Lycklig men samtidigt så ledsen

Jag har inte tänkt ljuga,
jag har inte tänkt påstå att jag hoppar och studsar av lycka,
att jag jublar av glädje...

Jag är klar med cellgifterna och min plan är också att aldrig mer behöva ta dom,
ändå känner jag mig inte klar ännu.

Jag skulle gå i mål efter sex behandlingar,
jag skulle göra glädjeskutt och segerdans,
jag skulle ju skrika av lycka och känna mig fri.
Står fortfarande på fel sida målsnöret efter bara fem behandlingar
och tar mig inte riktigt förbi.

Kan hända jag fattar när jag börjar känna mig piggare,
när kroppen vill annat än att sova,
när värken gett med sig litegrann,
när alla biverkningar jag fortfarande känner av lugnat ner sig.

Kan hända att jag fattar när jag träffat läkaren på måndag...

Eller jag har nog egentligen fattat och det känns skitbra,
nu är det bara framåt och uppåt,
mot stålningen och vidare mot det nya livet.

Jag är glad och lycklig, men samtidigt konstant nära till tårar...

Jag tror inte jag egentligen vet vad jag känner,
jag är förvirrad, riktigt jävla förvirrad...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre