Gillar inte att sova borta...
Jag vill inte vara ensam...
Måndagen kryper allt närmare och hur mycket jag än stretar emot, så är den snart här och då är det dags.
Vi har pratat en del här hemma om de dagar jag ska vara borta, jag har försökt att förklara vad det är jag ska göra i Umeå, jag försöker lugna mig själv genom att försöka lugna barnen...
Hjälper till viss del, men man hör och ser på dom att dom funderar och jag känner själv att jag har nerverna utanpå kroppen.
När jag tänker efter så är jag personligen nog inte mest orolig för dagarna i Umeå, jag är nog mest orolig över hur jag ska må efter att jag har varit där...
Jag är nog mest orolig och rädd hur jag ska påverkas av cytostatikan, men jag kan inte annat göra än att vänta och se och låta det som sker ske...
Så det är som vanligt bara att vänta, men jag längtar inte...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar