- Jaha, var det dags nu igen, sa sköterskan på Hälsocentralen?
- Jepp, var det ljud jag fick ur mig i kombination med en suck.
- Var dom inte bra dom vi tog förra veckan?
- Nepp, fick hon till svar.
Kände mig snäsig och kort, men otålighet, trötthet och väntan, kan göra märkliga saker med en människa.
Tre rör med blod senare önskade hon mig lycka till och jag var på väg hem igen.
Så nu börjas det, den där väntan som känns som en evighet.
Får svar på proverna i eftermiddag, i eftermiddag får jag veta om jag ska åka ner imorgon,
i eftermiddag... alldeles för många timmar kvar tills i eftermiddag.
Jag vill lämna cellgifterna bakom mig, jag vill kriga mig igenom strålningen, jag vill att det ska vara vår, jag vill gå ut genom sjukhusdörrarna en sista gång och ge cancern långfingret.
Ja, jag vet, när våren kommer och allt är över är det minst fem år innan jag blir friskförklarad, men jag är fri.
Fri från dessa regelbundna återbesök som får mig att fastna och haka upp mig, att vänta...
Fri från många av de funderingar som cirkulerar inuti huvudet på mig...
Fri från den här kroppen och själen som jag bär på som jag snart inte längre känner igen...
Fri...
Så nu väntar jag igen, väntar och hoppas på ett positiv besked, väntar på att få ringa pappa och meddela at imorgon åker vi, väntar på att få komma halvvägs med cellgifterna och att bli fri från FEC:en.
Den som väntar på nått gott, väntar alldeles för ofta, för länge...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar