Magplask

En sådär hopplös dag idag
eller egentligen så började den bra.

Men som så många gånger annars, så händer det något.
Jag vet inte vad, men från att varit vid gott mod,
dimper jag ner och finner mig själv ganska liten och ynklig.

All tid och energi som jag har lagt ner på den här skiten,
all tid och energi som jag ska fortsätta lägga på den
och inget får jag tillbaka.

Om jag räknat rätt, så skulle jag varit mot slutet av strålningarna nu
om allt fallit på plats från första början...

Inte konstigt man känner sig knäckt, både fysiskt och psykiskt,
7 månaders konstant funderande, oro, berg-och-dal-bana.
Läkarbesök och undersökningar.
Dåliga blodvärden, trött och slut, ont i kroppen.
Sömnbrist och hopplöshet...

När det här är över, så ska jag börja om från början med livet.
Jag vet att jag har sagt det förr, men jag längtar så fruktansvärt efter att få lägga det här bakom mig.
Förhoppningsvis, ska jag kunna leva utan oro,
förhoppningsvis är det här första och sista gången jag ska behöva gå igenom cancerskiten.
Men jag vet att jag aldrig kommer att gå säker,
det mest tragiska är nog, att ingen går säker.

Jag vill trycka på stopp, backa bandet och börja om,
vakna upp den 1 Juli 2012, lycklig och lätt bakis och inte hitta någon knöl i bröstet...

Är det för mycket begärt?

Har tagit prover idag, väntar skeptiskt på provsvaren, räknar med att behandlingen
uteblir ännu en vecka.

SKITCANCER!!!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre