Arg och så jävla ledsen

Jag som skulle studsa av glädje,
fira och vara lycklig.
Jag skulle vara så jävla glad när jag äntligen gjort sista behandlingen...

Nu sitter jag istället och gråter floder,
för den sista behandlingen har jag tydligen redan fått.
Dom vill inte ge mig något mer cellgift,
kroppen är helt enkelt för slut.

Det ska inte vara nån fara, alla behandlingar jag får är ju trots allt i förebyggande syfte
och eftersom jag reagerar så starkt på Taxoteren, så vill dom nu inte riskera:

- Du kan ju faktiskt dö pga de låga värdena du har nu om du drar på dig något...

Smidigare sköterska får man väl leta efter...

Så nu gråter jag, är förbannad och rädd.
Snuvad på den sista glädjen och livrädd för att ungarna ska komma hem med nån förkylning...

På måndag kommer jag att åka ner till Umeå,
planering inför strålning, en del provtagning och räta ut en del frågetecken.

Innan dess har förhoppningsvis tårarna tagit slut...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre