Jaha, då var det nära

Har inte hunnit måla idag, men det gör inget.
För jag har hunnit med att bara vara.
Hjälpt mannen lite, hängt med ungarna,
ätit lunch med härliga L på Lilla Marie,
njutit av dagen helt enkelt.

Angående lunchen måste jag säga att det helt
fantastiskt att ha någon att bolla tankar med som inte behöver
försöka förstå hur man känner, utan faktiskt varit med om samma sak
och förstår.

Känns också skönt att höra att det man känner,
faktiskt är normalt.
Trots att en del saker känns långt ifrån normala.

Men imorgon, är det dags igen.
Åter ska man dunkas ner i skoskaften, trots att jag känner
att jag inte hunnit komma tillbaka helt från förra vändan.

Visst mår jag bra,
jag mår ärligt talat fantastiskt,
men orken finns inte och hjärnan tycks konstant upptagen med
att få det mest basala att fungera.
Är inte läge kort sagt för några avancerade uppgifter och
absolut inte flera saker samtidigt.

Men det ska gå den här gången också,
jag överlevde den första behandlingen, även om jag många gånger kände mig
mer död än levande.

Har bunkrat upp med nudlar, cola, soppa och skorpor.
Och jag kan inte annat än att hoppas att det som gick ner förra vändan
håller sig kvar i magen även denna gång.

Imorgon kommer barnen att följa mig ner till Umeå,
känns fantastiskt att få ha dom nära och
viktigt för mig att de får se vad det är jag faktiskt gör när jag
är där nere.

Imorgon är en annan dag och
om en vecka från och med imorgon,
så vet jag att livet återvänder igen.

Fram till dess ska jag vila, sova och ta hand om mig själv
och må bra i närheten av dom som jag älskar.

Försöker som senast att uppdatera bloggen,
men en dag i taget, så jag lovar inget.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre