torsdag 25 oktober 2012

Analyserar mera

Kommer ihåg en sköterska som vid min första graviditet påtalade hur
"bra jag kände min kropp och mina signaler"
Hur jag själv kopplade det ena till det andra och på så sätt kunde "parera" situationer.

Jag har funderat lite på det där sista tiden,
dels över hur säker jag var i kroppen på att jag hade cancer,
innan diagnosen var fastställd,
men dels också för att jag nu hela tiden noterar vad som händer med mig
vid olika förändringar.

Jag känner snabbt konkreta skillnader och har ett behov av att förstå varför
det blivit annars och då "analyserar" jag och jag tror,
att i många fall så är jag ute på rätt spår...

Känner att jag snurrar till det, men hur som helst,
dit jag vill komma är:

Följande mediciner tar jag efter behandlingarna:
* Emend - mot illamående
* Ondansetron - hjälper till mot illamåendet
* Primperan - mot illamående
* Betapred - även denna tablett mot illamående
* Omeprazol - magkatarr/halsbränna (tar den annars också)
* Cilaxoral - mot förstoppning
* Neulasta - dag fyra, mot infektion
* Åsså en bunt med Alvedon och Brufen...

Emend har jag tagit båda behandlingarna och jag vet inte hur de hjälper eller påverkar, men jag har inte hittat några nackdelar med den.
Ondansetron tog jag efter första behandlingen, den i kombination med Neulastan, gav mig en katastrofal huvudvärk.
Nu när jag bytt ut Ondansetron mot Primperan, så fick jag "lite" ont i huvudet dagen efter Neulastan, men helt klar uthärdligt.

Primperan har jag tagit tre gånger om dagen för att inte behöva känna mig spyfärdig,
nu från dag fem räcker det med att jag tar den på morgonen.
Missar jag den på morgonen däremot, så känner jag mig spysjuk efter frukost.

Neulasta, den tar jag på dag fyra. Den har jag tjatat så mkt om, så den tror jag ni har koll på vad den gör.
Däremot så har jag funderat lite på om jag på något sätt skulle kunna undvika att få lika mkt värk av den och
om den är boven till att jag känner mig så "matt" ungefär en vecka efter behandlingen...

Och så kom jag på det, idag faktiskt...

Betapred, den hjälper visserligen mot illamåendet, men från dag fem tar jag den inte.
Känner att Primperan räcker.
Betapred är kortison, kortison hjälper mot inflammationer och dessutom så blir man lite pigg av det.
Så värken och mattheten som kommer efter att jag tagit Neulastan,
känns lite knutet till att jag i samband med Neulasta, slutar att ta Betapred.

Så om jag skulle ta Betapred ett par dagar efter Neulasta, så kanske jag inte skulle behöva bli lika
knäckt av denna eländiga spruta?

Ska väl kanske inte ta det beslutet själv, men jag kommer helt klart att ta upp det med Dr Y
när vi ses nästa gång...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

3 kommentarer:

  1. Du skulle bli en fantastisk sjuksköterska, Jenny. Du skulle kunna hjälpa många patienter med detektivarbetet rund kropp/sjukdom/mående/medicin och hur allt hänger ihop. Dessutom har du nu fått en ordentlig erfarenhet av hur det är att vara patient med svår sjukdom och svår behandling, så du skulle kunna ge ett gediget psykologiskt stöd också. Med andra ord: inte bara vårda kropp, utan även själ :)
    Utöver det skulle du kunna anordna små konstgrupper på avdelningen där du hjälper patienterna att "måla av sig" ^^
    Du kanske ska sätta dig i skolbänken igen när du är klar med det här? ;)
    Kraaam

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är jag som är House... :D Skämt åsido, sköterska vet jag inte, jag tror att andra människors lidande skulle tära på mig för mkt. Men "skapande för glädje" i någon form skulle passa mig som handen i handsken. Kramen på dig!

      Radera
  2. Ja, självklart tär det att se andras orättvisa öden och lidande, men det är samtidigt just dom patienterna som ger drivkraft eftersom det är dom man vill hjälpa mest. Att kunna hjälpa den som lider ger (förutom lindring för patienten) en enorm känsla av meningsfullhet och yrkesstolthet men även om det "inte går att göra något" så kan man alltid försöka ge tröst, stöd, närvaro mm.
    Jag är inte färdigutbildad ännu (men i Juni är jag det *tjohooo*) men jag har ändå hunnit spendera en hel del tid med patienter på mina olika praktikplatser. Ibland, när man träffar all denna meningslöshet och orättvisa i olika människors öden (även hos anhöriga) så händer det att det trillar en tår eller tre av ren empati och vill banka näven i väggen men det är också då man blir himla taggad att göra vad man kan. Men titt som tätt, när kan man hjälpa någon stackars krake till det bättre, då går man hem från sjukhuset med stolta steg och nynnar på "working class hero" och känner att det är världens bästa jobb :)
    Tänk på saken, du skulle nog passa superbra :D

    SvaraRadera