Förkyld?

Känt mig torr i halsen sen en vecka tilllbaka ungefär.
För ett par dagar sedan började det kännas lite obehagligt när jag sväljer.
Och igår fick jag plötsligt svårt att andas.

Känner mig inte förkyld,  känns inte heller som att det är astman som strular,
tar Symbicort men det hjälper inte.
Känns trångt i halsen, det är som om luften jag andas är tjock.

Det måste vara en förkylning, kan inte tänka mig att
strålningen ska påverka på det här sättet.
Dom strålar ju mot halsen,  inte lungorna...

Det måste vara en förkylning som försämrar astman.
Men varför hjälper inte Symbicorten?
Och varför känner ja mig inte sjuk?

Jobbigt att inte kunna andas ordentligt,
inte kunna dra fulla andetag,
jobbigt att hela tiden ha en känsla av tryck över bröstet.

Avvaktar och hoppas att det ger med sig
annars får jag ta upp det när jag är tillbaka i Umeå.

Om jag ändå hade känt mig förkyld,
då hade jag i alla fall kunnat sätta fingret på vad som är fel.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Den stora tröttheten

Har inte orkat skriva.
Sedan i tisdags har jag knappt sovit.
Snurrat mig genom nätterna och när jag vaknat på mornarna
har det känts som att jag nyss somnat.

Kom hem från Umeå igår och
spenderade hela eftermiddagen/kvällen gäspande
Trodde naturligtvis att bara jag fick lägga mig i min egen säng,
på min egna kudde så skulle jag somna...

Men jag har snurrat i natt igen.
Rastlös, pirr i kroppen,  frustrerad.
Vaknade tidigt efter att ha sovit kanske fyra timmar.

Äter inga mediciner nu, förutom värktabletter,
så någon anledning till varför jag inte kan sova hittar jag inte.
Visserligen har jag tidigare i livet haft svårt att somna periodvis
men med tanke på hur trött jag är så får jag inte ihop det.

Ligger inte ens och grubblar.
Är helt tom.
Men ändå så kan inte kroppen komma till ro.
Känner mig obekväm.

Men det är skönt att vara hemma iallafall.
Fyra dagars påskledigt med familjen känns välbehövligt.

Glad påsk till dig från mig!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Nu får dagen vara slut

Jag har det bra här, jag ska inte påstå annat,
jag äter, vilar, tränar, strålas, promenerar, äter, vilar, skrattar , pysslar och vilar.

Här lever man i en liten bubbla,
där allt cirkulerar runt att komma ihåg vilken tid man ska vara på strålningen,
sen flyter det övriga bara på av farten.

Jag kan inte klaga, maten är okej,
de som jobbar här är trevliga,
rummet duger gott och väl
och alla tjejerna/kvinnorna/damerna jag träffat är fantastiska
men...

Jag var trött redan i morse när jag vaknade
och sen har det bara blivit segare och segare.
Och med tröttheten kommer tankarna,
funderingarna och med tanke på att man trots allt pratar
en hel del om Mr C vid mer eller mindre alla sammankomster här
så kan man inte koppla bort honom.

Känner mig förvirrad just nu.
Orkar hyfsat med att träna,
behöver visserligen sparka mig själv i baken en eller två gånger först,
men det funkar.

Jag känner mig på väg tillbaka, som om jag vore på väg att bli frisk.

Samtidigt så vet jag att jag fortfarande har Mr C, bokstavligen hängande runt halsen
och ingen vet i nuläget hur bra strålningen biter
och om jag behöver vidare behandlingar sen.

Så jag är trött, så trött, men ändå finns glöden och viljan att bli frisk,
samtidigt som jag vet att jag fortfarande är sjuk.

Som sagt, jag är förvirrad men även fundersam och ledsen.

När jag var i träningslokalen och Some Die Young med Lalhe
började spelas på radion, så tog tröttheten och tankarna över.
Och den här dagen är för mig officiellt slut.

Jag vet, "Some" är inte detsamma som "jag" men det faktum att "Some" gör det,
skrämmer mig...

Imorgon väntar en ny dag och av erfarenhet vet jag,
att alla dessa tankar kan vara borta imorgon,
om inte annat så hoppas jag det i alla fall.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Då var vi igång igen

Incheckad, strålad och åter till hotellverkligheten.
Längtar redan hem, även om det känns bättre än början på förra veckan.

Strålning nummer sex gick bara bra,
sköterskan undrade om jag börjat känna av någon strävhet på halsen,
inte det inte,
men jag nämnde att jag känt mig torr och "dammig" i halsen under helgen.
Tydligen kan det också bero på strålningen, får se hur det utvecklas.

Fått höra en del skräckhistorier om de som strålats mot halsen,
vet att man inte ska lyssna så mycket,
då det som med allt annat är väldigt individuellt.
Men jag tänker lite så här,
att med den tur jag haft, så drabbas jag väl av alltihopa...

Eller så är det min tur att ha lite flyt nu.

Incheckad, strålad, åter till hotellverkligheten
och nu har jag visst hunnit med att träna också.

Klappar mig själv på axeln och "skryter"
med att jag sprungit hela tio minuter på löpbandet,
förra veckans rekord blev fem minuter...

Kroppen kommer igen, sakta, sakta
och målsättningen är inte beach 2013,
målsättningen är att var "fit for fight" om det blir en till smäll av gifter i sommar.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jag är på väg

Magen gör frivolter,
fattar inte vad det är jag är så nervös för.
Har ju gjort bort en vecka redan,
jag kan ju det här nu...

Magen gör uppror.

Helgen har varit bra
men den har passerat allt för fort.
Skratt och kramar,
tankat kärlek för den kommande veckan.

Nerverna utanpå kroppen.

Kanske känner jag denna oro för att jag nu vet
hur stor saknaden varit,
hur stor saknaden kan komma att bli.

Men det kommer att gå bra,
snart är jag hemma igen
och då får jag dessutom lite påskledigt.

Strax rullar bussen och jag följer med den...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Fattar inte poängen

Hemma och jag är lycklig.
Inser efter den här veckan, att man behöver känna saknad ibland
för att komma ihåg hur mycket man älskar.

Samtidigt snurrar livet på där ute,
som en usel komedi där skämten är dåliga
och ingen fattar poängen.

Glömmer livet där ute för en stund
och väljer istället att leva i glädjen och värmen här inne istället.

Försöker att förstå det som händer
och varför det händer.
Men så fort jag tror att jag förstår och ler åt livet igen,
så kastar livet stenar tillbaka och gör ryggsäcken ännu tyngre.

Sätter livet där ute på paus ett par dagar
och lever i stället, i den lyckliga tryggheten och kärleken.

Mr C kan vänta, allt annat som nu tycks ta oväntade vändningar, kan vänta.

Jag är hemma och jag är lycklig,
all annan skit finns kvar, till en annan dag...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Alla lika, alla olika

Här i Umeå är läget under kontroll, inga synliga spår efter strålningen ännu,
är dock fortfarande väldigt trött och det ska tydligen vara så.

Fick träffa en doktor efter strålningen.
Hon tittade på min fot och konstaterade att jag inte behöver oroa mig.
Vad det är kunde hon däremot inte säga, men i och med att knölen är rätt mjuk,
rörlig och känns lite senig. Så var hon säker att det i alla fall var godartat och vi skulle
hålla lite koll bara.

Sen pratade vi om spridningen,
något jag funderat mycket på är om det är lika mycket på båda sidorna av halsen.
Eftersom jag bara känner en liten, liten knöl på höger sida, var min uppfattning att det inte var det.
Hon frågade om jag var intresserad av att se bilderna från PET-röntgen
och nyfiken som jag är kunde jag inte säga nej, även om det kändes lite obehagligt.

Vad som händer under PET-röntgen är att de tumörer som uppstått suger till sig lösningen de injicerat
och sen lyser de upp som små solar på bilderna.
Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men Mr C såg faktiskt ganska vacker ut.

Som ett halsband av solar, från ena sidan halsen, via nyckelbenen, till andra sidan.
Det tråkiga var, att det är lika mycket aktivitet på båda sidorna.
Men jag är faktiskt glad att jag fick göra denna röntgen, då vi annars inte upptäckt
hur stor spridningen var.

Jag och doktorn skulle försöka träffas varje vecka nu under strålningen,
då hon gärna ville hålla koll på hur det går med halsen för mig.
Kan tydligen uppstå en del bekymmer på vägen.
Så det känns tryggt att jag får den möjligheten.

Imorgon gör jag strålning nummer fem direkt på morgonen
och om jag är snabb och har tur, så hinner jag med bussen 10:05
Så skönt att få åka hem ett par dagar, sova i min säng, kramas med dom jag tycker om
och bara njuta
.
Men visst, jag har det bra här också och idag har jag bekantat mig med flera härliga tjejer.
Att inte behöva äta själv, att ha någon att prata och skratta med är ovärderligt.
Att vi dessutom sitter i samma båt och paddlar allt vi kan, är både intressant och sorgligt.

Varje individ med Mr C på besök, har en egen historia, en egen upplevelse,
vi är så lika, men ändå så väldigt olika.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Så passerar ännu en dag

Dagarna rullar på och tiden går egentligen ganska fort här.
Har dessutom haft sällskap vid frukost, lunch och middag idag och det lättar ju upp må jag säga.

Mått lite illa sedan igår eller inte illa, mer gurgligt och oroligt.
Vet inte om det är maten eller kanske sömnen som rör till det
men jag tror inte att det har något med strålningen att göra i alla fall.

Har även börjat klia och irritera lite på halsen under kvällen,
ingen aning om det kommer från strålningen,
kan ju mycket väl bero på något annat också.
Men det som kryper i skinnet och så kliar det,
försöker att inte vara där och pilla hur som helst, men jag måste erkänna
att det är inte det lättaste.

Och trött är jag, sjukt trött.
Sovit bra inatt, utan störande snarkningar, men ändå så fruktansvärt trött.
Utöver en kort promenad, en massa mat och strålningen så har jag mest bara vilat,
men det tycks inte hjälpa.
Funderat sedan middagen om jag skulle tränat lite men kroppen vill bara vila.


Kommer att få träffa en läkare imorgon för att få foten kollad,
känns bra, även om jag inte känner mig orolig.
Kanske kan jag få svar på vad det är för knöl och om det är något jag kan göra åt den.
Visserligen är det varken ont eller störande, så bara det är ofarligt så är jag nöjd.

Pratat med dom där hemma femtielva gånger idag känns det som,

kan inte få nog av att höra deras röster.

Saknar dom alla och längtar hem så väldigt mycket

men det känns samtidigt som jag gör rätt i att stanna här.

Blir väldigt kluven, vill finnas där för dom

men samtidigt vill jag stanna här för min egen skull.

Med tanke på hur trött jag är nu så vill jag inte veta 

hur trött jag skulle vara om jag suttit och pendlat fram och tillbaka...

Kunde ju i och för sig varit mindre trött också, det vet man ju inte...

Funderar en stund till om det blir någon träning idag eller inte,

sen känns det som att jag får göra en väldigt tidig kväll.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Hemlängtan och tunna väggar

Trött idag, inte ens kaffe har hjälpt mig.
Min granne har snarkat i natt så att det hörts in till mig.
Är inte van att sova till ljudet av någon som snarkar
och ju mer jag försökte att inte höra det, desto högre kändes det som att det blev.
Förhoppningsvis går det bättre i natt...

Tog för övrigt en promenad i förmiddags,
inte så märkvärdigt kan tyckas, men med mitt lokalsinne så borde jag ta för vana att ringa polisen
och anmäla mig själv försvunnen innan jag ger mig ut i nya områden.
Men jag lyckades hitta en slinga att följa och märkligt nog ledde den tillbaka till hotellet igen.
Ren och skär nybörjartur, får se om jag fegar och tar samma slinga imorgon eller om jag vågar
utmana mig själv lite.
I värsta fall får jag väl använda GPS:en på telefonen för att hitta tillbaka...

Sen var det behandling, 2/25 avklarade, lyckan är total.
För varje gång kommer jag ju trots allt ett steg närmare slutet på strålningen.
Tog upp den "mystiska"...

*prosit* (nu nös grannen också)

Jo, som jag skulle säga, tog upp den mystiska knölen på foten som jag nämnt nån gång tidigare.
Sköterskan tittade och klämde lite på den och var rätt säker på att det inte var Mr C,
han tyckte det var ett mystiskt ställe för Mr C att hoppa fram på.
Men han skulle ändå boka in mig för en läkartid så att nån fick titta och känna på det.
Mest troligt är det i alla fall ofarligt, så det låter ju bra.
Behandlingen idag gick till på samma lika sätt som igår, förutom att det gick snabbare att få
mig på rätt plats och att de idag tejpade fast lite sladdar på mig.

Snabbt, smärtfritt och till synes ofarligt så här långt alltså.

Utöver detta har jag vilat, pratat med dom där hemma, vilat och ätit, ätit, ätit och suttit lite vid datorn.

Fick för övrigt papper om sjukskrivning idag, blir fortsatt sjukskriven t.o.m sista Juni.
På papperet står dessutom "ev ny cellgiftsbehandling efter avslutad strålning"
Så nu vet jag vad för plan Dr Y har för mig, men han vet att jag vill ta ett steg i taget,
så jag antar det är därför han inte har sagt det rakt ut till mig.

Hur jag känner inför detta vet jag ärligt talat inte.
Jag skulle ju vara färdigbehandlad i Mars, kanske börja arbetsträna i April/Maj,
njuta av sommaren och solen.
Få vara frisk...

Men sommaren kommer ju ändå och jag ska ju bli frisk,
tar bara längre tid än planerat.

Lägger omkull mig en stund, tänker på dom jag älskar där hemma och sen blir det nog att göra av med den sista energin i träningslokalen.

Onsdag imorgon, en dag närmare helg och kramkalas.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jag ska bli strålande

Resan ner till Umeå på förmiddagen gick bra.
Fick i och för sig åka reservbussen ner men förutom att den saknade
trådlöst Internet så gick det alla tiders.

Började sen med att checka in på hotellet, lite tidigt,
men rummet var klart så jag fick nyckeln.
Tack och lov fick jag inte ett av de minsta rummen, så jag har lite yta att röra mig på
och behöver inte bli klaustrofobisk.
Har däremot inte packat upp ännu men ska väl göra det innan jag lägger mig i alla fall.
Enklare att hitta de saker jag behöver om de inte ligger någonstans i en väska.

Efter jag checkat in så gick jag ner till strålningen,
var lite tidig där också men hann nog inte sitta mer än fem minuter innan en sköterska kom
och pratade lite med mig och berättade att Dr Y ville byta några ord innan de skulle starta behandlingen.

Känslan som kom över mig då, går inte att beskriva.
Jag fattade att nått var fel.
Jag förstod att det hade något med Pet-röntgen att göra.
Jag bara visste det helt enkelt.

Och jag hade ju rätt.
Precis som jag skrev tidigare så har Mr C etablerat sig på båda sidorna av halsen.
I övrigt ser allt bra ut och de hoppas och tror att strålningen ska trycka undan honom.
Dr Y sa, att om det nu inte skulle lyckas, för naturligtvis finns aldrig några garantier,
så hade han en del andra planer i bakfickan, men vi tar en sak i taget.

Hela cancer-skiten förvirrar mig men jag antar att det bara är att försöka acceptera läget och hålla i sig.

Sen var det dags för premiärstrålningen.
Av med kläderna på överkroppen och lägga sig till rätta på den "Jenny-formade" kudden, armarna över huvudet och fast grepp om två handtag.
Märklig position.

Något mer som är märkligt är att man faktiskt kan vänja sig med att ta av sig på överkroppen
framför människor man aldrig träffat, fast vad har jag för val?

Sen så fick jag då ligga där under tiden de skickade mig upp och ner, höger vänster, riktade in den gröna laser efter mig, ritade en massa streck på mig, tog några bilder och sen så var det dags.

-Vinka med händerna om du inte klarar av att ligga stilla...

Sen lämna de rummet, den gigantiska och läbbiga maskinen började röra på sig och till och från lät den som ett 56Ks modem.

Sen var jag klar, fick klä mig igen och nu mina vänner är det bara 24 gånger kvar...

I övrigt har jag pillat naveln, suttit vid datorn, ätit nån form av kött med potatis
och nu tänkte jag gå och träna en stund.

Saknar för övrigt familjen men det kommer att gå strålande det här...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Less på dig nu MrC

Konstaterar följande:

Cancer Suger!!

Pet-röntgen visade spridning till båda sidorna halsen och
jag kan inte sätta ord på hur jag känner mig just nu.

Fattar bara inte vad MrC vill mig.

Försöker tänka positivt,
om jag inte fått göra Pet-röntgen hade de inte sett spridningen
och MrC hade kunnat härja vidare.

MEN det bästa hade ju naturligtvis varit att slippa honom
överhuvudtaget...

Skitcancer! !

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Nu är det nära

Tog en plågsam promenad igår kväll för att rensa skallen.
Inte plågsam för att det kändes jobbigt och tråkigt
men fasiken vad ont jag har i kroppen igen.

Känner mig stel och mör i hela kroppen,
hoppas det är övergående och hoppas verkligen
att det inte beror på någon kommande förkylning...

Hur som helst, det lättade i skallen i alla fall,
fick sortera lite tankar.
Och hur jag än vrider och vänder på de kommande veckorna
konstaterar jag att:

• jag kommer att sakna barnen och mannen oändligt
• men det är ett steg i att jag ska bli frisk
• och jag kommer att må bra av egentiden

Väskan är packad, allt är dubbelkollat, hotellet bokat och läget känns under kontroll.

Idag åker jag...

Nu börjar nästa, förhoppningsvis sista fighten mot Mr C,

må bästa kvinna vinna!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

För sent för att tänka

Sitter uppe och väntar på mannen som varit på killkväll.
Visst, jag kan gå och lägga mig men jag saknar honom och vill inte sova utan en kram.

Den sena timmen får mig att fundera, som vanligt.

Tänk vad starka och fantastiska ni är, alla ni där ute som har era barn bara varannan vecka
eller kanske varannan helg.
Hur klarar ni det?
Hur hanterar man saknaden?

Jag har inte åkt till Umeå ännu och jag saknar dom redan.

Jag vet att det kommer att gå bra.
Jag vet att telefonen och Skype kommer att gå varma,
jag vet att dom är där, mil ifrån mig men ändå så nära.
Jag kommer att sakna dom...

Man ska inte tänka på kvällen,
önskar jag hade en knapp för att stänga av tankarna.
Svårigheten när jag väl börjat är att det lätt spårar ur
och då kommer ångesten.

Det kommer att gå bra det här,
veckorna kommer att rusa förbi och sen,
sen så har jag bestämt mig att det får räcka med behandlingar...

Tänk om jag ändå fick bestämma, att nu är det nog,
nu blir det inget mer.
Strålningen och sen är livet som vanligt igen...

Sex veckor framför mig,
sex veckor med tillgång till oändliga kramar och massvis med kärlek endast på helgen...

Det kommer att gå bra det här
men just nu, när mannen är borta och huset är tyst,
så känns det bara så ensamt och ledsamt,
just sådär som jag inte vill ha det...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Blir bara så förbannad

Tänkte ta en promenad i solen, tänkte njuta av dagen, även om det fortfarande är lite kallt.
Fastnade istället med kaffekoppen vid datorn, stirrandes på skärmen, läsandes om Hanna

Hanna träffade Mr C när hon var 17 år och dog tre år senare pga honom.

"Hanna skrev aldrig en ”bucket list”. Vi var ju bara 20 år. 

Och man dör ju inte när man är 20.

Men Hanna dog ändå. "

Jag kan inte bära hela världens smärta på mina axlar,
men jag kan inte låta bli att bli både arg och ledsen när jag läser det hennes vän har skrivit.

Man ska inte dö när man är 20 år, man ska inte dö när man har hela livet framför sig.

Mr C är orättvis och skoningslös och att det fortfarande inte finns några behandlingar 
som med garanti motar bort honom för alltid är rent ut sagt för jävligt.

Ingen ska behöva dö ung, alla har rätt att leva, men ingen går säker.

Jag tänkte ta en promenad idag men fastnade vid datorn.
Återigen fylls jag med insikten att livet är allt för skört, 
livet får vi aldrig ta för givet.

Släpper datorn, ställer undan kaffekoppen och går på min promenad.
Njuter av solen och att jag fortfarande lever.

För varje dag

För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Landat i soffan

Efter en hel förmiddag rännandes mellan olika rum på lasarettet i Umeå,
så är jag nu äntligen hemma igen.

Började dagen utan frukost, då jag skulle vara fastande inför undersökningarna.
Skippade kaffet också då jag bara fick dricka det svart och svart kaffe i en tom
och känslig mage, kändes som upplagt för problem.

Så inget kaffe, ingen frukost.

Sen fick jag lägga mig på en brist med armarna över huvudet liggande på nån skum kudde.
Efter att de ritat ett antal kryss på mig, ett mellan bröstet och ärret och ett nedanför armhålan på
vardera sida kroppen, så flyttade de omkring mig för att justera in mig efter ett grönt laserkryss...
När jag nu låg som jag skulle, så blåstes kudden jag låg på upp och en "Jenny-formad" kudde hade skapats.

Sen var jag klar där och fick gå till nästa väntrum...

Blev inom kort uppropad, in i ett rum, fick väga mig, gillades inte!
Sen kollades ett blodsocker, och en kanyl sattes på handen.
Kanylen var jobbigast, inte för att det gjorde ont eller så, men sist jag hade en sån på handen var när jag opererades i höstas. Var en massa jobbiga minnen som kom tillbaka...
Sen fick jag vila under en timme och samtidigt dricka vatten, nästan en liter skulle jag få i mig.

Sen vidare till nästa rum, dricka lite till vatten, vila och lite senare dags för den "radioaktiva" injektionen.
Och så ännu mera vila, 25 minuter närmare bestämt.
Under dom minuterna fick jag inte ens läsa, utan skulle ligga helt stilla, efter en liter vatten vill jag påstå att det var lite jobbigt där mot slutet, men klarade mig utan olyckor.

Vidare till nästa rum, efter att ha fått kissa först.
Upp på en brist och fick nu ligga i min "Jenny-formade" kudde.
De flyttade runt mig lite för att återigen ställa in mig efter det gröna laserkrysset och sen gjorde de små "tatuerings-prickar" i mitten av kryssen de ritat, så jag har lix gaddat mig idag.

Slutligen tog dom röntgenbilderna och jag fick packa mig hemåt.

Kort sagt, allt har gått bra, personalen verkar jättetrevlig även på strålningsavdelningen och jag känner mig inte ett dugg nervös inför kommande veckor.

Nu ska allt bara bli bättre och bättre!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Känna igen smärta

Efter en väldigt snabb kopp kaffe hemma på stan, så hoppade jag på bussen till Umeå.
Skulle vilja benämna resan, som den värsta i mitt liv.
När man är van att bussen mer eller mindre går raka spåret så stannade den jag valt idag överallt.

Vi färdades i kringelkrokar på vägar som fick hela bussen att skaka och när vi äntligen fick oss ut på E4:an, så skulle allt som rörde på sig köras om.
Jag brukar inte vara åksjuk, men idag var jag det...

Nåja, jag kom fram i tid och i ett stycke.

Började med att checka in på hotellet och sen ner i snålblåsten till mottagningen.
Skulle först ta prover men då jag hade lite tid över gick jag in på dagvården och bad dom att spola igenom min venport , den ska spolas var fjärde vecka. När dom ändå höll på att sticka mig så passade dom på att ta proverna direkt.

Dötid uppstod, närmare bestämt en och en halv timme.

Satt en stund och tittade på alla människor och drack en kopp kaffe, tog inte så lång stund innan jag blev less på det och gick upp på mottagningen igen.

Fulla väntrummet med människor, gamla och yngre, med eller utan hår.
Mer eller mindre synbart sjuka.

Blickarna fastnade vid en kvinna som vankade av och ann och såg märkbart orolig ut.
Ögonen var blanka.
Jag vet inte vad som väntade henne och jag lär heller aldrig få veta.
Men jag kände när jag såg henne, hur ont hon hade på insidan, jag kan ha fel, jag hoppas jag har fel.
Ville så gärna krama om henne och säga att det ordnar sig men innan jag hann samla mod, var det dags
för mig att gå in till doktorn.

För mig gick det bara bra, mina vita blodkroppar ligger nu på 3.1, lite i underkant, men dom har ju aldrig riktigt betett sig "normalt"
Trodde jag skulle få träffa Dr Z idag, istället blev det en trevlig Dr Å.
Hon förklarade väldigt bra för mig hur morgondagen kommer att se ut, vad som ska hända och varför,
så nu känner jag mig inte alls lika nervös längre.

Fick även info om "terapibad" här på lasarettet som jag kan gå på under strålningsveckorna.
Tror nog att jag kommer att göra det.

Nu sitter jag på mitt rum, låter lite mat sjunka ner i magen och sen blir det nog en liten sväng ner och testa löpbandet innan det är dags att sova.

...kan inte släppa kvinnan i väntrummet...
Hoppas hon hade ett positivt möte med sin doktor...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Jag har övat halva mitt liv

 1996

Jag och klasskompisen kommer på att vi ska raka av oss håret.

Varför vara som alla andra?

Jag kände mig stark och rebellisk!

2011

Blir less på mitt långa hår, rakar halva sidan "som alla andra"....

Men varför vara som alla andra?

Jag kände mig stark och trygg i mig själv!

2012

Rakar av mig håret inför stundande cellgifter.

Varför inte ligga steget före?

Kände mig stark och redo för utmaningen!

2013

Håret kommer tillbaka efter en tids frånvaro.

Grått, tunt och med ett eget liv.

Ser mig i spegel och känner mig trött, gammal och sjuk

iklädd ett hår som känns som att det skriker CANCER!!.

Behåller hemskt gärna mössan på även hemma

Frågar mig själv varför?

Jag har ju övat på det här, halva mitt liv!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Läskigt med nytt

Dagarna går fort och etapp ett i det sista steget till att bli frisk närmar sig.

Imorgon åker jag ner till Umeå för att ta prover och träffa Dr. Z på eftermiddagen.
Ska bli väldigt intressant och se om de vita blodkropparna repat sig ännu.
Kan väl inte påstå att jag känner någon direkt skillnad.

Visserligen så orkar jag mer fysiskt nu, jag kan ta en promenad på ett par kilometer utan problem.
Har inte samma kondition och inte heller samma fart som tidigare men ser inte det som något konstigt.

Däremot tar orken slut väldigt fort, jag känner mig konstant trött och de enklaste saker, som att
starta en tvättmaskin kan bli ett evighetsprojekt.

Vardagen är värst, med all planering, komma ihåg tider, middagsplaner, städning osv.
Att hitta orken, energin och förmågan att få ihop dagarna slutar allt som oftast i frustration och tårar.
Men det kommer att bli bättre, alla säger det, att jag kommer tillbaka .
Men när man står och stampar för att man glömt vad man för två sekunder sedan kom på att man skulle göra, så känns det hopplöst.
Och att man sen inte orkar genomföra det, när man kommer på vad det var, känns nästan ännu värre.

Men visst, det blir bättre och bättre fast som sagt, nu drar ju snart nya behandlingar igång och det är ju osett hur jag kommer att må då...

Så alltså, imorgon läkarbesök.

Sen på onsdag ska jag på något de kallar "fixering"
Det dom gör är att mäta upp området som ska strålas och ställer in utrustning så det anpassas efter mig och hur jag ska ligga under strålningarna.

På onsdag ska jag även få göra en PET-ct röntgen. Jag tror bestämt jag har nämnt det tidigare, men nu när jag fått info om precis hur det kommer att gå till, så känns det ärligt talat, lite läskigt.

Först och främst måste jag vara fastande sex timmar innan och då jag ska göra den klockan 09:30, så blir det ingen frukost.
Jag får dricka kaffe och vatten, men absolut inget socker, då det förstör undersökningen.
Undersökningen börjar sedan med att jag ska dricka 8 dl kontrastvätska.
Sen kommer ett svagt radioaktivt spårämne att injiceras i armen.

Sen en timmes vila och sedan röntgen, som tar ungefär 30 minuter.

Tilläggas bör att spårämnet som injiceras, gör mig radioaktiv under några timmar efter undersökningen och man får därför inte ta med barn eller gravida till undersökningen....
Hade väl däremot tänkt att få åka hem efter röntgen, frågan är om man måste varna dom på bussen?

Förhoppningsvis blir jag inte självlysande i alla fall.

Så så ser min vecka ut, sen blir det paus tills måndag nästa vecka och strålningarna drar igång.

Biverkningar att se fram emot:
Trötthet, minskad aptit, torr i halsen och brännskador.

Bring it on!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Hårresan(de) Mars 2013

Har funderat fram och tillbaka kring hårresan, om jag ska fortsätta eller inte.

Just nu växer håret och på ett sätt känns det som att det finns hopp om hår.

Samtidigt så känns det som, att så länge knölarna på halsen finns kvar så finns en risk för framtida cellgifter...

Men att sluta vore lite som att ge upp och ge upp har jag definitivt inte tänkt göra...

Fast från nästa månad måste jag försöka ta bättre bilder då håret knappt syns och kanske se lite gladare ut...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Kanske

Två kuvert, sju papper.
Massor med information, tider och annat att komma ihåg.
"Inskolningen" drar igång på strålningsenheten till veckan
och måndagen därpå rullar strålningen igång på riktigt.

Börjar se ett slut,
men vågar ändå inte hoppas.

Trots allt finns det ett stort frågetecken,
återfallet på halsen "kanske" dom ska kunna stråla bort
men det är inget dom vet med säkerhet.

Har känt mig blockerad i eftermiddag,
hakat upp mig vid tanken om att snart så
KANSKE det är över.

Snart så KANSKE livet kan återgå till något mer normalt.

kanske

• uttal: /ˈkànˌɧɛ/   

1. uttrycker osäkerhet; det kan hända/är möjligt att tillhörande påståendet är sant; det tillhörande påståendet är sant med någon godtycklig, vanligtvis okänd sannolikhet

   Jag kanske gör slut med Mr C i vår.

Gillar inte ordet KANSKE

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Här är jag

Har sista veckan lyckats att ta mig ut på längre och längre promenader.
Går lättare och lättare för varje gång,
Och trots att det till och från spränger
i kroppen, så njuter jag av varje sekund.

För mig är rörelse viktigt,
för att må psykiskt bra, så måste jag även må bra fysiskt.

Sista månaderna kan jag nog säga att jag brustit på båda punkterna.

Kroppen har inte orkat och när man nått en viss punkt,
när man mår dåligt psykiskt,
så är det inte bara kroppen utan huvudet som också sätter stopp.

När jag är ute och går pratar jag med mig själv,
mest inne i huvudet, men ibland händer det nog att jag pratar högt.
Jag resonerar kring hur jag mår och hur jag kan må bättre.
Låter kanske knäppt men jag är övertygad om att fler borde göra det.

Ibland händer det att jag kommer till insikt om saker jag borde förändra,
saker jag borde göra annars,
hur jag skulle kunna må bättre.
Men tyvärr är jag oftast inte så god lyssnare och glömmer bort allt när det känns jobbigt igen.

I morse längtade jag efter mig själv...

Ikväll insåg jag, att jag är ju redan här.

Visserligen är både förpackningen och innehållet förändrat,
men de sista månaderna har jag formats till den jag är idag.

Förpackningen kan jag göra något åt, i alla fall de extra kilona som
brist på ork och kraftig medicinering har orsakat.

Ärren jag bär på insidan kan däremot bli svårare, men jag vill nog påstå att Mr C inte på
något sätt gjort mig till en sämre människa.
Snarare tvärtom, låt mig bara läka först, ge mig tid.

Tänkte häromdagen, hur många starka människor det finns där ute,
som dagligen slåss mot Mr C.
Som gått igenom jobbiga operationer, tunga behandlingar, tuffa motgångar,
ångest och smärta och ändå rest sig upp, gång på gång.

Insåg idag, att jag är en av dom...

Så här har ni mig, ärrad och kantstött, men fortfarande jag...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Vart är jag?

Bryter ihop och kommer igen...
Rasar och reser mig...
Tappar fotfästet men står till slut stadigt...

Att inte veta vad dagen ska bjuda på,
att inte veta hur länge jag orkar, om jag orkar...

Ingen dag är den andra lik.

Ibland mår jag bra när jag vaknar, lever förmiddagen i 180,
för att sen sjunka som en sten på eftermiddagen.
Andra dagar vaknar jag med en klump i magen och ett tryck på axlarna som aldrig ger med sig
och vissa dagar försvinner det och jag orkar leva.

Livet, jag vill ha tillbaka livet.
Jag vill ha tillbaka makten.

Spelar ingen roll hur mycket jag bestämmer mig för något,
när jag väl ska ta tag i det, så är det inte ens säkert jag tar mig ur stolen.
Eller så kommer jag igång, men tappar all ork och energi efter en liten stund.

Längtar efter mig själv idag...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Passa på att njuta

Ja men då hade vi en plan då.

Nästa tisdag åker jag ner till Umeå för provtagning och läkarbesök,
stannar sen i Umeå över natten för att träffa de på strålningen på onsdag morgon.

Då blir det mätning och märkning inför strålningen och sen kommer jag även
att få göra en PET-CT röntgen.

Den 18 mars drar strålningen igång på allvar och det som känns värst inför det
är nog att vara borta från familjen.
Samtidigt kan det nog vara bra att jag få möjlighet att landa i mig själv.

Känns bra att ha en plan för den kommande framtiden.
Nu är det bara att passa på att njuta av de kommande dagarna till allt rullar igång igen.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Våga fråga

Känns lite märkligt att det plötsligt känns så bra,
jag menar, Mr C är ju trots allt tillbaka, även om lite "lokalt"

Men strunt samma, gläds över det faktum att det inte var mer i alla fall.

Bannar dessutom mig själv lite för att jag är så dålig på att fråga,
Dr Y nämnde ju att han inte vill sätta in cellgifter för återfallet.
Men han har ju tidigare pratat om att jag ska få den sista Taxoteren.

Så kan det kanske vara så att jag ska få den sista Taxen och sen dra
igång med strålningen?

Vet du vad?
Det känns som att det inte spelar någon roll just nu.
Jag lär ju om inte annat upptäcka när kallelsen kommer...

Oförskämt glad just nu, trots det förbaskade återfallet.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Om man skulle landa nu då

Har varit en tuff helg.
Pendlat mellan hopp och förtvivlan,
varit övertygad att Mr C tagit över hela kroppen.

Ångesten har gjort det svårt att både äta och andas.

Blev lovad att Dr Y skulle höra av sig till mig
men telefonen har varit tyst,
ända fram till nu på morgonen.

Dr Y lät optimistisk,
röntgen visar inga tecken på övrig spridning,
körtlarna på halsen har alltså drabbats av ett
"lokalt återfall" och som jag förstått det,
så är det inte helt ovanligt...

Då jag inte klarar av cellgifterna så bra,
så har han bestämt att vi skippar dom för nu.
Istället blir det extra strålning på halsen för att på så sätt
mota bort Mr C.

Känner mig lättad, känns som att jag kan andas igen.

Jag kommer att fixa det här!!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Försöker att inte vänta

Mår under omständigheterna bra,
känner mig trygg i situationen,
känner att det kommer att ordna sig.

Är så tacksam för allt stöd jag får,
från familjen, vännerna och både kända och okända människor på nätet.
Det värmer så otroligt mycket!

Har fått tillbaka en del av oroskänslan i magen under dagen.
Den enda logiska förklaringen jag har till det är att jag inte
kan låta bli att gå och vänta.
Hade varit så fruktansvärt skönt om Dr Y hade ringt.
Oavsett besked, oavsett plan.
Bara för att få gå vidare helt enkelt.

Försöker att låta bli att vänta, försöker lämna telefonen i ett rum
där jag inte är men vill hemskt gärna ha den nära, för tänk om...

Imorgon ska jag försöka att helt låta bli att vänta,
för i ärlighetens namn, så kan jag väl ändå inte kräva
att han ska ha tid att höra av sig när det är helg?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Stirrar livet i vitögat

Skulle vi kanske kunna ta och backa bandet?
Troligtvis skulle jag till slut sitta där jag gör idag ändå,
för det finns inga val jag kunnat göra för att förändra min situation.

Men kan vi ändå backa bandet,
ge mig i alla fall tillbaka mina 10 senaste år
så lovar jag att inte glömma bort att njuta.

Spridningen är ett faktum,
storleken på spridningen oklar till röntgensvaren kommer.
Det jag vet i nuläget är att jag har ett antal förändringar
från nyckelbenet upp på halsen och förhoppningsvis är det det enda.

Behandlingsplan har jag ännu inte fått då Dr Y skulle ringa mig som det lät under helgen.

Samtidigt som jag nu sörjer beskedet så försöker jag klamra mig fast.
Tänker inte ge med mig,
tänker inte ge upp,
tänker inte tillåta mig själv att låta sjukdomen ta över.

Mitt liv började för snart 35 år sedan,
mitt nya liv börjar redan idag,
varje dag är från denna dag lika värdefull och livet väntar inte.

Njut min vän, njut!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Igår så hände det

Har känt mig så lugn hela veckan,
har hållit huvudet högt och ovanför ytan,
har stått ut...

Men jag tog mig inte hela vägen.

Igår under eftermiddagen smög sig ångesten på,
en tryckande känsla över bröstet,
kändes näst intill omöjligt att andas.

En känsla av maktlöshet blandat med panik.

Grät i famnen på mannen igår kväll,
hysteriskt,
så som jag inte kan minnas att jag gjort sen jag var liten.
Kippade efter andan,
kände mig liten och rädd.

Låg där länge, lyssnade på hans lugnande ord
om hur allt ska bli bra igen och grät.

Allt kommer att bli bra igen, oavsett vad jag får för besked idag
så säger hjärtat åt mig att det kommer att bli bra.

Jag vet inte när jag får beskedet idag,
jag vet egentligen inte heller OM jag får beskedet idag,
provsvaren kan ju trots allt bli försenade.

Det känns som att det absolut värsta som kan hända idag,
är att jag inte får veta.
Det känns som om jag bara får veta vad jag har att göra med så
kan jag ta tag i det och hantera det.

Jag bryter ihop och kommer igen,
ännu en gång starkare än jag var innan.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre