På tisdag, på tisdag, på tisdag...

Dr. Y ringde i förmiddags, ville kolla läget.
Kolla hur jag mådde efter gårdagens besked.

Vad ska man säga, besviken, rastlös, står och stampar.
För varje gång värdena är dåliga så blir behandlingsperioden längre.
Suger, om jag ska uttrycka mig som ungarna.

Han meddelade att jag inte på nått sätt behövde oroa mig över värdena,
att det är helt ok.
Han meddelade också att dosen kommer att sänkas ytterligare till nästa gång
och att det inte på något sätt kommer att påverka slutresultatet.

Jag litar på honom...

Vi siktar in oss på nästa tisdag i stället, med provtagning hemma på måndag.

Så det är bara att passa på och njuta av dagarna fram till dess.
Mår ju ändå helt ok, borde tydligen må sämre än jag gör.
Fast allt är ju relativt...

Har för övrigt målat en hel del i dag, inte tavlor, utan väggar.
Rensat tankarna och fått ut överskottsenergin.
Saker som inte kräver någon som helst tankeverksamhet känns lämpliga att sysselsätta sig med.
Däremot är målandet på gränsen till för fysiskt ansträngande, men måla, pausa, pausa, måla, går superbra.
Känns bara så härligt att faktiskt kunna göra något, även om allt tar extremt lång tid för mig.

På tisdag, på tisdag, på tisdag...
Visst är det väl ändå dags då, att få komma halvvägs?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre