag mår och om jag haft någon feber...
Så ingen behandling imorgon heller.
Däremot ville de att jag ska ta nya prover imorgon igen,
inte för att jag tror att det kan ha hänt så stora underverk på ett dygn.
Ledsen, arg, besviken och inte alls överraskad.
Det är inte tänkt att jag ska bli klar helt enkelt.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
men att det inte ökat mer än med 0,1 sedan förra veckan var väl bara fånigt.
De vita blodkropparna låg nu på 1,7 och återigen fick jag
tusen frågor om hur jag mår och om jag haft någon feber...
Så ingen behandling imorgon heller.
Däremot ville de att jag ska ta nya prover imorgon igen,
inte för att jag tror att det kan ha hänt så stora underverk på ett dygn.
Ledsen, arg, besviken och inte alls överraskad.
Det är inte tänkt att jag ska bli klar helt enkelt.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Walk the extra mile
Skulle kunna sätta mig ner och räkna ut hur många gånger jag varit och tagit prover
det senaste halvåret.
Nöjer mig i stället med att konstatera att det är väldigt många.
Mer eller mindre varje gång har det fungerat på samma sätt.
Jag har fått en remiss från Umeå,
jag har besökt labb på lasarettet eller min vårdcentral.
Jag har försökt förklara att svaren ska analyseras i Skellefteå
och faxas till Umeå.
(Detta har dessutom stått på remissen)
Varje gång har jag möts av olika svar, men kontentan har varit
att det inte går.
Så de har i sin tur skickat proverna till Umeå för analys
och jag har fått vänta och vänta...
Endast en gång har det fungerat smärtfritt,
då efter att jag påtalat problemet för Dr Y som inte alls
tyckte att det var okej att jag fick vänta så länge på svar och
att jag absolut inte skulle behöva ringa själv för att få svaret.
Då tog Onkologen kontakt med Kirurgmottagningen, som i sin tur skickade
remissen och meddelade provsvaret till Onkologen.
Jag hade då svaret innan 13:00 och livet gick att planera.
Idag hände det däremot något intressant.
Sköterskan läste remissen, funderade lite och berättade sen att
de inte kan analysera utifrån Umeås remiss, inte heller lägga in svaren i Umeås system
och att de inte får faxa ner svaren...
Vad hon sen gjorde, trots att väntrummet var överfullt med väntande människor,
var storartat.
Hon ringde Onkologen och förklarade läget,
hon skrev om min remiss, till en som går att analysera i Skellefteå.
Hon skrev om så att provsvaret skulle skickas till Kirurgmottagningen
och hon skulle kontakta dom så att dom visste vad det handlade om.
Just efter lunch trodde hon att jag skulle kunna få svaret.
Så allt går uppenbarligen att lösa, bara man vill och tar sig den extra tid som kan behövas.
Återstår ju nu att se om jag får svaret i rimlig tid
eller om det kommer bort någonstans på vägen.
Men sköterskan på labb, gjorde då allt hon kunde för att det skulle lösa sig.
Så idag så väntar jag alltså igen men förhoppningsvis inte lika länge.
Men ärligt talat, läget känns oförändrat sedan förra vecka,
så jag är skeptiskt att svaret jag får är positivt...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
det senaste halvåret.
Nöjer mig i stället med att konstatera att det är väldigt många.
Mer eller mindre varje gång har det fungerat på samma sätt.
Jag har fått en remiss från Umeå,
jag har besökt labb på lasarettet eller min vårdcentral.
Jag har försökt förklara att svaren ska analyseras i Skellefteå
och faxas till Umeå.
(Detta har dessutom stått på remissen)
Varje gång har jag möts av olika svar, men kontentan har varit
att det inte går.
Så de har i sin tur skickat proverna till Umeå för analys
och jag har fått vänta och vänta...
Endast en gång har det fungerat smärtfritt,
då efter att jag påtalat problemet för Dr Y som inte alls
tyckte att det var okej att jag fick vänta så länge på svar och
att jag absolut inte skulle behöva ringa själv för att få svaret.
Då tog Onkologen kontakt med Kirurgmottagningen, som i sin tur skickade
remissen och meddelade provsvaret till Onkologen.
Jag hade då svaret innan 13:00 och livet gick att planera.
Idag hände det däremot något intressant.
Sköterskan läste remissen, funderade lite och berättade sen att
de inte kan analysera utifrån Umeås remiss, inte heller lägga in svaren i Umeås system
och att de inte får faxa ner svaren...
Vad hon sen gjorde, trots att väntrummet var överfullt med väntande människor,
var storartat.
Hon ringde Onkologen och förklarade läget,
hon skrev om min remiss, till en som går att analysera i Skellefteå.
Hon skrev om så att provsvaret skulle skickas till Kirurgmottagningen
och hon skulle kontakta dom så att dom visste vad det handlade om.
Just efter lunch trodde hon att jag skulle kunna få svaret.
Så allt går uppenbarligen att lösa, bara man vill och tar sig den extra tid som kan behövas.
Återstår ju nu att se om jag får svaret i rimlig tid
eller om det kommer bort någonstans på vägen.
Men sköterskan på labb, gjorde då allt hon kunde för att det skulle lösa sig.
Så idag så väntar jag alltså igen men förhoppningsvis inte lika länge.
Men ärligt talat, läget känns oförändrat sedan förra vecka,
så jag är skeptiskt att svaret jag får är positivt...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
söndag 10 februari 2013
Svårt att släppa
Försöker koppla bort och koppla av
men det är inte det lättaste.
Hjärnspökena finns där hela tiden.
Oroar mig för kommande vecka,
funderar över om det blir någon behandling eller inte.
Funderar på dom där frågorna jag vill ställa och
om jag ska våga göra det nu.
Grubblar över strålningen, samlar in åsikter.
Misstänker att jag är både optimistisk och naiv.
Har en föreställning om att efter cellgifterna så kan det bara bli bättre.
Samtidigt får jag berättat för mig att tröttheten och smärtan från de brännskador
som uppstod, var fruktansvärda.
Ja, jag vet, alla är vi olika.
Men varför är det bara dom värsta upplevelserna man snappar upp?
Jag vill veta allt men samtidigt inget.
Jag vill vara förberedd men bilda min egen uppfattning.
Försöker ta en dag i taget men skallen rusar in i framtiden.
Måndag imorgon, sen tisdag och provtagning och väntan...
Sen då?
Börjar med att försöka ta mig igenom söndagen...
"How do you pick up the threads of an old life? How do you go on, when in your heart you begin to understand there is no going back? There are some things time cannot mend. Some hurts that go too deep that have taken hold."
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
men det är inte det lättaste.
Hjärnspökena finns där hela tiden.
Oroar mig för kommande vecka,
funderar över om det blir någon behandling eller inte.
Funderar på dom där frågorna jag vill ställa och
om jag ska våga göra det nu.
Grubblar över strålningen, samlar in åsikter.
Misstänker att jag är både optimistisk och naiv.
Har en föreställning om att efter cellgifterna så kan det bara bli bättre.
Samtidigt får jag berättat för mig att tröttheten och smärtan från de brännskador
som uppstod, var fruktansvärda.
Ja, jag vet, alla är vi olika.
Men varför är det bara dom värsta upplevelserna man snappar upp?
Jag vill veta allt men samtidigt inget.
Jag vill vara förberedd men bilda min egen uppfattning.
Försöker ta en dag i taget men skallen rusar in i framtiden.
Måndag imorgon, sen tisdag och provtagning och väntan...
Sen då?
Börjar med att försöka ta mig igenom söndagen...
"How do you pick up the threads of an old life? How do you go on, when in your heart you begin to understand there is no going back? There are some things time cannot mend. Some hurts that go too deep that have taken hold."
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
torsdag 7 februari 2013
Kom igen blodvärdet!!
Onkologen ändrade sig.
Ny provtagning på tisdag, istället för måndag.
Behandling inbokat till onsdag.
Vågar inte hoppas att det går vägen
men det vore fantastiskt om det gjorde det...
Får jag nu göra behandlingen onsdag så kommer jag, om jag minns rätt, fortfarande må rätt bra på lördagen.
Annars får ni spana efter en halvt döende Jenny i TV-rutan under Melodifestivalen.
För dit ska jag.
I övrigt så mår jag rätt bra nu.
Förutom att tröttheten inte tycks ge med sig och benen värker.
Men humöret känns stabilt och det finns ork till mer än att "ligga i sängen och klättra på väggarna" som en kvinna så klokt uttryckte det.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Ny provtagning på tisdag, istället för måndag.
Behandling inbokat till onsdag.
Vågar inte hoppas att det går vägen
men det vore fantastiskt om det gjorde det...
Får jag nu göra behandlingen onsdag så kommer jag, om jag minns rätt, fortfarande må rätt bra på lördagen.
Annars får ni spana efter en halvt döende Jenny i TV-rutan under Melodifestivalen.
För dit ska jag.
I övrigt så mår jag rätt bra nu.
Förutom att tröttheten inte tycks ge med sig och benen värker.
Men humöret känns stabilt och det finns ork till mer än att "ligga i sängen och klättra på väggarna" som en kvinna så klokt uttryckte det.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
onsdag 6 februari 2013
Det var inte tänkt
Gått runt på förmiddagen och tjurat över att jag inte fick åka till Umeå idag.
Känns naturligtvis bittert och inget hade varit bättre än att få göra bort det...
Men...
Strax efter klockan tolv ringde mannen och berättade att han skulle hämta hem lilla M
från skolan, då hon slagit ett jack i huvudet på skolgården.
Plötsligt kändes det bra att jag inte var i Umeå.
Klockan två fick vi komma på vårdcentralen och efter lite bedövning och tre stygn
åkte vi hemåt med en isglass mer och lite mindre hår på huvudet.
Det var nog inte tänkt att jag skulle åka idag, för även om allt nu gick väldigt bra hade jag
förmodligen fått mer panik än jag fick nu om jag inte fått vara hemma och stötta henne.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Känns naturligtvis bittert och inget hade varit bättre än att få göra bort det...
Men...
Strax efter klockan tolv ringde mannen och berättade att han skulle hämta hem lilla M
från skolan, då hon slagit ett jack i huvudet på skolgården.
Plötsligt kändes det bra att jag inte var i Umeå.
Klockan två fick vi komma på vårdcentralen och efter lite bedövning och tre stygn
åkte vi hemåt med en isglass mer och lite mindre hår på huvudet.
Det var nog inte tänkt att jag skulle åka idag, för även om allt nu gick väldigt bra hade jag
förmodligen fått mer panik än jag fick nu om jag inte fått vara hemma och stötta henne.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
tisdag 5 februari 2013
Förbannat också
Jag hade ju bestämt att jag skulle få åka imorgon.
Hade ju bestämt att få göra bort sista behandlingen.
Men nä du... det gick inte för sig...
De vita blodkropparna låg på 1,6
och Jenny får allt vackert vänta en vecka.
Blir både arg och ledsen.
Men det finns inget jag kan göra åt det och inte hjälper det att jag muttrar och svär eller gråter för den delen.
Men jag ville ju så gärna åka imorgon.
Jag ville ju så gärna göra bort skiten
och nu väntar i stället ännu en vecka med
väntan och förhoppningar om att få göra den sista behandlingen...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Hade ju bestämt att få göra bort sista behandlingen.
Men nä du... det gick inte för sig...
De vita blodkropparna låg på 1,6
och Jenny får allt vackert vänta en vecka.
Blir både arg och ledsen.
Men det finns inget jag kan göra åt det och inte hjälper det att jag muttrar och svär eller gråter för den delen.
Men jag ville ju så gärna åka imorgon.
Jag ville ju så gärna göra bort skiten
och nu väntar i stället ännu en vecka med
väntan och förhoppningar om att få göra den sista behandlingen...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Så var det dags igen
Cyklade upp på lasarettet för provtagning nu på morgonen.
Tack och lov inte lika lång kö som senaste, men hann ändå mer
eller mindre övergå till flytande form innan det var min tur.
Idag fryser jag inte, däremot så svettas jag periodvis extremt helt utan anledning.
Tre rör blod senare så var jag klar och på väg ut från mottagningen så möts jag av ett bekant ansikte.
Dr. X dök upp från ingenstans och jag måste återigen säga att jag inte hyser några som
helst agg mot honom, även om det blev jävligt fel från början.
Har lagt det bakom mig och gått vidare helt enkelt, hela situationen i sig, gör mig däremot
fortfarande rätt upprörd...
Vi småpratade lite och han önskade mig lycka till inför imorgon.
Hoppas verkligen att det går vägen, att jag får åka ner imorgon och göra bort den sista behandlingen.
Tänk om man ändå kunde få svar direkt, men nä, det går inte.
Proverna ska skickas ner till Umeå för analys och sen, om allt blir som det brukar, så får jag ringa och
jaga provsvaret vid middagstid.
Nåja, det blir förhoppningsvis sista gången så jag ska väl kunna stå ut...
Ska föröka hitta på något roligare idag än att bara vänta, försöka få dagen att rulla på.
Kanske tvätta och dammsuga lite, fast hur roligt är det egentligen?
Dr. X tyckte jag skulle vila, han trodde det skulle lösa en del av problemen med värken
som aldrig vill gå över.
Men blir jag liggandes idag, lär ju tiden stå stilla.
Idag följer jag inte doktorns order, för då kommer jag förmodligen bli vansinnig...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Tack och lov inte lika lång kö som senaste, men hann ändå mer
eller mindre övergå till flytande form innan det var min tur.
Idag fryser jag inte, däremot så svettas jag periodvis extremt helt utan anledning.
Tre rör blod senare så var jag klar och på väg ut från mottagningen så möts jag av ett bekant ansikte.
Dr. X dök upp från ingenstans och jag måste återigen säga att jag inte hyser några som
helst agg mot honom, även om det blev jävligt fel från början.
Har lagt det bakom mig och gått vidare helt enkelt, hela situationen i sig, gör mig däremot
fortfarande rätt upprörd...
Vi småpratade lite och han önskade mig lycka till inför imorgon.
Hoppas verkligen att det går vägen, att jag får åka ner imorgon och göra bort den sista behandlingen.
Tänk om man ändå kunde få svar direkt, men nä, det går inte.
Proverna ska skickas ner till Umeå för analys och sen, om allt blir som det brukar, så får jag ringa och
jaga provsvaret vid middagstid.
Nåja, det blir förhoppningsvis sista gången så jag ska väl kunna stå ut...
Ska föröka hitta på något roligare idag än att bara vänta, försöka få dagen att rulla på.
Kanske tvätta och dammsuga lite, fast hur roligt är det egentligen?
Dr. X tyckte jag skulle vila, han trodde det skulle lösa en del av problemen med värken
som aldrig vill gå över.
Men blir jag liggandes idag, lär ju tiden stå stilla.
Idag följer jag inte doktorns order, för då kommer jag förmodligen bli vansinnig...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
måndag 4 februari 2013
Imorgon gäller det
Dags för provtagning igen...
Aldrig varit så nervös tidigare, känns så viktigt att värdena är bra den här gången.
Har sagt det förr men säger det igen:
Det är sjukt hur mycket man kan vilja något som man egentligen inte vill.
Ställer in siktet på sista cellgiftet på onsdag...
Håll en tumme!
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Aldrig varit så nervös tidigare, känns så viktigt att värdena är bra den här gången.
Har sagt det förr men säger det igen:
Det är sjukt hur mycket man kan vilja något som man egentligen inte vill.
Ställer in siktet på sista cellgiftet på onsdag...
Håll en tumme!
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Fryser idag
Fryser idag.
Vaknade i morse med gåshud under täcket.
Övertygad om att det smällt till och blivit -30 grader ute
men termometern visade bara -12.
Händer och fötter iskalla.
Tofflor, torgvantar, fleecepyjamas, tjocktröja och den obligatoriska mössan
och ändå känns det som att jag ska frysa ihjäl.
på riktigt den här gången.
Sen jag började med Taxoteren så har jag haft det rätt besvärligt med
temperaturen i kroppen.
Fryser och svettas om vart annat, hinner bara på med kofta och tofflor,
så har jag fått av med kofta och tofflor.
Men idag så fryser jag bara.
Och inte hjälper det att jag lägger mig under täcket
och inte har vi kallt inne heller.
Allt är som vanligt men ändå inte.
Lite orolig att jag ska bli sjuk, har inte lust att bli sjuk.
Har inte heller tid att bli sjuk.
Imorgon ska jag ju iväg och ta prover och på onsdag så har jag bestämt
att jag ska åka ner till Umeå...
Och slut kaffe har jag, kanske får koka mig en kopp te.
Helt galet vad jag fryser, så pass så att det gör ont i kroppen,
måste kanske baka något, bara för att få starta ugnen...
Uppdatering: Konstaterar att det var insidan som frös, då en Varma Koppen fick mig att börja svettas.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Vaknade i morse med gåshud under täcket.
Övertygad om att det smällt till och blivit -30 grader ute
men termometern visade bara -12.
Händer och fötter iskalla.
Tofflor, torgvantar, fleecepyjamas, tjocktröja och den obligatoriska mössan
och ändå känns det som att jag ska frysa ihjäl.
på riktigt den här gången.
Sen jag började med Taxoteren så har jag haft det rätt besvärligt med
temperaturen i kroppen.
Fryser och svettas om vart annat, hinner bara på med kofta och tofflor,
så har jag fått av med kofta och tofflor.
Men idag så fryser jag bara.
Och inte hjälper det att jag lägger mig under täcket
och inte har vi kallt inne heller.
Allt är som vanligt men ändå inte.
Lite orolig att jag ska bli sjuk, har inte lust att bli sjuk.
Har inte heller tid att bli sjuk.
Imorgon ska jag ju iväg och ta prover och på onsdag så har jag bestämt
att jag ska åka ner till Umeå...
Och slut kaffe har jag, kanske får koka mig en kopp te.
Helt galet vad jag fryser, så pass så att det gör ont i kroppen,
måste kanske baka något, bara för att få starta ugnen...
Uppdatering: Konstaterar att det var insidan som frös, då en Varma Koppen fick mig att börja svettas.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
söndag 3 februari 2013
Så söndag
Är verkligen söndag idag,
känner bara för att sitta här och stirra rakt fram.
Tröttare än trött och totalt omotiverad till att göra något över huvudtaget.
Tur är väl då att inget är inplanerat för dagen.
Visst hade det kanske varit roligare att ta sig för något,
men jag känner verkligen inte för det.
Turen till stan i fredags slutade som förväntat,
hittade ingenting.
Provade lite utan framgång.
Skrattade och gormade över situationen och åkte hem tomhänt.
Gårdagen bjöd även den på en tur in på stan
och efter lite peppning och provning, så fick jag med mig en klänning hem.
Ser verkligen fram emot den 16:de, inte för att jag är någon egentlig
"melodifestivalsmänniska" men tjejerna kommer garanterat att uppskatta kvällen väldigt mycket.
Men ska jag gå dit och känna mig obekväm, så kommer det att bli en tuff kväll.
Två veckor kvar och en dag i taget, innan dess ska jag hinna med min sista omgång cellgift,
hyffsat återhämta mig från den och skaffa mig en bunt självkänsla.
Tror jag lägger mig i soffan, drar något gammalt över mig och låtsas att det regnar...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
känner bara för att sitta här och stirra rakt fram.
Tröttare än trött och totalt omotiverad till att göra något över huvudtaget.
Tur är väl då att inget är inplanerat för dagen.
Visst hade det kanske varit roligare att ta sig för något,
men jag känner verkligen inte för det.
Turen till stan i fredags slutade som förväntat,
hittade ingenting.
Provade lite utan framgång.
Skrattade och gormade över situationen och åkte hem tomhänt.
Gårdagen bjöd även den på en tur in på stan
och efter lite peppning och provning, så fick jag med mig en klänning hem.
Ser verkligen fram emot den 16:de, inte för att jag är någon egentlig
"melodifestivalsmänniska" men tjejerna kommer garanterat att uppskatta kvällen väldigt mycket.
Men ska jag gå dit och känna mig obekväm, så kommer det att bli en tuff kväll.
Två veckor kvar och en dag i taget, innan dess ska jag hinna med min sista omgång cellgift,
hyffsat återhämta mig från den och skaffa mig en bunt självkänsla.
Tror jag lägger mig i soffan, drar något gammalt över mig och låtsas att det regnar...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
fredag 1 februari 2013
Hårresan(de) feb -13
Tänk att det gått ett år sedan jag startade hårresan, mkt har hänt sedan dess...
Hårmässigt händer det dock just nu, ingenting...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Hårmässigt händer det dock just nu, ingenting...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Åsså något helt annat
Finns det något värre än att prova kläder?
Har inte ens fått mig in på stan ännu och har redan ångest för att gå in i provhytten.
Största problemet jag har, är att jag är större nertill än upptill, vilket gör att om jag som idag, ska försöka hitta mig en klänning.
Så är det antingen så tajt över rumpan att varje liten skavank syns eller som ett tält upptill.
Visserligen har de olika kroppshalvorna börja komma ikapp varandra, men det känns som att bakdelen har ett försprång.
Gillar inte att prova kläder, gillar inte heller de här envisa kilona jag lagt på mig.
Men jag tror jag stannat av i alla fall men vågar inte väga mig...
Har jag stannat är det ju bättre än att gå upp mer i alla fall men det faktum att Dr Y sa att det inte ovanligt med en viktuppgång på 10-15 bara av Taxoteren, så känner jag mig inte på den säkra sidan.
Nåja, prova kläder ska jag oavsett om jag vill det eller inte, för den 16 februari ska jag och ungarna på Melodifestival och mjukbyxor känns inte som ett alternativ...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)