Tung natt

Bland de värsta saker jag vet, är att inte kunna sova...

Har haft perioder i mitt liv då det vissa nätter varit näst intill omöjligt
under långa perioder.

Sen jag blev sjuk så har det aldrig varit problem flera nätter i rad,
men när det väl händer, så är det fortfarande lika jobbigt om än det bara handlar om en natt.

Har haft en sån natt, i natt...

Känner det i kroppen när det är på gång,
huvudet är trött, ögonen flackar och jag vill sova
men i kroppen finns en rastlöshet och oro som inte ens går att beskriva.

Låg länge och stirrade på TV:n, planen var att försöka slappna av,
koppla bort och vänta tills jag helt enkelt nästan sov.
Så kom det där ögonblicket då jag kom på mig själv att jag inte tittade på TV:n längre,
att jag helt enkelt mer eller mindre sov, stängde av, vred mig i sängen och sen började
tankarna gå på högvarv.

Fan, att det inte ens ska gå lura sig själv,

Lyssnade på mannen som andades, började fundera hur jag hamnat här.
Här i, i det här huset, med denne underbara man och dessa fantastiska barn.

Började tänka på hur livet sett ut, första lägenheten, skafferiet fyllt av biffnudlar,
disk fulla bänken och dammråttor som mer eller mindre konstant försökte ta över.
Jag kom ihåg lyckan över att två skulle bli tre, chocken som kom när vi fick veta att två faktiskt skulle bli fyra.
Kom ihåg pannan med palt som blev kvar på bänken när vi åkte in på förlossningen, ler åt mannens
historia om hur vidrig den var att diska när han städade innan hemkomsten.

Kände känslan av beskedet att vi skulle bli fem, glädjen över att huset vi så gärna ville ha, blev vårt...
Mindes hur jag spillde cola över halva köket innan vi åkte in på förlossningen...

Minns mitt rum, hemma hos mamma och pappa, rummet med de prickiga tapeterna som jag ritade på.
Minns jordgubbslandet med kanske dom godaste jordgubbarna.
Kommer ihåg ärtrör och sandlådor, kiosken som bjöd på glass på skolavslutningen.

Började tänka på hur mina äldre systrar tog hål i mina öron när jag var liten, minns hur jag själv senare i livet stod på toaletten och tryckte hål både här och där...

Stirrade på klockan, försökte koppla bort det som snurrade i huvudet, men i tankarna var jag fast besluten att vandra mig igenom livet.

Det tog mig ganska precis en och en halv timme att ta mig till det jag tror är mitt första starka minne, kan tänka mig att jag var tre-fyra år, vi firade jul hemma hos mormor och morfar, jag minns ett pussel jag fick av min moster.

En och en halv timme tog det mig att gå igenom ett liv som varit i 34 år...

Det var då ångesten kom över hur fort det har gått, hur allt sprungit förbi mig.
Sen, som en brev på posten dök frågan upp, hur blir det med resten?

Kommer livet att fortsätta springa förbi mig och vad kan jag göra för att bromsa eller
i alla fall hinna med?

Knöt sig i magen.

Funderade en stund på att väcka mannen, kröp nära i stället, sökte trygghet.
Somnade till slut, vet inte när men när ena flickan kom inskuttande i sovrummet kändes det som att jag nyss somnat.
Den olustiga känslan i kroppen hade tack och lov avtagit men funderingarna kvarstår;
Kommer jag att hinna leva färdigt?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre