Cellgiftshjärna och lycka

Hemma igen,
finns inget bättre än att komma hem,
landa, för att börja återvända.

Behandlingen gick bra,
la familia var med mig hela tiden,
myste framför film och ritade fula gubbar.
Så skönt att ha dom nära då jag var
extra nervös den här gången, i och med nytt läkemedel.

Värsta var nog de iskalla vantarna och sockorna jag fick bära
under behandlingen.
Vet inte vad jag ska jämföra det med, men ungefär som att ha händer
och fötter i is.
Efter en halvtimme eller så började de kännas rätt behagliga,
då är syster B vänlig nog att byta ut dom.

SMÄRTA!

Men det var uthärdligt och tack och lov kom värmen rätt
snabbt tillbaka när jag väl fått ta av mig dom.

Läger just nu, är mosigt.
Hjärnan börjar sakta men säkert varva ner och bytas ut mot bomull, igen.
Mest "spännande" är väl egentligen att se hur jag mår imorgon.
Har lyssnat på mina BC-vänner som vandrat samma väg,
konstaterat, att Taxen är bättre än Fecen, men långt ifrån en
dans på rosor.

Däremot kan jag nog konstatera att alla upplevt biverkningarna väldigt olika.

Så jag väntar och hoppas slippa biverkningarna,
fast så jävla tur lär jag väl inte ha.

I övrigt känner jag mig lite trött, men också väldigt avslappnad och lycklig.
Och mer begär jag faktiskt inte.

Tillägg: Om du undrar vad vantarna och sockorna är till för, så är det för att undvika nagelbortfall.
Så kort sagt, hellre kalla fötter och händer en stund, än inga naglar...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre