Igår så hände det

Har känt mig så lugn hela veckan,
har hållit huvudet högt och ovanför ytan,
har stått ut...

Men jag tog mig inte hela vägen.

Igår under eftermiddagen smög sig ångesten på,
en tryckande känsla över bröstet,
kändes näst intill omöjligt att andas.

En känsla av maktlöshet blandat med panik.

Grät i famnen på mannen igår kväll,
hysteriskt,
så som jag inte kan minnas att jag gjort sen jag var liten.
Kippade efter andan,
kände mig liten och rädd.

Låg där länge, lyssnade på hans lugnande ord
om hur allt ska bli bra igen och grät.

Allt kommer att bli bra igen, oavsett vad jag får för besked idag
så säger hjärtat åt mig att det kommer att bli bra.

Jag vet inte när jag får beskedet idag,
jag vet egentligen inte heller OM jag får beskedet idag,
provsvaren kan ju trots allt bli försenade.

Det känns som att det absolut värsta som kan hända idag,
är att jag inte får veta.
Det känns som om jag bara får veta vad jag har att göra med så
kan jag ta tag i det och hantera det.

Jag bryter ihop och kommer igen,
ännu en gång starkare än jag var innan.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre