söndag 30 september 2012

Får jag be om er hjälp?




Sitter och vrider på canvasen och funderar, vilket håll jag ska vända den?
Känslan jag vill ha är att jag kommer ut från djupet... men ju mer jag stirrar, desto svårare blir det. 

Misstänker att känslan är individuell och beroende på var man fokuserar blicken, men jag vill så gärna bestämma mig innan jag fortsätter.

































För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

lördag 29 september 2012

Reflektioner efter FEC nr1

Försöker ta till mig av den erfarenhet jag nu har efter första behandlingen,
lägga det på minnet tills nästa gång.

Känner att jag har svårt att få grepp om den senaste veckan, allt flyter ihop.

Det jag vet är att jag ska bunkra upp med biffnudlar, saftsoppa, cola och skorpor.

Och vila, vila, vila och vila.

Men det viktigaste jag lärt mig är nog att det kommer ett ljus efter mörkret och när det känns som tyngst ska jag försöka komma ihåg det.

Har för övrigt fått sår i munnen och blåsor på tungan, undra om det är straffet för att jag mådde så bra igår.
Dessutom gör det ont i skelettet.
En nästan brännande känsla men själen och hjärtat mår bra igen och det är så mycket värt.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

fredag 28 september 2012

Skiner idag

Från att "Jag har aldrig mått så dåligt i mitt liv" till
"Fy fan vad jag älskar att leva!"

Idag ska jag gå runt med ett fånigt leende och bara må fantastiskt.
Jag ska sjunga högt och vissla.
Jag ska dansa.
Och det känns som att inget kan stoppa mig.

Idag mår jag toppen och jag kan inte med ord beskriva hur underbart det känns.

Har tagit mig upp från den djupaste avgrunden och överlevt, även om det vissa dagar
sista veckan har känts helt och hållet hopplöst.

Känner mig stark, modig och lyckligt lottad över att få finnas.

Snälla vänner, ta vara på varje dag av livet och njut av ögonblicken,
lev nu för fan!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

torsdag 27 september 2012

Kiss å bajs...

Känner igen mig själv mer och mer. Huvudet krånglar visserligen men det känns ändå som att jag är jag igen...

...förutom magen...

Finns inga "magiska droppar" i hela världen som kan få maten som slinker in att passera ut.

Räcker det inte att huvudet är fullt med skit?

Tips mottages tacksamt!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

En dag på akuten

Ingen panik!
Läget är under kontroll...

Efter samtal med onkologen i Umeå angående min huvudvärk, fick jag order om att åka in akut.

Första tanken:
Jag vill INTE bli inlagd!!

EKG togs, rör med blod togs, jag fick följa pinnar med blicken, peta mig på näsan och en massa andra spännande saker.

Och gång på gång fick jag förklara vad det är som händer i huvudet...

Dom hittade inget fel, ingen bot, ingen förklaring, annat än att denna människa är fruktansvärt knäckt och att huvudet är fullt av intryck...
Så pass att det snart exploderar.

Vila, lugn och ro, avslappning.
Hitta frid i kaoset och landa.

Jag fick åka hem och det känns för mig just nu som det viktigaste.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

onsdag 26 september 2012

En vecka efter FEC

Bästa dagen på en hel vecka.

Men hur mår hjärnan egentligen?

Gjort räkningar idag och jag måste be mannen dubbelkolla allt när han kommer hem.
För siffror och bokstäver går inte ihop och innan jag hunnit halvvägs,
så var jag sjösjuk.

Spränger i ögonen, tumlar runt i magen.
Huvudet börjar bulta igen.
Matar hjärnan med socker,
mutar den lite.

Det som händer är att den i stället går på högvarv...

Stänger nog av teven en stund,
dämpar belysningen,
försöker landa.

För många intryck i skallen på en gång.

Men helt klart, så här långt,
bästa dagen på en hel vecka...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

tisdag 25 september 2012

Dag 6 efter FEC

Inte tagit något för magen idag och det har faktiskt gått bra.
Däremot är jag fortfarande fruktansvärt trött och lite yr dessutom.

Blir ledsen så fort det blir för mycket att tänka på, hjärnan kokar.
Känns som att det den klarar av att hantera är det mest grundläggande;
Äta, sova, prata och förflytta kroppen i långsam takt.

Bara den lilla anstängning jag gör just nu,trycka på tangenter och få ihop ord, gör att det bultar i skallen och jag blir extremt trött.

Men jag anar en viss positiv vändning och det känns fantastiskt.

Längtar ut idag, en promenad vore underbart, men det är uteslutet då till och med postlådan känns avlägsen.

En annan dag...

Imorgon är det en vecka sedan behandlingen, imorgon är det dessutom två veckor till nästa.
Finns massor med tid att hinna må bra kort sagt.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Gråter innan 06:30

Väcker mannen och gråter, under natten har jag fått ett meddelande från en stark kvinna som gjort samma resa som jag gör just nu.
Jag gråter när jag läser det hon skriver, hur hon sätter ord på det jag känner och om hur vidrigt det är att vara så här slut.
Gör ont att någon annan ska ha behövt må såhär, gläds över att jag vet att jag kommer att bli starkare igen.

Jag är inte ensam, jag vet.
Jag får aldrig ge upp, jag vet.
Man kan ta sig igenom detta och jag måste.

Känner mig på något sätt, i alla fall för tillfället starkare.
Magen känns lugnare, huvudet inte lika tungt.
Men tröttheten finns kvar och tårarna finns hela tiden nära.

Men allt är okej, för det får vara såhär.

Läste någonstans att ju mer "nedgången" man blir efter behandlingarna, desto bättre biter dom.
Hoppas att så är fallet, för då har då mina eventuella tjurskalliga frilansande cancerceller verkligen fått vad dom förtjänar.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

måndag 24 september 2012

Skräms av tanken

De dagar jag nu gått igenom, ska jag gå igenom igen... och igen...

Mår fortfarande inte bra, orken tar slut på nolltid och jag tillbringar dagarna till att "bryta ihop och komma igen"

Cancer är ett rent jävla helvete, skulle vilja vakna, inse att jag drömt alltihop.

Känner mig tom, låg, ledsen och riktigt jävla trasig.

Känner mig inte direkt som någon glädjespridande solstråle just nu, men det får ni ta, hemskt ledsen för det, men jag gör så gott jag kan och jag orkar inte bättre än såhär...

Dag 5 efter FEC

Bakis(?) utan dess like.
Frossar i nudlar, cola och givetvis skorpor.

För varje bit som åker ner i magen vänder det sig ett varv.
Men jag är så hungrig.

Svettas och fryser på samma gång, känner mig febrig, men termometern visar på 36 blankt.

Fick lunchsällskap, tack pappa för pratstunden, men så trött man kan bli bara av att prata en stund.

Idag är sista dagen de räknat med att jag ska behöva ta alla tabletter för att hålla magen lugn...

Hoppas dom har rätt...

söndag 23 september 2012

Dag 4 efter FEC

Aldrig har jag känt mig så svag.
Ska det vända snart?
Hoppas hinna landa och återvända innan det är dags för kur två.
Hur överlever man annars?

Fryser, magen strejkar, huvudet bulltar.

Tagit en spruta idag för att stärka immunförsvaret: Vanlig bieffekt illamående och huvudvärk...

Försöker fokusera framåt, men just nu är det svårt.

Ynkligt, liten och skör...
Bräcklig och kantstött...

Imponeras över alla er som tagit er igenom skiten och orkat vara starka.

lördag 22 september 2012

Dag 3 efter FEC

Sjösjuk, bakfull, hungrig och kanske lite "morning sickness"

Känslig för lukter, konsistenser, smaker, är det lätt eller svårt att tugga?
Är det lätt eller svårt att få ner i magen?

Sluppit kräkas, tack och lov, men igår var det nära när de två stortjejerna gjorde sjögång i sängen när jag låg och vilade, men det gick bra...

Konstigt att man ska behöva känna sig så sjuk, när man väl börjat få mediciner för att bli frisk.
Känns bakvänt.

Torr i munnen, ont i huvudet och trött.

Vandrar omkring med tunga steg, energilös, stirrar tomt ut i luften och så gråter jag.
Utan anledning, från ingenstans så kommer tårarna...

Jag är en vandrande vålnad, en spillra av mitt forna jag men det kommer att vända.

Tar en dag i taget och försöker hålla huvudet högt, försöker att vara stark,
fast jag känner mig väldigt lite och svag...

fredag 21 september 2012

Dag 2 efter FEC

Känns att jag sovit bättre i natt
piggare i kroppen
Men magen,
magen vill jag knappt prata om

Mat luktar illa
Smakar inget
Ser motbjudande ut
Samtidigt är jag så hungrig

Lever på kalla soppor och skorpor
Lite i taget
Babysteps

Håller mig igång
och vilar då kroppen säger ifrån

Ska sova en stund tror jag



torsdag 20 september 2012

Bästa sättet att beskriva

Kom nog just på bästa sättet att beskriva hur jag mår idag:

Superbakis!

Men i stället för att vara sugen på fet mat och en massa slisk, så smakar och luktar allt blurk eller ingenting.
Det som har gått hem bäst, har varit skorpor och fruktsoppa, är väl bättre än inget antar jag...

Hoppas morgondagen blir bättre, men sköterskorna informerade mig vänligt om att 2-4 dagen oftast var värst.

Passar på medan jag orkar

Tänkte jag skulle försöka berätta hur det gick igår och hur jag får idag...

Efter att ha sovit rätt så dåligt i två dagar på hotellet, nya ljud, nya miljöer, ingen familj nära, så var jag fruktansvärt trött när jag kom till behandling.

Tack och lov kom mannen ner för att hålla mig sällskap och jag tror aldrig jag har varit så lycklig över att få se någon förut.

Behandlingen började med att jag en timme innan fick ta en tablett mot illamående sen fick jag en kanyl insatt i venporten, smärtan och obehaget går inte att beskriva men som tur var gick det snabbt över och sen kände jag inte av den mer.

Sen kopplades dropp med en koksaltslösning för att spola slangen som är kopplade till venen och för att se så att den fungerade korrekt.

Efter det fick jag två sprutor som ska förhindra illamående.

Sen fick jag hallonsaft, ja, det såg åtminstone ut som hallonsaft det som for genom slangen, en timme tog det ungefär för den påsen att tömmas.

Så jag och mannen passade på att se lite film, var ett bra sätt att koppla bort allt runt i kring.

Sen spolade slangen igenom med koksaltslösningen igen och så fick jag en spruta som injicerades under tre minuter. Åsså ännu mer koksaltslösning.

Sista påsen var en genomskinlig vätska som första gången skulle droppa under en timme, sen kan de allt eftersom minska på tiden under kommande behandling.
Orsaken till det är att man kan få väldigt ont i huvudet, men det gick bra.
I alla fall under behandlingen.

Sen koksalt och ytterligare sprutor som skulle motverka illamående.

Behandling ett avklarad! Yes!!

Mådde bra när vi lämnade lasarettet, visserligen trött och lite ont i huvudet, men det hade jag redan när jag kom dit på morgonen.

Däremot på väg hem i bilen, så började magen bli lite orolig och huvudet kändes tyngre. Men det gick bra, stannade bara en gång för att ta lite friskluft.

Men sakta men säkert känner jag en obekant känsla smyga sig på.
Kroppen känns okontrollerbar, huvudet spränger, magen skriker efter mat men vill inte ha någon.
Försöker dricka men vattnet fastnar(?) i strupen, mjölk känns tjockt och oboy för sliskigt.

Går inte på ett bra sätt förklara hur jag känner mig, jag har ofta i mitt liv känt mig trött och slut, men aldrig i närheten av hur jag känner mig nu.

På morgonen idag har jag fått dricka i mig 8 kortisontabletter, två tabletter mot illamående, en tablett för att skona magen, en alvedon och en bufren. Kortisonet + en tablett för illamåendet och den för magen ska jag ta i fyra dagar till och på söndag ser ena dottern fram emot att få ta en spruta i magen på mig för att stärka immunförsvaret.

Bör tillägga att jag gillar inte att ta tabletter, så det här är lite tufft för mig, men jag vill inte vet hur jag skulle må om jag skippade dom...

Men vet du vad, nu har jag bara fem behandlingar kvar och jag ska lyda en god väns råd, så fort jag mår bättre efter denna omgång, så ska det firas.

Nu blir det soffläge igen och vila ögonen...

Fuck FEC

Från soffan till toan till köket
till soffan
Orkeslös, tappad på energi
men jag lever

Trillat piller
väntar på effekt
Maktlös

Huvudet spränger
magen gör uppror
ögonen flackar

Fuck FEC och dina biverkningar

onsdag 19 september 2012

Kort och gott

Ligger i en bekant säng
i en bekant mijö
lyssnar på bekanta ljud
med en fullständigt obekant känsla
i kroppen

Hemma och lycklig
men helt urlakad

Orkar inte skriva så mkt just nu
Vill bara vila
bara vara
bara leva

tisdag 18 september 2012

Kan andas igen

Känns som att jag sprungit över ett minfält och överlevt.
Lättnaden jag känner går inte ens att förklara med ord.

Gårdagens sorg över det felaktiga beskedet känns inte alls lika stor, visst är jag fortfarande ledsen och arg över hur det hela hanterats, men jag kan andas igen.

Vad är det som har hänt?

På dagens schema stod röntgen av skelettet och visst kändes det nervöst.
Efter beskedet i går var jag livrädd att det skulle visa på spridning dit.

Injektion av spårämnen 09:30, sen tre timmars väntan, sedan röntgen, 30 minuters stillaliggande fastspänd på en obekväm brits. Nynnade siffervisan från "Fem myror är fler än fyra elefanter" under hela undersökningen.
Och sen väntan och väntan...

Strax efter klockan 14:00 ringde telefonen och Dr. Y ringde för att meddela att röntgen
SÅG NORMAL UT!!

Så egentligen, trots beskedet igår, så är ju läget bättre idag, eftersom jag igår inte visste att skelettet såg normalt ut...

Så nu firar jag det beskedet med en påse Polly Rocks och hotellrumshäng!

Imorgon då kommer mannen ner till mig på morgonen och gissa om jag längtar efter att hålla om honom...

Perukfavoriten

Provade bara två, hon hade inte så många hemma. 
Den här gillade jag riktig mycket men hon skulle ta hem fler till mitt nästa besök i Umeå.

Den andra jag provade tog jag inget kort på då det fasen var pinsamt 
att se mig själv i spegeln.

Fullständig uppdatering hur det gått idag kommer när jag löst ut mina 
8 timmar Internet till datorn.

måndag 17 september 2012

Dr. X ringde

Försöker reflektera över dagen, men det är svårt att greppa.
Bestämmer mig i alla fall att hur det än är så finns det bara ett alternativ och det är att vinna kampen.

Grundförutsättningarna har förändrats lite, men ändå inte, skit som skit eller?

Jag har cancer, jag ska sparka den i arslet och jag ska komma ut på andra sidan så mycket starkare.

Dr. X ringde och beklagade det som hänt, meddelande att det inte fanns några ursäkter och bekräftade att det utlåtande jag fått av Dr. Y här i Umeå är det korrekta...

Livet går vidare, jag lever vidare och som jag sagt så många gånger:

TACK till alla ni där ute, ni som följer mig här på bloggen och alla ni som finns mig närmast.

ALL KÄRLEK TILL ER!!

Imorgon väntar undersökning av skelettet och som det verkar perukprovning.

Vad tror ni, rött, långt och lockigt?

Dra åt helvete jävla skitcancer!!

Ja men det här vart ju en trevlig resa...

Mamma och pappa skjutsade ner mig till Umeå, väntade tappert på mig vid alla inbokade möten på förmiddagen och åkte hem efter att jag fått tillgång till hotellrummet.

Så långt var allting bra, sen gick det åt helvete totalt och just nu sitter jag här och vet inte om jag är arg eller ledsen.

Läkaren jag träffade på eftermiddagen var toppen och när vi kom in på tumören, berättade han att det tydligen var flera små tumörer i bröstet, varav den ena var 15 mm, vilket inte var så stort och det lät ju toppen...

Sen kom beskedet som fick mig att helt tappa fotfästet och den där banan jag stakat ut för att ta mig i mål, den raserades.

FAN! FAN! FAN!

Visade sig att Dr. X, gett mig helt galen information, av 29 lymfkörtlar som de plockade bort, fanns det spridning till 26 av dom.

Hur kan man missa en sån sak?

Vet inte ens vad jag ska känna...

"Naturligtvis så är det ju så att prognoserna ser lite sämre ut när det finns en spridning, men det positiva är ju att skiktröntgen såg bra ut..."

Jag är så arg och så ledsen på samma gång, det känns så förbannat orättvist.

Varför jag?
Varför finns den här jävla sjukdomen över huvudtaget?!?

FAN!

Fuckin jävla skitcancer, mig ska du inte vinna över!

Behöver en kram...

söndag 16 september 2012

Jag fixar det här

Gör en lista, gillar listor.
Listan består av saker jag ska ha med mig till Umeå, saker jag måste ha med och saker jag inte vill vara utan.

Försöker trycka undan nervositeten.
Så mycket nya ansikten, människor som man ska förlita sig på trots att man aldrig har träffats.

Men det kommer att gå bra.
Väskan packas i kväll och bilen rullar mot Umeå 07.00 imorgon bitti.

Om allt går som sig bör och hotellet erbjuder Internet, så kommer en uppdatering imorgon när allt lugnat ner sig lite.

Jag fixar det här.

lördag 15 september 2012

Måndagen kryper allt närmare

Gillar inte att sova borta...
Jag vill inte vara ensam...

Måndagen kryper allt närmare och hur mycket jag än stretar emot, så är den snart här och då är det dags.

Vi har pratat en del här hemma om de dagar jag ska vara borta, jag har försökt att förklara vad det är jag ska göra i Umeå, jag försöker lugna mig själv genom att försöka lugna barnen...
Hjälper till viss del, men man hör och ser på dom att dom funderar och jag känner själv att jag har nerverna utanpå kroppen.

När jag tänker efter så är jag personligen nog inte mest orolig för dagarna i Umeå, jag är nog mest orolig över hur jag ska må efter att jag har varit där...

Jag är nog mest orolig och rädd hur jag ska påverkas av cytostatikan, men jag kan inte annat göra än att vänta och se och låta det som sker ske...

Så det är som vanligt bara att vänta, men jag längtar inte...

fredag 14 september 2012

En studie i hår


Hur känns det nu då?

Lite kluvet måste jag erkänna, trivs så himla bra i riktigt kort, men när jag såg den enbröstade banditen utan hår i spegeln efter att ha duschat, så kändes det för en stund ganska jobbigt...

Nu börjar resan på riktigt.

Just nu är jag riktigt jävla skitnervös...

Och där kom nervositeten...

Allt har känts under kontroll, jag vet hur jag ska ta mig till och från Umeå.
Jag vet vad som ska hända när jag är där.
Jag har känt mig trygg.

Men nu...

Insåg att det är fredag idag, insåg att helgen är på gång, medveten om att lördag och söndag är de dagar som tenderar att passera snabbast på hela veckan...
Snart är det måndag.

Snart sitter jag i bilen på väg ner mot Umeå, med väskan packad och tre dagar provtagning, undersökning och behandling framför mig.

Fy fan!

Elefanterna är tillbaka i magen och det känns som att hjärnan ska explodera av allt som snurrar där inne.
Försöker släppa tanken: "Hur ska det gå här hemma?"

För hemma kommer det att gå bra, visserligen blir lillan tårögd så fort Umeå kommer på tal, men bara jag får mig iväg kommer allt att flyta på utan problem.

Försöker släppa så många tankar jag bara kan och fokusera mig på tanken, "allt kommer att gå bra."
Men just i detta nu känner jag mig näst intill panikslagen...

Tar några djupa andetag, försöker samla mig, försöker landa, men det är svårt..

Just nu är jag riktigt jävla skitnervös...

Ps. Idag ryker håret och det känns däremot bara bra, givetvis kommer bildbevis...

torsdag 13 september 2012

Med lite humor

Snubblade över ett inlägg på en blogg, "Dom säger att jag har cancer", som på ett humoristiskt sätt beskriver ett av de läkemedel jag kommer att få framöver...

Med lite humor kommer man långt, det är jag övertygad om...

Kontrast - I annan bemärkelse

Dagen kantas av tråkigheter, en vän har förlorat sitt barn.
Vill inte ens försöka förstå hur ont det måste ta, värker i hjärtat bara av tanken.

Mitt i alla tankar och funderingar så ringer fantastiske Dr. J och meddelar att de har tittat på mina röntgenbilder och allt ser klockrent ut.

Vilken lättnad!

Så många känslor på en och samma gång, vill jubla över att allt ser så lovande ut för min egna framtid, men en klump i halsen hindrar mig.

Ingen förälder ska behöva överleva sitt barn, svårare än så är det bara inte.

Ni som stod honom nära, ni finns i mina tankar idag.

onsdag 12 september 2012

Kiss och kontrast

Jag måste börja med att säga att de som nu tutat i mig att kontrastvätskan smakar illa har antingen bättre smaklökar än jag eller så luras dom med mig, eller kanske så har de en annan vätska nu än tidigare.
För jag tyckte att det var mer eller mindre smaklöst.
Möjligtvis fanns där en lite skum eftersmak, men jag misstänker att den var mest psykisk.

Så 8 dl  kontrastvätska på 1,5 timme var ju inga som helst problem, däremot blev det lite jobbigare sen.

Kissnödigare än jag någonsin varit tidigare, kallades jag in på röntgen och det var allt annat än varmt där inne. Så mindre kissnödig blev jag ju inte...

Upp på britsen, blir då informerad om att jag även skulle få kontrastvätska injicerat, jasså, det var mer än jag visste.
Nåja, inte mkt göra åt, bara tacka och ta emot.

När hon kopplat slangar, informerat mig om hur allt skulle gå till, så var jag redo och sprängas.

"Bara som information, det kan komma att kännas väldigt varmt i kroppen när vätskan injicerats, men det är helt ofarligt"

Sällan har jag varit med om en så obehaglig känsla.

Först sved det, sen värmde det och sen brände det, i hela kroppen.
Tror den sprängfyllda kissblåsan började att koka och jag var helt övertygad om att jag kissade ner mig.

Kändes pinsamt när röntgen var klar och jag satte mig upp, tänk om det var en blöt fläck under mig?
Men det var det tack och lov inte och jag slapp skämmas.

Sen fick jag äntligen springa och kissa och pinan var över.

Glad jag inte bäljde i mig en massa kaffe i morse, för då hade nog det här blivit en blöt historia.

Det är inte lätt att vara modig om man är skiträdd

"Vet inte varför dagens röntgen skrämmer mig så mkt..."

Så långt hann jag i tankarna innan telefonen ringde, mamma ville kolla så att läget var under kontroll och om jag behövde någon hjälp med barnen under dagen.
Samtalet avslutades med ett "lycka till med drickandet av det där äckliga, det kan ju inte vara värre än det andra som ska göras"

Plötsligt känner jag mig inte alls lika rädd och genast mycket modigare, ska jag klara av att gå igenom sex stycket behandlingar som bokstavligen tar död på celler i min kropp, så borde jag väl kunna få ner läbbig kontrastvätska....?

Tack mamma, det var precis det där jag behövde höra!

Undra nu bara om man får varva kontrastvätskan med Dr. Pepper?

tisdag 11 september 2012

Det där förbannade samvetet

Mycket i huvudet nu, igen...

I och med att kallelsen till Umeå kom igår, så blev allt på riktigt igen, nu är det verkligen något på gång och den kanske tyngsta biten av resan ska till att börja.

Igår dök även våra nya element upp, dom där elementen som vi planerat att byta ut väldigt länge och bestämt att det skulle göras i år.

Konflikt!

Jag vet inte hur jag ska komma att börja må, men jag räknar med det värsta och då har jag ärligt talat ingen aning om jag kommer att kunna hjälpa till med allt som är på gång.

Och då kommer det dåliga samvetet.

Mannen förklarar gång på gång för mig att stora delar av jobbet som blir hemma kommer jag inte att behöva hjälpa till med, mkt kommer vi få hjälp med från annat håll, men jag har svårt att acceptera.

Jag vill vara med, jag vill känna mig delaktig, vi tog oss ann detta hus, som ett gemensamt projekt, då ska det förbli så...

Sedan diagnosen och operationen har mannen fått göra det mesta med byggandet, visserligen har han jobbat på i betydligt lugnare lunk än tidigare, prioriterat annat.
Men det känns så surt att han ska behöva dra hela lasset.

Jag vill orka, jag vill kunna, jag vill vara med, det är extremt viktigt för mig, men själen och hjärtat säger en sak, medan kroppen skriker en annan...

FAN!

Jag har inte tid och lust till det här, så enkelt det hade varit om jag fått vara frisk...

måndag 10 september 2012

Äntligen dags att komma igång

Ja men då kom då kallelsen, kände en viss lycka när jag såg kuvertet, äntligen dags att komma igång...
I kuvertet låg mer papper än jag kunnat räkna med och en massa information som jag försöker att smälta.

Det första jag ser är att jag är inbokad på patienthotellet, men vänta nu?
Varför?
Ska jag måsta stanna i Umeå?

Sen läser jag vidare och inser sakta men säkert att det kanske är det lättaste

17/9 09:30 Provtagning
17/9 10:00 Mugacsint (undersökning av hjärtat)
18/9 09:30 Skelettscint (undersökning av skelettet)
18/9 14:30 Läkarbesök
19/9 08:15 Sköterskebesök samt behandling

Suck...

Just nu känns det ganska skönt att det är några dagar bort, måste försöka få ihop i huvudet hur allt ska lösas praktiskt.

Bestämmer mig för att allt i alla fall på ett eller annat sätt kommer att ordna sig...

Fick för övrigt annat i posten också, två underbara mössor från Besagni Design, det var mkt roligare post...



Sitter fast

Varför ska det vara så svårt att ta för sig något i väntan på något annat?

Mellan 8-10 idag skulle våra nya element levereras, behövde vara hemma för att skriva under, så fick inget annat gjort.
Nu när elementen ligger i vardagsrummet, så väntar jag på tandläkarbesök kl. 12.50 och inget får jag gjort.

Tänkte gå ut en promenad i alla fall, men jag får mig inte iväg, sitter fast, varför ska det vara så himla svårt att i alla fall stoppa tvätt i tvättmaskinen?

Blir irriterad på mig själv, är inte konstigt att tiden inte går när jag bara väntar...

söndag 9 september 2012

Bryter ihop och kommer igen

Det här med att leva i nuet, att ta en dag i taget är betydligt svårare än jag räknat med.
Försöker så gott jag kan, men jag tycker att allt tar för lång tid.
Hur ska jag någonsin komma till slutet om jag aldrig får komma igång?

Försöker glömma för en stund men blir påmind pga fysiska hinder.
Om ändå kroppen hade fungerat normalt så hade jag kunna trycka allt åt sidan.

Vissa dagar är jag fortfarande övermäktigt trött, vet inte om det har med nått att göra över huvudtaget, men när tröttheten kommer och  kroppen inte ser ut eller fungerar normalt, så känns det mest bara skit.

Bryter i hop idag och kommer igen, förhoppningsvis redan imorgon...

fredag 7 september 2012

Allt är inte cancer

Hade besök av en gammal klasskompis igår och trots att kontakten vi har är sporadisk och mest på avstånd, så föll allt bara på plats och det kändes som vi än idag, vet precis vart vi har varandra.
Tack för att du finns fina A och jag hoppas att vi kan bli bättre på att ses!

När hon åkt tänkte jag att det var skönt att vi under stunden hon var här, inte pratade om cancern, allt annat hann vi med att gå igenom, men just cancern var inget som kom på tal.

Var faktiskt riktigt skönt att kunna sitta ner, dricka en kopp kaffe och bara surra, utan fokus på den där jävla sjukdomen.

Fråga mig gärna hur jag mår, det gör mig inget, men om du redan varit inne och läst på bloggen om vad som händer just nu, så pratar jag gärna om något annat en stund...

torsdag 6 september 2012

Röntgen om en vecka

Då kom kallelsen till röntgen, känns bra att det gick fort.
Gruvar mig däremot över det faktum att jag måste dricka kontrastvätska.
Har nog inte hört ett gott ord om det eländet men ner ska det i alla fall.
Om en vecka smäller det så får komma på en plan innan dess hur jag ska få ner skiten.

Nu var det bara kallelsen till första cellgiftsbehandlingen kvar och hade den inte dykt upp inom en vecka, så skulle jag ringa på mottagningen.

Har för övrigt bestämt att när kallelsen kommer, då ryker håret.
Vill göra bort det innan, men måste medge att det känns lite gruvsamt nu när jag ändå kämpat för att spara ut det.
Fast jag trivs ju så bra i riktigt kort, så det ordnar sig.

I övrigt så känner jag mig stabilare nu än imorse, får hoppas att det håller i sig.

Känslomässigt förvirrad

Önskar att man kunde få styra själv över hur fan man mår, känner mig hoppfull och positiv samtidigt som jag idag är fruktansvärt låg.

Inre kaos och jag begriper inte varför...

Skulle vilja kunna ta tag i känslorna och skaka vett i dom, men i stället är det bara att följa med och gilla läget, för jag har just nu inget att säg till om.

Idag är jag full av energi och far runt i huset som ett yrväder..
Samtidigt gråter jag ohämmat för att i nästa stund bli förbannad och hade jag inte haft någon form av spärr hade jag kastat ugnsformen i golvet.

Skrattar åt mig själv i min ensamhet över hur sjukt rubbad jag kan vara och så gråter jag igen.

Huvudet är upp och fötterna är ner, men där emellan är jag känslomässigt förvirrad.

onsdag 5 september 2012

Kastar bort spaden

Det är alldeles för lätt att fastna, att stanna av och inte ta sig vidare.
Stampa på samma ställe så att man till slut står med skit upp till öronen...

Jag ska inte hamna där!

Funderade igår på vad jag mår bra av, jag mår bra av min familj, vännerna omkring mig, jag mår bra av att röra på mig, springa, jag mår bra när själen trivs.
Jag mår bra av konst och musik, att skapa och att njuta av andras skapelser.

Däremot mår jag inte så bra, när jag blir ensam och stilla, när jag blir sittandes, stirrandes i tomma luften utan att ens tänka.
Jag mår inte bra av de dagar jag känner att jag vill, men inte "orkar" ta mig för att göra något.
Jag mår inte bra av att se dagarna passera utan att ha fyllt dem med något innehåll.

Livet är nu, idag, just i detta ögonblick.
Morgondagen finns inte idag, det finns det inga garantier för.
Så tragiskt är det.

Så ta vara på din dag, lev för det som är viktigt och njut av allt det där som får dig att må bra.

Idag beger jag mig ut på en promenad, det var länge sen sist, men nu är det fan dags att kasta bort spaden...

tisdag 4 september 2012

Så nu väntar jag igen

Mötet gick väl som bra, Dr J var lika trevlig som vanligt och det bästa av allt var väl nyheten om
att ingen spridning fanns till körtlarna.
Däremot var de stora och lite "konstiga" men tydligen har de reagerat på all bäck jag har på kroppen,
där ser man.
Lite otäckt att det man gör på utsidan ska förändra insidan också...

Den typ av cancer jag har är trippelnegativ, att fråga vad det innebär föll mig inte ens i tanken, då det lät så himla bra.
Men google, numera min största fiende gav mig en hel del obehagliga svar.
Som jag förstår det, så är det ganska stor risk för återfall när man drabbats av den trippelnegativa sorten OM den har spridit sig.

Men nu hade den ju inte det!!

Men som med allt annat finns det inga garantier ändå, så jag bestämmer mig för att försöka koppla bort den biten.

Nu näst på tur så väntar en röntgen av lungor, mage osv. så nu ska jag väl gå och vara vänta på det.
Och så ska det under nästa vecka dyka upp en kallelse till Onkologen i Umeå, då det lutar åt att den första cellgiftsbehandlingen ska göras där.
Sex stycken behandlingar blir det, tre med Taxotere och tre med nått annat rävgift jag inte kommer ihåg namnet på.

De var däremot inte helt överens om jag skulle behöva strålas eller inte, men den dagen den sorgen.

Sen blev de som vanligt lite dränering, knappt en deciliter denna gång och det är över en vecka sen sist.
Så det blir ju i alla fall mindre och mindre, vilket känns bra.

Så Dagen D har kommit och passerat och nu väntar jag igen...

Färdig?

Känner mig klar nu eller jag får lov att vara klar nu

Värmer i hjärtat

Det känns som att jag sagt det förr, men jag tror inte att det kan sägas tillräckligt många gånger:

TACK!

Tack för allt stöd, alla kramar, alla råd och all omtanke!
Läser era kommentarer med glädje och suger åt mig så mkt positiv energi från er som möjligt.

Kände igår att jag borde bli bättre på att svara på era kommentarer, men oftast känns det som att de ord jag skriver till svar blir platta i jämförelse...

Men ni ska veta att det värmer i hjärtat oavsett om jag svarar eller inte...

Idag är det Dagen D, om fem timmar har jag nått fas två och jag kan inte annat än hoppas på ett så positivt utfall som möjligt...
Fast i den medicinska världen ska det väl alltid vara negativt för att vara bra?

Håll gärna en tumme för mig...

måndag 3 september 2012

Hur var det nu igen?

Hur var det nu igen, skulle jag inte försöka koppla bort morgondagen, göra annat istället?

PUCKO!

Suttit framför datorn, kollat på statistik gällande bröstcancer, spanat in bloggar med tragiska öden och läst om biverkningar man kan få av Cytostatika.

Grattis, snyggt jobbat, nu känns det genast mycket bättre...

Internet i all ära, men vissa dagar är det nog bättre om jag låter datorn vara eller åtminstone låter bli att googla på allt elände jag bara kan komma på.

Jag orkar inte vänta mer

Idag gäller det att göra så mkt som möjligt för att ha fokus någon annanstans...

Men jag är livrädd, mest för oron över att få höra att det fanns spridning upp till lymfkörtlarna, för då kan ju skiten tagit sig vart som helst sen.

Är också rädd att telefonen ska ringa under dagen och att besöket ska bli ombokat, att de inte hunnit titta färdigt, att jag måste fortsätta att vänta, jag orkar inte vänta mer!

Men allt ska gå bra, jag kommer att åka på den inbokade tiden imorgon, jag kommer att få veta att de fått bort allt och sen så får jag komma i gång med alla behandlingar.

Men idag försöker jag hålla mig sysselsatt så att tiden ska gå, så att morgondagen kommer och så att livet får gå vidare.

FAN!

Ångesten känns från tårna ända ut i hårtopparna och nu vill jag inte vara med längre...

söndag 2 september 2012

Ångest och mardrömmar

Hade jättesvårt att somna igår, vred och vände på mig och tankarna snurrade i huvudet, låg och tittade på mannen när han sov och plötsligt började han att krampa.
Han skakade i hela kroppen och jag försökte få kontakt med honom, ruskade honom och skrek hans namn.

Sen vaknade jag...

Jag hade visst somnat och allt var tack och lov bara en dröm...


Jag brukar inte drömma mardrömmar, inte så pass att jag vaknar.
Har kanske hänt någon gång, men att jag två nätter i rad drömmer drömmar som får mig så känslomässigt uppriven är inte likt mig.

Nu vill jag få tisdagen överstökad, lägga den dagen bakom mig, men än är det två nätter kvar...

lördag 1 september 2012

Tänk jag drömde i natt

Aldrig har jag varit så ledsen och glad samtidigt...

Drömde att det var dagen D, dagen då besked om vad som hittats i brösten skulle meddelas.
Dr J tittade på mig som så många gånger för, harklade sig lite och sa:
- Ja nu var det ju som så, att det var inte cancer...
Allt var ett beklagligt "misstag"...

Mannen flög upp ur stolen och så arg har jag nog aldrig sett honom.
Jag grät, både av lycka och av sorg över allt det jag nu gått igenom helt i onödan...

Hela drömmen var ett kaos av känslor och det är svårt att sätta fingret nu på vad som egentligen hände mer, var bara ett virrvarr...

Så nu snurrar det i skallen på mig, tänk om...
Hur skulle man reagera?
Hur skulle man hantera en sån situation?

Känslorna är delade, visst vore det skönt att få ett sånt besked, fast inte nu, efter allt det jag redan gått igenom...

Hårresan(de)