Är det nu, eller kanske aldrig?

Så när jag ligger där sömnlös,
snurrandes i sängen,
ojjandes över att kroppen gör ont och att sömnen inte vill komma till mig.

Så börjar jag fundera.

När jag fick min diagnos i augusti,
bestämde jag mig, av någon anledning för en rätt märklig sak,
att släppa på kraven,
kraven på mig själv,
må bra, äta det jag ville och göra det som kändes rätt.

Att släppa på kraven och må bra kan väl aldrig vara fel,
men när man konstaterar fem månader senare,
att vågen visar +10 kilo, så händer det något i huvudet.

Jag har gått upp 10 kilo sedan i augusti,
går vi ett år till tillbaka i tiden, så har jag gått upp 20 kilo sen jag började
om att jobba.

20 kilo, av de nästan 50 kilo jag en gång gjorde mig av med,
har jag fått tillbaka.

Slappna av!!

Har försökt intala mig själv, att när cellgiftsperioden är förbi,
när strålningen drar igång och kanske en del av det normala återvänder,
då ska jag ta tag i skiten igen,
men varför ska jag vänta?

Orken finns inte, kraften finns inte,
inte till att löpträna, styrketräna eller någon annan form av hårdare träning,
men några varv runt huset, eller till och från postlådan,
vad som helst.

Behöver få mig igång, försöka hålla mig igång och i alla fall se till att jag inte gräver mig djupare.

Kanske är det dumt att belasta sig själv med ytterligare,
men egentligen behöver jag inte göra det så svårt för mig.

1. Sluta med godiset
2. Sluta äta på kvällen
3. Sluta småäta mellan målen
4. Ät mer grönsaker/frukt
5. Nån form av rörelse, promenad, varje dag

Det borde i det här skedet räcka för att hålla det i schack i alla fall.

För i ärlighetens namn, att se på sig själv i spegeln,

se en trött människa, med nått fjunigt ludd på huvudet och bara ett bröst,

räcker för att man ska börja fundera på vem man tittar på egentligen.

Sen när allt börjar puta, kläder börjar spänna, då blir det än jobbigare.

Sätter ner foten, skäller lite på mig själv,

bestämmer mig för att inte ställa en massa krav, 

men att i alla fall ta och skärpa mig.

Jag kan det här,

jag har gjort det förr

och jag mår så mycket bättre om jag är i ballans.

Men hur börjar man om man inte orkar?

Med höger fot före vänster kanske?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre