Det där förbannade samvetet

Mycket i huvudet nu, igen...

I och med att kallelsen till Umeå kom igår, så blev allt på riktigt igen, nu är det verkligen något på gång och den kanske tyngsta biten av resan ska till att börja.

Igår dök även våra nya element upp, dom där elementen som vi planerat att byta ut väldigt länge och bestämt att det skulle göras i år.

Konflikt!

Jag vet inte hur jag ska komma att börja må, men jag räknar med det värsta och då har jag ärligt talat ingen aning om jag kommer att kunna hjälpa till med allt som är på gång.

Och då kommer det dåliga samvetet.

Mannen förklarar gång på gång för mig att stora delar av jobbet som blir hemma kommer jag inte att behöva hjälpa till med, mkt kommer vi få hjälp med från annat håll, men jag har svårt att acceptera.

Jag vill vara med, jag vill känna mig delaktig, vi tog oss ann detta hus, som ett gemensamt projekt, då ska det förbli så...

Sedan diagnosen och operationen har mannen fått göra det mesta med byggandet, visserligen har han jobbat på i betydligt lugnare lunk än tidigare, prioriterat annat.
Men det känns så surt att han ska behöva dra hela lasset.

Jag vill orka, jag vill kunna, jag vill vara med, det är extremt viktigt för mig, men själen och hjärtat säger en sak, medan kroppen skriker en annan...

FAN!

Jag har inte tid och lust till det här, så enkelt det hade varit om jag fått vara frisk...