Välkommen värk(lighet)en

Kroppen säger ifrån, strejkar.

Fötterna ömmar, det spränger i benen, höfter och ryggslut kommer när som helst att avlägsna sig från kroppen och armarna, axlarna och nacken, dom bara hänger livlösa.
Har till och med ont i tänderna, men huvudet känns okej.

Kan vara så att den sista tidens: "Jag gör vad jag kan för att hålla tankarna borta" nu har satt sig i kroppen, kanske inte helt oväntat, så jag får ju skylla mig själv.
Frågan är bara, hur gör jag nu då?

Vill inte vara stilla, vill inte bli sittandes/liggandes och inte kunna göra ett skrot, men värken säger åt mig att ta det lugnt.
Blir så less, är det inte det ena, så är det det andra, men som sagt, knappast oväntat, hade jag bara tänkt ett steg längre hade jag kunnat räkna ut att värken skulle dyka upp precis när som helst.

Sitter i köket, med datorn, telefonen och kaffekoppen, allt jag kan tänkas behöva, väntar på att vårdcentralen ska ringa.
Väntar på att för tredje veckan i rad få tjafsa till mig en tid tidigt på morgonen, tror jag bokar in en tid till veckan efter det också, i fall att det skiter sig igen. Bättre att ligga ett steg före, lättare att kunna avboka...

Trött, hängig, värk i hela kroppen och kanske till och med snudd på att vara lite förkyld, förutsättningarna för  den här dagen känns inge vidare.
Sitter nog här och tycker synd om mig själv ett tag, trots att eländet till stor del är självförvållat, funderar över vad jag skulle kunna ta mig till, för att göra ingenting, känns helt enkelt inte som ett alternativ.

Skitkropp, skitvärk, skitcancer...

Och så ringer telefonen, vårdcentralen, blir erbjuden tid för provtagning 15:10.
Som vanligt får jag förklara att Onkologen vill att jag tar proverna senast 08:00, så dom ska hinna ge mig svar om jag ska åka ner eller inte.
"Du måste ha framförhållning, ringa direkt när du får kallelsen"
Förklarar att jag fick kallelsen igår och att när jag då ringde så hade de inga mer uppringningstider för dagen.

Klockan nio säger hon då, "då borde vi hinna få ner det till Umeå."
Ber att få boka in en tid för veckan efter också, men då jag inte vet om det blir samma dagar det handlar om, så vill hon inte boka in mig...

På måndag cyklar jag upp och sätter mig på labb på lasarettet, så tidigt som möjligt, hoppas på att dom tar emot mig, tror att det är det enklaste.

Man ska fasen va frisk, för att orka vara sjuk...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre