Väcker mannen och gråter, under natten har jag fått ett meddelande från en stark kvinna som gjort samma resa som jag gör just nu.
Jag gråter när jag läser det hon skriver, hur hon sätter ord på det jag känner och om hur vidrigt det är att vara så här slut.
Gör ont att någon annan ska ha behövt må såhär, gläds över att jag vet att jag kommer att bli starkare igen.
Jag är inte ensam, jag vet.
Jag får aldrig ge upp, jag vet.
Man kan ta sig igenom detta och jag måste.
Känner mig på något sätt, i alla fall för tillfället starkare.
Magen känns lugnare, huvudet inte lika tungt.
Men tröttheten finns kvar och tårarna finns hela tiden nära.
Men allt är okej, för det får vara såhär.
Läste någonstans att ju mer "nedgången" man blir efter behandlingarna, desto bättre biter dom.
Hoppas att så är fallet, för då har då mina eventuella tjurskalliga frilansande cancerceller verkligen fått vad dom förtjänar.
För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar