Jag kunde ha gått i mål...

Igår schamponerade jag håret,
kan tyckas vara en fånig sak och med tanke på hur lite hår jag har
så blir det väl extra fånigt.
Men bara känslan att ha lite hår att schamponera var nästan magiskt...

Idag åkte jag till Umeå och trots att mina värden fortfarande är låga
så var Dr Y inne på att ge mig sista behandlingen...

Nu blev jag som ni säkert förstår riktigt förvirrad
men missförstånd hade uppstått och det var väl klart jag skulle få behandling som planerat.
Jaha, där ryker håret igen men YES! jag får mitt avslut, for genom huvudet på mig.

Sen kom mina svullna lymfkörtlar på tal och efter lite klämmande och kännande
konstaterades att det är flera körtlar som svällt upp,
från nyckelbenet och upp på halsen.

"Du vet att jag är rak och måste säga som det är, men det kan vara cancer"

Jag känner mig tom, ihålig och helt nollad.
På vägen hem har jag gråtit och resonerat,
bollat tankar med mannen om allt mellan himmel och jord och konstaterat:

Är det nu cancern som spridit sig, så är det bättre att den dyker upp nu, än när jag
är färdigbehandlad.

Så med den misstänkta spridningen som grund, blev det ingen behandling idag.
Istället skickas remiss till Ske-å för fullständig datortomografi, ultraljud och biopsi.
Sen, när vi vet vad vi har att göra med, lägger vi upp en plan för framtiden.

Jag är arg, ledsen, rädd, heligt jävla förbannad men lugn som en filbunke.

- Vad säger känslan i kroppen, undrade mannen, din känsla har ju haft rätt förut.

Känslan säger absolut ingenting och jag önskar att jag visste hur jag ska tolka det.

Så nu mina vänner, så väntar jag igen, på kallelsen till röntgen och ultraljudet, men den här gången ska
jag vänta med stil och finess och njuta av varje sekund jag har fram tills dess...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre