Lever på en berg-och-dal-bana

Varit riktigt tungt nu ett par dagar.
Ifrågasätter mig själv och sjukdomen.
Försöker hitta nån form av förståelse för vad det är som händer.

Trött och slut, värk i kroppen och less.
Återigen så fruktansvärt less.

Samtidigt så känns det idag lite bättre än vad det gjorde igår
och sju resor bättre än det gjorde dagen innan.
Så återigen känns det som att livet är på väg tillbaka.

Är så förvirrad, blir förvirrad av alla känslor, alla funderingar.

Måste i alla fall stoltsera med att jag lyckats vara ute och röra på mig en del i veckan.
Som i ett försök att sortera och ventilera alla funderingar har det fått bli
korta promenader.
Smärtsamma promenader, förmodligen zombieliknande promenader.
Dessutom torterade jag mig igenom 20 minuter Tai Chi igår.

Älskar Tai Chi och har gjort det mycket förut.
Sen diagnosen har jag inte gjort ett enda pass men som sagt,
igår var det dags.
Samtidigt som det sprängde i varje ben i kroppen, så kände jag en otrolig befrielse
när jag tagit mig igenom det.

Och det som nog kändes allra bäst,
var att jag insåg att kroppen, trots allt, inte är helt slut.
Balansen fanns där, kraften och styrkan är inte helt borta.
Trots viktuppgång, så har kroppen inte helt förfallit.

Lycka!

Efter det, blev jag visserligen så trött att jag låg och kurade i soffan hela dagen.
Men jag kände mig nöjd med mig själv.

Jag ska vara nöjd med mig själv!

Livet med cancer är en berg-och-dal-bana,
jag vet aldrig vad dagen ska bjuda på när jag slår upp ögonen.
Jag vet aldrig hur mycket energi som finns och när den tar slut.

Men jag ska vara nöjd med mig själv och det jag klarar av,
för jag gör det bästa jag kan av varje dag.

Och det bästa är gott nog...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre