"Jenny, jag tror du känner dej sviken pga du hade laddat mentalt för 6 gånger för att stå ut, som att räkna ner till att cykla 30 mil på vätternrundan. Nu blev nerräkningen avbruten och att du mentalt inte har gått med på det än! Men det gör inget! Du kan cykla 25 mil och det går lika bra. Kroppen slits mindre och du får inte lika stora skavsår i rumpan. Men du kommer att känna dig nöjd ändå snart, när du mentalt laddar för att få din kropp i trim igen!"
Dessa ord skrev en cancerkompis till mig för en liten stund sen, häftigt nog, sprack solen fram genom molnen samtidigt...
Jag känner mig sviken, snuvad på sista glädjen, överkörd av en otroligt korkad kommentar av sköterskan, men egentligen borde jag vara glad, hoppa och studsa.
Men det ligger väldigt mycket i det hon skriver, jag har haft en plan i huvudet hur allt skulle gå till, nu blev det inte så
och det måste nog få sjunka in innan jag kan glädjas åt det.
Jag har fått mitt sista cellgift, jag är klar med den tuffaste biten av behandlingen.
Känns tomt och sorgligt, jag är nog inte redo att jubla ännu men snart...
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Jenny, du borde vara glad, att få en massa celgifter i krobben i "onödan" kan inte vara något bra. Räcker det med det du redan har fått så, är det förmodligen en kortare väg tillbaka oxå. Förstår att du känner besvikelse nu och är ledsen på sjuksöterskan, men min pappa dog av att cellgifterna slog ut imunförsvaret, så försök att vända besvikelsen till glädje över att du är färdig med den behandligen istället!
SvaraRaderaTusen kramar till dej min vän / Uffe
Jag vet att jag borde vara glad och ju mer jag tänker på det, desto bättre känns det. Men det vart så snopet, den plan jag lagt upp mentalt, den sprack. Men jag förstår att dom vill inte vill riskera något. Det är skitcancern som cellgifterna ta kål på, inte mig... Kram!
Radera