Man måste väl få ha en last

Godis känns som en bra sådan...

Solen återvänder och jag med den

Det är samma visa varje år, när hösten kommer så myser jag ner mig i soffan under filtar, tänder ljus och tycker att det är toppen.

En vecka eller två...

Sen blir jag frustrerad, irriterad, uppgiven och rastlös, fram tills dess att snön kommer och det blir lite ljusare.

Snön klarar jag lika länge ungefär, en, två veckor nånting, sen är jag trött på att skotta, frysa och att det enda ljuset vi får är en kort stund mitt på dagen, i bästa fall.

Känner mig instängd.

November till februari är ett rent helvete om jag ska vara ärlig och jag är ganska säker på att jag inte är ensam om att känna så.

Men sen händer det något, det vänder.

Solen kommer tillbaka, det börjar droppa från taken och livet återvänder.

Det börjar spritta i kroppen och jag blir sugen på att göra saker igen...

Nu väntar säkert ett eller annat bakslag runt hörnet, en rejäl köldknäpp. En meter snö eller nått annat elände.

Men nu gör det inte så mycket för från och med nu, kan det bara bli bättre...

Fåfäng?

Hittar mig själv framför spegeln, slitandes i håret.

Jag brukar inte vara fåfäng, så länge det känns bra för mig så struntar jag i vad andra tycker...

Men idag fylldes jag av känslan:

"ska du se ut så där"

Men ska jag nu spara ut håret så är jag och omgivningen nog tvungna att acceptera att det kommer vara lite som det vart ett tag fram över.

Hellre det än fåfäng....

Det är nästan magiskt

För första gången på väldigt länge, känner jag mig oroväckande lugn inuti...
Hur gick det till?

Och hur tänkte jag nu?

Har bokat om diverse tider gång efter gång, efter gång...
Inte för att jag gruvar mig för att gå, men mest för att få det att stämma överens med allt annat..
Och idag hade varit den perfekta dagen att besöka tandläkaren innan jobbet.
Men då hostan sitter i så kändes det inte lämpligt, så jag bokade om igen, denna gång helt utan att tänka mig för...

Så nu har jag tre bokade tider, tre dagar i rad...

Snyggt jobbat!

Hänt i veckan

Måndag
Familjen Jonsson fortsätter på temat "sjuk"
Fyra av fem hemma och dagen tillbringas ojandes i soffan.

Tisdag
Äntligen vänder det.
Tre av fem får sig i väg till skola och jobb.
Jag och lilla T fortsätter att oja oss i soffan.

Onsdag
Tillbaka på jobbet igen.
Hostan från hell förföljer mig visserligen fortfarande men vad göra.
Känns hur som helst skönt att komma sig ut en liten stund.
Kvällen ägnas åt att baka tårta och slå in paket.

Torsdag
Världens bästa stora T och lilla M fyller hela tio år.
Firas med tårtfrukost och snabba kramar innan jobbet.
Pappa på besök när jag kommer från jobbet och sen en lugn kväll.

Fredag
Jobbar kväll. Lite hektiskt, men kommer mig hem till slut.
Fredagsmyser med familjen framför The Voice och försöker landa.

Lördag
Svärföräldrarna tittar förbi för att fira T&M.
Sen blir det försenad födelsedagsmiddag, efterrätt och alldeles för mkt godsaker.
Medan resten av vårt avlånga land tittar på Melodifestivalen, så skrattar vi oss igenom
ett fartfyllt avsnitt av Gladiatorerna.
Försöker landa.

Söndag
Barnens Hus och en sväng på stan.
Tjejerna shoppar hej vilt och tycker plötsligt att det är jättekul att prova kläder.
Landar sen hemma och alla är nöjda och glada.
Kvällen ägnas åt att försöka landa, innan det är dags att lyfta igen.

Mission Impossible

Att försöka hitta rutiner i livet när man är 30+, är väl kanske några år för sent.

Kanske är det till och med näst intill ett helt omöjligt uppdrag.

Men är helt övertygad om att det är det som fattas och att allt kommer att flyta på mycket bättre om det går få lite ordning i det rådande kaoset...

Men vart är Tom Cruise när man behöver honom?

Hur gör man?

Hur gör du för att få livet att gå ihop utan att på daglig basis ha lust att kasta porslin i golvet?

Spegel, spegel

Spegel, spegel på väggen där
Säg vem är du
Och vad fan gör du här?

Min nya hjälte

"There are plenty of others willing to call you a failure. A fool. A loser. A hopeless souse. Don't you EVER say it of yourself. You send out the wrong signal, that is what people pick up. Don't you understand? You care about something, you fight for it! You hit a wall, you push through it! There is something that you need to know, Tintin. You can never let failure defeat you."

- Aj, aj, kapten!

Härdsmälta

Sprang in i något hårt, ja inte fysiskt då, men ibland kan luften göra nog så ont.
Och plötsligt sitter jag nu här på golvet och undrar vad det var som hände.

Någon som kan hjälpa mig upp?

Och just nu

I detta ögonblick för 10 års sedan fick jag äran att återigen uppleva känslan av att bli mamma.

Med lite hjälp av yttre påtryckningar såg en liten tjej på 2830 gr dagens ljus för första gången med sina vackra bruna ögon.

Tack lilla M för att du finns och grattis på din dag!

Just nu...

För precis 10 år sedan fick jag uppleva känslan av att bli mamma för första gången...

En underbar tjej på 3280 gr föddes, med ett yvigt brunt hår och ögon stora som tefat spanade direkt in omvärlden.

Tack för att du valde mig stora T och grattis på födelsedagen!

Totalt utmattad...

...och som pricken över i:et, så var det inte plogat på vägen hem. En redan trött kropp fick släpa cykeln hem... I tygskor dessutom, var nog lite väl optimistisk i morse...

Tänk att jag fick jobba till slut

Tar en paus i arbetet.

Visst är det konstigt, att när jag jobbar så längtar jag hem och när jag är hemma så längtar jag efter att få jobba.

Märkliga människa som aldrig kan bli nöjd.

Fettisdag

Är det inte så att man enligt någon märklig tradition ska äta bruna bönor och fläsk denna dag? Förutom semlor då...


Här blir det chili con carne, mycket godare, men ger väl ungefär samma effekt...

Fick dessa hemlevererade idag och jag klagar inte

Pillertrillare

Känns som att det finns ett piller för alla sammanhang, fast kanske är det inte alltid den optimala lösningen på problemen.

Hoppas däremot att den obligatoriska semlan senare idag ska göra susen, jag och lilla T har nämligen bestämt att imorgon är det dags att vara friska igen.

Är väl inte annat göra än att hoppas att vi får som vi vill, men faktum är att vi båda i alla fall mår bättre idag.

Jepp, så känns det...

Väntar på våren

Ligger hemma, sjuk, tillsammans med alla tre barnen.

Kan snart inte hålla mig för skratt längre, tillvaron känns som en dålig parodi på vad som nu var tänkt att vara ett bra liv.

De sista tre månaderna har jag och mannen vabbat mer än vi någonsin har gjort, dessutom har jag själv varit däckad av både magsjuka och förkylning, vid två tillfällen under loppet av samma period.

Visserligen hör jag hela tiden, att vi inte är ensamma om det. Känns som att det rent generellt varit en sjukdomstät vinter för alla och jag kan inte låta bli och fråga mig varför?

Känns bara som allmänt taskig tajming, allt skulle ju bli så bra nu.
Efter ett år av arbetslöshet skulle jag äntligen få börja jobba igen, inkomsterna skulle bli högre och visst, det skulle betyda mindre tid tillsammans, men mer kvalitet rent generellt i livet.

Känns som att vi de sista månaderna spenderat mer tid tillsammans än tidigare, under mer negativa former.

Försöker se framåt, snart kommer en vår och förhoppningsvis även bättre, mer sjukdomsfria tider...

Hänt i veckan

Måndag
En vanlig dag på jobbet, så vanlig nu en dag på jobbet kan bli.
Fullt med överraskningar och man kan aldrig riktigt veta vad som ska hända i och utanför telefonen.
Föräldramöte på musikskolan.
Handling.
Konstaterar att lilla M har feber.

Tisdag
Min tur i ordningen att vara hemma med sjuka barn, hoppas att det ska är snabbt övergående.

Onsdag
Fortsatt feber i huset.
Inleder projekt, städa huset, då jag ändå inte har något annat för mig.

Torsdag
Hemma ännu en dag.
Projekt städning fortsätter.
Roar mig också med att skotta snö.

Fredag
Trött på att vara hemma.
Skottar ännu mera snö.
Fredagsmyser så gott det går.
Konstaterar att lilla T har feber.

Lördag
Lilla M, feberfri... Äntligen!!
Fast lilla T har fortfarande feber...
Lördagskvällen blir lyckad framför teven.
Natten däremot blir hyffsat sömnlös pga kraftiga vindar
i kombination med hostande barn.

Söndag
En tärd familj packar in sig i bilen för ett snabbt 60-årskalas.
Äter god tårta och alldeles för mycket kakor.
Ont i magen.
Snön som vi väntat på med inte längtat efter har börjat falla och
om allt faller ut som det verkar, ligger familjen däckade av förkylningen från helvetet imorgon.
Inklusive jag.

Nynnar svordomsvisan och försöker intala mig själv
att uttrycket; Man får vad man förtjänar,
INTE gäller mig...

För jag tycker inte att jag förtjänar det här...

Söker man så hittar man

Stod i köket och tittade ut på stormen som pågår.
Konstaterar att fasadflaggan har det kämpigt där ute.

Sen slår det mig att om jag lägger ihop gårdagens funderingar huruvida håret ska sparas
eller inte och allt prat om oväder längs norrlandskusten,
så har jag ju förklaringen till nattens dröm.

Men vad gjorde Donald Trump där?

Söker man, så kan man nog hitta på en förklaring till det mesta... men inte allt...

Perspektiv

Önskar komma i de byxor som ligger längst upp i högen, har jag gjort det en gång ska jag väl klara det igen.

Men jag ska väl vara glad så länge jag slipper återgå till paret som ligger längst ner i högen....

Donald förföljer mig

I natt jag drömde något som, jag aldrig drömt förut... och jag hoppas jag slutar drömma om denna märkliga människa.

I natt stod vi sida vid sida och tittade på den amerikanska flaggan som vajade i vinden och våra hår...

Ja låt mig säga såhär, det var ingen vacker syn.

Har inte ens tänkt försöka förstå vart dessa märkliga drömmar kommer ifrån...

2011 i hår

Den längden jag har idag, hade jag senast 2008, så på tre år till bör jag ha samma längd som på den första bilden. Frågan är om det är lönt att kämpa och spara, när jag vet att jag klipper mig igen?

Drömtolkning

Ibland undrar jag vad som egentligen pågår inne i huvudet på mig...

Efter en obeskrivlig skitdag igår, gick jag och la mig, faktiskt efter många om och men med, ett hyffsat glatt humör. Bestämde mig för att, det som varit, har varit. Imorgon (alltså idag) blir en bättre dag.

Plötsligt finner jag mig själv i en gigantisk sal, med ett enormt bord.

På den ena kortsidan sitter jag och på den andra sidan, står alla de chefer jag överlevt, 

tillsammans med Donald Trump.

"Your fired!! Your fired!!" skriker de alla i kör.

Jag gissar att det är det senaste avsnittet av American Choppers som snurrat till det uppe i hjärnkontoret...

Positivt tänkande

Om jag bestämmer mig redan nu för att vakna på min bättre sida imorgon.
Att, även om febern i huset kvarstår, tar det för vad det är och går vidare.

Om jag försöker hitta ett positivt tänkande och går till sängs med inställningen
att det blir nog bra vilket som.

Då blir förhoppningsvis morgondagen en mycket bättre dag än den dag jag nu, mer än gärna,
lämnar bakom mig...

God morgon för helvete

Vaknade 06:10 av att Rachel Ray skrek och gapade på TV3, somnade om.
Vaknade 06:40 av att Rachel Ray fortfarande skrek och gapade på TV3, fick panik.

Så långt var allt precis som vanligt.

Och sen gick det bara utför, egentligen var det väl ingenting särskilt som hände, men måste man alltid ha en orsak till att bli förbannad?

Så idag är jag farlig!

Och kanske är det lika bra för alla (förutom lilla M själv) att lilla M fortfarande ligger i 39 graders feber, så att jag kan hålla dagens brist på social kompetens för mig själv.

Kalla mig aldrig lilla gumman

Jag vet att jag är trasig i kroppen, jag blir påmind om det varje dag.
Och jag vet att jag, enligt vissa är lite trasig i knoppen också, men det är bara sån jag är.

Men jag vet att jag kan göra de saker du kan, även om jag ibland får lida surt efteråt.
Och jag vet att det finns får i hagen, en del må vara svarta,
men om jag bara får chansen kan jag bli riktigt bra på de saker jag tar för mig.

Så snälla du, klappa mig inte på huvudet.
Kalla mig inte lilla gumman.
Om du inte tror att jag verkligen behöver det.

Och fäll då inga dumma kommentarer om att jag tagit mig vatten över huvudet
när jag är ute och skottar.

För det enda som händer är att jag ännu mer vill kunna göra allt det du kan...

...och möjligtvis att jag blir lite sugen på att slå dig i huvudet med spaden...

Komma i kapp

Det är aldrig roligt när barnen är sjuka, visserligen blir det lättare ju större de blir, men trots det så blir de som en själv. Rätt små och hjälplösa när febern slår till och hostan håller de vakna på nätterna.

I dag är jag hemma med lilla M och med tanke på hur snurrigt, rörigt, hektiskt och förvirrande livet känts de sista månaderna så tar jag mig nu tiden att komma i kapp.

Med att komma i kapp menar jag att ta tag i allt det där som jag skulle ha tagit tag i igår, förra veckan och förra månaden men inte haft lust till.

Har väl i ärlighetens namn egentligen inte lust nu heller, men har en stark övertygelse att om jag bara ror i land båten den här gången, så kan jag ligga och ta det lugnt på stranden sen.

Allt med början har ett slut...

Men det som en gång tagit slut kan också få en ny början.

Välkommen tillbaka till Att bara vara, att bara leva...

Räkna med sporadiska inlägg, kvalificerat svammel, glädje, sorg och öppenhet, för behovet av att ventiler är just nu större än att illustrera.
Och det här kommer att vara mitt klotterplank.