Kan andas igen

Känns som att jag sprungit över ett minfält och överlevt.
Lättnaden jag känner går inte ens att förklara med ord.

Gårdagens sorg över det felaktiga beskedet känns inte alls lika stor, visst är jag fortfarande ledsen och arg över hur det hela hanterats, men jag kan andas igen.

Vad är det som har hänt?

På dagens schema stod röntgen av skelettet och visst kändes det nervöst.
Efter beskedet i går var jag livrädd att det skulle visa på spridning dit.

Injektion av spårämnen 09:30, sen tre timmars väntan, sedan röntgen, 30 minuters stillaliggande fastspänd på en obekväm brits. Nynnade siffervisan från "Fem myror är fler än fyra elefanter" under hela undersökningen.
Och sen väntan och väntan...

Strax efter klockan 14:00 ringde telefonen och Dr. Y ringde för att meddela att röntgen
SÅG NORMAL UT!!

Så egentligen, trots beskedet igår, så är ju läget bättre idag, eftersom jag igår inte visste att skelettet såg normalt ut...

Så nu firar jag det beskedet med en påse Polly Rocks och hotellrumshäng!

Imorgon då kommer mannen ner till mig på morgonen och gissa om jag längtar efter att hålla om honom...