Hallå?

Skriver inte alls lika mycket som jag skulle vilja och känner att jag behöver.
Får inte riktigt ihop tiden helt enkelt.

Mannen har just börjat om efter semestern och vi har haft några intensiva veckor sedan jag skrev sist.  Försökt göra allt det som vi ville göra men inte kunnat då jag mått för dåligt.
Barnen är lediga två veckor till så mitt fokus till hundra procent kommer att vara på dom.

Sen... förhoppningsvis kan jag få in skrivarrutinen igen...

Men hur mår jag då?

Jo tack, visst hade det kunnat vara bättre, men jag lär mig mer och mer, dag för dag hur jag på ett bra sätt hanterar både ångest och smärta.
Lär mig att se förbi det onda och orka leva, orka ta mig ur sängen.

Mår helt okej kort sagt, trots behandlingar.
Dagarna efter cellgifterna är värst men inte i närheten av hur det var av Fec eller Taxotere.
Blir mest bara trött, hes och får en hejdundrande värk... och svamp i munnen... den är nog värst,  men den skyller jag helt och hållet på kortisonet jag käkar.

Så livet rullar på, jag mår under omständigheterna helt okej men är grymt less på MrC, tycker det är jobbigt att prata om honom och längtar till en framtid där MrC tillhör det förflutna.

Den första augusti var det ett år sedan jag fick diagnosen,  livet har varit en berg och dalbana sedan dess och trots att rädslorna och tankarna finns där...

"...är det här min sista sommar..."
"...får jag träffa storasyster en sista gång till jul..."
"...kommer vi hinna åka på vår drömresa..."

...så känner jag mig på något vis starkare än tidigare,  mer redo och grymt optimistisk.

Den här tiden förra året var jag nästan övertygad om att jag inte skulle vara här idag
men det är jag och det ska mycket till för att besegra en tjurskalle...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Bättre och bättre nu?

Efter att tagit förnuftet till fånga och begett mig på akuten förra lördagen,
konstaterades orsaken till mitt dåliga allmäntillstån.

Vätska - i höger lungsöck

Först vänster två gånger och nu höger,  känns som ett dåligt skämt.
Men så var det och ett dränage sattes och 2 liter senare mådde jag mkt bättre.

Reagera snabbare säger alla, vänta inte, men är det så konstigt att
man drar ut på det, vem vill ha en slang rätt in i kroppen?

Tänker jag på det har jag nog burit denna vätska ett tag.
Inte konstigt man blir slut.

Men, men, nu mår jag i alla fall under omständigheterna bra.
Lite ont, eller riktigt ont ibland fast nu orkar jag hantera det.

Fattade själv beslutet häromdagen att sluta ta min grunddos av morfin.
Experiment då jag upplevde att det bara gjorde mig seg och trött.
Kan inte påstå att jag fått mer ont, så dom gjorde nog ingen nytra.

Misstänker däremot att jag fått en nervskada efter det andra dränaget,
har en pinvärk som strålar från stickstället och ut över revbenen.
Den smärtan har morfinet aldrig lyckats få bort.

Nåja, på måndag väntar Umeå med behandling nummer två.
Då ska jag ta upp mina funderingar.
Och förhoppningsvis få en lösning.

I övrigt har vi äntligen fått känna av lugnet och sommaren.
Jag har fått må bra och orkat göra saker med familjen.

Har varit en tuff vår och en hård start på sommaren,
tur att den inte är slut riktigt ännu.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Mår bedrövligt

Länge sen sist...

Vet inte vart jag ska börja,
fattar mig kort.
Xelodan fungerade inte på mig.
Mådde uselt och MrC gav inte efter en millimeter.

Så nu ligger jag här efter en kur av ytterligare nya gifter,
Taxol och Avastin och lider med mig själv.

Spränger i kroppen, jag är fruktansvärt trött och jag
har en vänsterarm som inte fungerar då MrC i lymfarna på halsen
klämmer mot muskeln som går ner över nyckelbenet.

Konstant ont, konstant smärtlindring, konstant less denna förbannade sjukdom.

Jag vill leva nu, jag vill orka...
Jag vill rulla i gräset med barnen och skratta tills tårarna sprutar.

När ska det ta slut, när ska jag vakna?

Skriver inte så mycket nu då det känts som att det varit mest elände.
Vill inte belasta, även om det kanske är det jag borde göra,
belasta för att avlasta.

Dagarna som kommer är det Trästocksfestival här hemma.
Förra året hade vi helt fantastiska kvällar där och det var inget snack
om att vi skulle dit i år igen.

Vill och måste försöka hitta ett sätt, men hur ska jag orka?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Här är jag...

Ett år har passerat sedan jag hittade knölen i mitt vänstra bröst.
Ett år har gått sen jag lärde känna Mr C och den ångest han för med sig.

Ett helt år som fyllts av, ja egentligen bara motgångar.
I alla fall gällande sjukdomen.

För ett år sedan trodde jag inte att jag skulle sitta här idag,
för ett år sedan var dödsångesten så stor och ordet cancer, var samma sak som döden.
Men jag lever och det har jag tänkt fortsätta med att göra.

Sedan jag skrev sist, inser att det håller på att vara en vecka sedan,
så har ångesten  kommit på besök igen.

Efter en tur på akuten pga extrema ryggsmärtor, fick jag veta att, lungan fortsatt ser "okej" ut
men att det uppstått en del förändringar på ryggen.

Förändringar på ryggen...

Vet inte vad jag ska säga, men direkt började tankarna snurra och återigen kändes det som att liemannen
stod och flåsade mig i nacken.

Alla ska vi dö, så fruktansvärt trist och tråkigt är det
och ingen av oss vet vare sig när eller hur,
men att dras med en sjukdom som faktiskt mer eller mindre är ute efter att ta livet av en är fan i mig ingen lek.

Förändringarna på ryggen innebär nya mediciner, ett dropp en gång i månaden som
ska hjälpa till att stärka skelettet, plus att jag får äta kalcium varje dag.

Men jag lever!

Ett år efter att knölen dök upp i mitt liv, så sitter jag fortfarande här, utan planer på att ge vika.

Tack för att jag får finnas, tack för att jag på något sätt hittar kraften varje dag att kliva upp ur sängen och leva.

Jag är rädd att jag aldrig någonsin kommer att bli av med MrC, men jag har tänkt lära mig att hitta balansen,
lära mig att leva med hans närvaro och aldrig någonsin glömma bort att det är jag som bestämmer!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre