Så enkel med peruk... eller?

Aldrig någonsin har jag pillat så mycket med håret som jag gör numera.
Borstar, fixar, grejar donar, tar av och tar på.
Oftast slutar det med att jag drar på mig mössan.

Peruk i all ära men helt enkelt är det inte.

Vad som är problemet?

Problemet är att det känns viktigt att det inte skriker PERUK om peruken.
Och eftersom jag själv vet att det är en peruk, hur länge jag än håller på,
så känns det som att alla kommer att tänka på att jag har en peruk.

De som känner mig, vet att jag har cancer, de vet att jag saknar hår,
de vet att om jag plötsligt dyker upp med hår, så är det en peruk.
Så för den delen spelar det väl egentligen ingen roll...?

Det är alla dom andra, dom som inte känner mig, de som inte vet att jag har cancer.
Det är dom som jag tror tänker på att det är en peruk.
Fast varför skulle dom göra det?

Känner mig tryggare i mössan än i peruken,
behöver inte fundera om håret sitter som det ska
eller om en plötsligt vindpust ska göra så att min "hemlighet" avslöjas.

Urfånigt, jag vet, men jag kan inte släppa tanken på hur jag skulle
reagera om jag offentligt helt plötsligt skulle bli hårlös.

Granskar fram, bak och sidor 100 ggr innan jag känner mig klar.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre