Skriver inte alls lika mycket som jag skulle vilja och känner att jag behöver.
Får inte riktigt ihop tiden helt enkelt.
Mannen har just börjat om efter semestern och vi har haft några intensiva veckor sedan jag skrev sist. Försökt göra allt det som vi ville göra men inte kunnat då jag mått för dåligt.
Barnen är lediga två veckor till så mitt fokus till hundra procent kommer att vara på dom.
Sen... förhoppningsvis kan jag få in skrivarrutinen igen...
Men hur mår jag då?
Jo tack, visst hade det kunnat vara bättre, men jag lär mig mer och mer, dag för dag hur jag på ett bra sätt hanterar både ångest och smärta.
Lär mig att se förbi det onda och orka leva, orka ta mig ur sängen.
Mår helt okej kort sagt, trots behandlingar.
Dagarna efter cellgifterna är värst men inte i närheten av hur det var av Fec eller Taxotere.
Blir mest bara trött, hes och får en hejdundrande värk... och svamp i munnen... den är nog värst, men den skyller jag helt och hållet på kortisonet jag käkar.
Så livet rullar på, jag mår under omständigheterna helt okej men är grymt less på MrC, tycker det är jobbigt att prata om honom och längtar till en framtid där MrC tillhör det förflutna.
Den första augusti var det ett år sedan jag fick diagnosen, livet har varit en berg och dalbana sedan dess och trots att rädslorna och tankarna finns där...
"...är det här min sista sommar..."
"...får jag träffa storasyster en sista gång till jul..."
"...kommer vi hinna åka på vår drömresa..."
...så känner jag mig på något vis starkare än tidigare, mer redo och grymt optimistisk.
Den här tiden förra året var jag nästan övertygad om att jag inte skulle vara här idag
men det är jag och det ska mycket till för att besegra en tjurskalle...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
