Svar till Nilla

Det här är min plats, min dagbok, mitt liv.
Här skriver jag vad jag tänker, vad jag tycker.
Vad jag känner.

Tycker du att jag är egoistisk, bara tänker på mig själv,
gräver ner mig, lyfter upp mig,
ignorerar omvärlden,
då behöver du inte läsa.

Det här handlar om mig.

Jag ältar, jag grubblar jag förbannar cancern och det helvete det gett mig.
Jag skrattar, ler och jag älskar livet och allt som det har skänkt mig.

Jag ber om ursäkt att jag får det att låta som om jag är den ende som är drabbad
men det är för att det här handlar om mig.
Jag skriver inte för din skull, utan för min
och för dom som bryr sig om hur jag mår.

Jag vet att du finns, jag vet att dom finns, dom andra, dom som ligger för döden i cancer,
dom som har fått sitt bäst före datum.
Jag vet, jag vet det så jävla väl att det gör ont i mig.

Jag vet också att det finns dom som har det än mycket värre än du och jag.
Barn som är sjuka, barn som svälter, som lever under så skabbiga förhållanden
att de aldrig kommer att växa upp och få sina egna barn.

Jag vet och om du kände mig, så hade du också vetat att jag vet och
att jag nu, för kanske första gången i mitt liv,
försöker lära mig att tänka på mig själv i ställer för hur alla andra har det.

Det här är min plats, min dagbok, mitt liv.
Här får jag älta mig blå och klaga mig less.
Vill du inte läsa för att du tycker att jag är egoistisk och
tror att jag är den ende som har cancer, läs inte då.

Ber om ursäkt om jag tar din kommentar för personligt,
kanske menade du det inte som jag tolkade det.
Men du får det att låta som att jag sitter här och tycker att
det är mest synd om mig i hela världen och om du hade haft en minsta
lilla aning om hur jag är, så hade du du vetat att det inte är så.

Och du, jag kommer att klara alla behandlingar med bravur, både
cytostatikan och strålningen.
Jag kommer att ta mig igenom det, det vet jag, men det är min fulla jävla
rätt att uttrycka vad jag känner på resans gång.

Tack för ordet!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre