Hände ibland när ungarna var mindre att de på morgonkvisten satte sig på tvären.
Ibland handlade det om stövlar, mössor eller kanske ville de inte fara på förskolan överhuvudtaget.
VILL INTE!!
Kampen var stenhård och kändes oändlig, tårar, skrik och sparkande ben som inte ville på med dom stickiga strumporna.
Nu är det min tur...
Har lust att lägga mig ner på golvet, skrika, slå med armarna och protestera.
Jag VILL INTE!!!
På onsdag ska mannen få bära mig gråtande ut i bilen, jag ska nagla mig fast i dörrkarmen, jag ska slåss för mitt liv...
Nä just det, slåss för mitt liv, det är ju det jag gör redan, det är ju därför jag MÅSTE åka ner till Umeå.
Men, jag VILL INTE!!
Jag mår ju så bra nu, visst så känner man att man inte är sig riktigt lik, koncentrationen är inte på topp, har svårt att få ihop saker, läser recept tio gånger innan jag fattar hur jag ska göra.
Känner mig korkad och det har jag faktiskt inte känt mig förut.
Så jag vill inte fara, men jag vet att jag måste.
Hoppas få må lite bättre denna gång, men förväntar mig det värsta.
Förbereder barnen på att ta sig till och från skolan själva, förbereder dom på att jag kommer att bli liggandes igen. Dom förstår, men dom tycker det är orättvist.
Det ÄR orättvist, fan vad livet är orättvist.
Jag vill inte, men jag vet att jag måste, därför kommer jag att åka ner på onsdag, bita i hop och ta mig igenom FEC nr2.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Du måste ändra ditt sätt att tänka. Det finns andra än du som har bröstcancer, t.ex jag.
SvaraRaderaHar också opererats i Ske-å och strålats i Umeå.
Kanske blir det strålning för dig också, det brukar vara så. Hur ska du klara av det? Strålning 5ggr/vecka i minst fem veckor.
Att fundera varför man drabbats är ingen idé, du får ändå inget svar på det. Vem som helst kan få cancer, anser jag.
Här har du en blogg att läsa. Hon har det värre än de flesta andra. Ensamstående, lite pengar, inga barn och spridd cancer. Det ger perspektiv till livet!
http://peggybellsweden.com/
Visst alla kan få cancer men alla kan inte vara lika känslokalla och reagera på det sätt just DU tycker... Jag kan i alla fall tycka att man måste ta hänsyn till människan i sej och inte vräka ur sej saker som du i min mening gjorde utan att ens reflektera över hur människan som skrivit det reagerar.
RaderaJag känner personen i fråga och kan med säkerhet säga att det här är första gången hon faktiskt har varit tvungen att tänka på sej själv i första hand.
Nej min åsikt är att kan man inte hjälpa en medmänniska har man tappat människovärdet och kan lika gärna sitta och vara bitter i sin ensamhet istället för att racka ner på andra.
Det är bra att släppa ut känslorna. Jag har ofta lust att kasta saker omkring mig och bara survägra göra saker (och då gäller det smågrejer). Om jag var i din situation skulle jag förmodligen sitta inne i en garderob och tycka synd om mig själv.
SvaraRadera