torsdag 31 januari 2013

Aldrig ensam

Drömde i natt.
Drömde om en stor vit sal med en sjukhussäng mitt i rummet.
På sängen låg jag, kopplad till både den ena och den andra pipande och tjutande apparaten.
Låg bara där och stirrade och då och då kom en läkare in,
kände på min puls, strök mig på kinden och sa:
-Inga besökare idag heller...
Hela situationen var så laddad och obehaglig...

Vaknade med hjärtklappning och kallsvettig.
Men det var tack och lov inga problem att somna om igen.

Har tänkt mycket på drömmen nu på morgonen.
Känslan den lämnade efter sig.
Jag var verkligen helt ensam i drömmen...

Känner en lättnad över att jag faktiskt inte är ensam.
Känner glädje över mina tre härliga ungar,
kärlek till min underbara man och
tacksamhet till min familj och de vänner jag har omkring mig.

Börjar fundera, tänk om...
Tänk om saker spelat ut annars tidigare i livet.
Tänk om vi inte bestämt oss för att bilda familj när vi gjorde.
Tänk om vi inte gift oss och köpt huset vi idag bor i.

Tänk om jag hade varit ensam.

Hade man då, efter den här resan vågat satsa på hus och familj?
Känner en viss tveksamhet, för tänk om...

Fast allt detta jag nu går igenom, ger mig ju egentligen ännu större anledning
att göra allt det där som jag vill och drömmer om.
Våga ta riskerna och chansa.
Våga leva, dag för dag, för livet är trots allt väldigt skört.
Vi vet inte hur mycket tid vi får, så kanske är det dags att sluta skjuta upp saker till
en morgondag som vi inte ens vet om den finns?

Jag vill kunna se tillbaka på mitt liv, oavsett hur långt det blir,
med ett leende på läpparna och minnas att jag vågade.
Att jag tog vara på tiden, gjorde det bästa av den och njöt av det liv jag fått.
Istället för att hålla tillbaka, för tänk om...

Idag ska jag måla, lyssna på alldeles för hög musik och bara njuta av det faktum att jag för
en stund får vara själv men att jag aldrig är ensam...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

tisdag 29 januari 2013

Hur gjorde man nu igen?

Så igår när jag låg och hade svårt att somna, så bestämde jag mig för att
idag, så ska jag städa...
Lite märkligt kanske, men bättre och ligga och fundera på det än den normala
skit som brukar cirkulera i skallen på mig.

Så istället för att följa barnen till skolan nu på morgonen, så tänkte jag dra igång direkt.

Det som hände sen är svårt att förklara, det blev tilt och tvärstopp och anledningen är,
att jag har ingen som helst aning om vart jag ska börja.

Inte för att det är extremt kaos på något vis, men jag fattar inte HUR jag ska göra.
Vart börjar man?

Att kroppen och hjärnan blir mos av allt det jag går igenom, det fattar jag,
men det här är ju löjligt.

Försöker få ihop vad det är jag behöver göra och i vilken ordning det känns mest logiskt.
Men ingenting känns logiskt, även om jag vet hur jag brukar gå till väga...

Blir förvirrad av mig själv och då är det fasen illa.

Det värsta med att ha fått cancer, är väl i och för sig det faktum att jag fått cancer.
Men direkt efter det kommer nog denna förvirring som uppstår på grund av cancern.

Säkerligen är det en kombination av cellgifterna och att man har så mycket man grubblar på
men frustrerande till tusen är det.

Kan fastna i kön på Ica för att jag sätter i betalkortet, sen står jag bara där tills någon påminner mig att knappa kod och godkänna.
Jag kan läsa i ett recept, lägga bort det och sen måsta läsa igen, för att jag glömt eller inte fattat vad det stod.
Och nu kan jag uppenbarligen inte städa heller...

Hoppas för allt i världen att det här är bieffekter som avtar, för jag har alltid varit en smula förvirrad,
men såhär kan jag inte ha det.

Sätter mig ner, gör en lista på det jag behöver göra och plockar sak för sak, tills de tar slut.
Då får det bli som det blir helt enkelt...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

söndag 27 januari 2013

Försöker förbereda mig

Fördriver dagarna och tiden med att försöka hålla kroppen i gång och hjärnan sysselsatt.
Fortfarande trött och slut, men inte alls på samma sätt längre.
Värsta är nog värken i kroppen och det faktum att jag hela tiden får tänka till en och två gånger extra för att fatta vad det är jag egentligen ska göra eller håller på med för den delen.

Cellgiftshjärna...

Nu är det inte fullt två veckor tills det förhoppningsvis är dags för sista cellgiftet.
Är det nån gång jag inte vill att det ska strula med mina vita blodkroppar,
så är det nu.
Att behöva skjuta på den allra sista behandlingen, skulle inte få mig att
hoppa av glädje, om jag säger så...

Nåja, har ju visat sig att jag inte kan påverka det så mycket så det är bara att ta det som det kommer.

När resan började bestämde jag mig väldigt snabbt, att ta ett behandlingssteg i taget.
Men visst har jag funderat vad som ska komma efter cellgifterna, fast inte så att
jag har grubblat och oroat mig, inte gällande själva behandlingarna i alla fall.

Och jag måste säga att jag fortfarande känner mig väldigt lugn kring den biten.

Däremot känner jag att jag nu, inför läkarbesöket den 6 feb, måste förbereda mig med alla
dom där frågorna, som jag nu känner att jag måste få reda ut.

  • Strålningen - Hur påverkas man? Fysiskt/psykiskt? Kan jag träna? Risken förskador?
  • Venporten - Hur länge behöver jag ha kvar den?
  • Rekonstruktion - När kan jag få mitt bröst tillbaka? 
  • Återbesök - Hur stor koll kommer ni ha på mig framöver? 
  • Blodkroppar - Är det sant att risken för återfall ökar vid lågt antal vita blodkroppar? Finns det något man kan göra i så fall för att mina vita blodkroppar inte ska åka upp och ner som en jo-jo? ( Läste det om blodkropparna i ett forum och det har satt lite griller i huvudet på mig)
  • Livet - Hur går man vidare efter allt det här
Dyker säkert upp fler funderingar innan jag är där...

Längtar, men samtidigt känns det vemodigt.
Sista gången, är ju alltid sista gången.
Det blir ett avslut på den delen av vägen mot ett cancerfritt liv.
Känns underbart men overkligt och lite sorgligt, av någon outgrundlig anledning.

Skulle tro att det är mycket rädsla som ligger bakom, för visst är jag rädd,
visst känns det osäkert.

De behandlingar jag fått ska vara nog men tänk om...

Att gå igenom cellgiftsbehandlingarna har varit värre än värst, men när det nu närma sig slutet ställer sig den allmänt vrickade hjärnan frågan:

-Ska vi inte ta några vändor till? Bara för säkerhets skull?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

lördag 26 januari 2013

Så var det det här med tavlorna

Funderar så mycket hur jag skulle ha gjort med den eventuella försäljningen av mina tavlor.
Eller rättare sagt, trycka kopior av mina tavlor.

Har inte haft orken och energin att gräva så mycket i vad det skulle kosta per kopia
men med tanke på att det troligtvis inte kommer att handla om några enorma volymer,
så skulle jag tro att det hamnar omkring en 50 kr bara i tillverkning/st

Så om jag då tänker högt:
De som nu trycker fram kopiorna åt mig ska ha betalt, jag vill ge en del till Cancerfonden och sen så är det ju  så klart väldigt roligt om det blir en slant, så att jag i alla fall kan bekosta nytt materiell för att måla nya tavlor.

Sen är det ju det här med att sätta ett pris på det man gör.

Förstår inte hur man ska tänka...

Så vad jag nu funderar på är om jag ska sätta ett "minpris"
Tänker tillverkningskostnad + min 200 kr (delar det 50/50) + ev. frakt
och att köparen då själv avgör om de vill betala mer...

Fast jag vet inte...

Vet du redan nu att du skulle vara intresserad av att köpa en tavla av mig till det priset,
så får du gärna maila franinsidan@hotmail.se vilken tavla du är intresserad av.

Skulle var skönt med någon form av konkret underlag innan jag rullar igång bollen...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

fredag 25 januari 2013

Lever på en berg-och-dal-bana

Varit riktigt tungt nu ett par dagar.
Ifrågasätter mig själv och sjukdomen.
Försöker hitta nån form av förståelse för vad det är som händer.

Trött och slut, värk i kroppen och less.
Återigen så fruktansvärt less.

Samtidigt så känns det idag lite bättre än vad det gjorde igår
och sju resor bättre än det gjorde dagen innan.
Så återigen känns det som att livet är på väg tillbaka.

Är så förvirrad, blir förvirrad av alla känslor, alla funderingar.

Måste i alla fall stoltsera med att jag lyckats vara ute och röra på mig en del i veckan.
Som i ett försök att sortera och ventilera alla funderingar har det fått bli
korta promenader.
Smärtsamma promenader, förmodligen zombieliknande promenader.
Dessutom torterade jag mig igenom 20 minuter Tai Chi igår.

Älskar Tai Chi och har gjort det mycket förut.
Sen diagnosen har jag inte gjort ett enda pass men som sagt,
igår var det dags.
Samtidigt som det sprängde i varje ben i kroppen, så kände jag en otrolig befrielse
när jag tagit mig igenom det.

Och det som nog kändes allra bäst,
var att jag insåg att kroppen, trots allt, inte är helt slut.
Balansen fanns där, kraften och styrkan är inte helt borta.
Trots viktuppgång, så har kroppen inte helt förfallit.

Lycka!

Efter det, blev jag visserligen så trött att jag låg och kurade i soffan hela dagen.
Men jag kände mig nöjd med mig själv.

Jag ska vara nöjd med mig själv!

Livet med cancer är en berg-och-dal-bana,
jag vet aldrig vad dagen ska bjuda på när jag slår upp ögonen.
Jag vet aldrig hur mycket energi som finns och när den tar slut.

Men jag ska vara nöjd med mig själv och det jag klarar av,
för jag gör det bästa jag kan av varje dag.

Och det bästa är gott nog...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

onsdag 23 januari 2013

Jag hatar dig!

Jag tycker inte om dig,
det har jag inte gjort sen den dagen jag fick veta att du fanns.
Jag föraktar dig, avskyr dig,
vill inget annat än att slippa dig.

Jag vet inte vad du vill mig,
är det något du försöker säga?
Förmedla?

Vad är det jag gjort som förtjänat det här?

Jag hatar dig!
Jag tror aldrig jag sagt eller verkligen tyckt så om någon tidigare,
men jag hatar dig verkligen.

Vad vill du?

Du har fått mig att bli trasig,
både på insidan och utsidan.
Du har fått mig att se på mig själv med ledsna ögon,
du har fått mig att undvika min egen spegelbild.

Du är det värsta som någonsin har hänt mig
och jag vill inte ha något mer med dig att göra.

Jag är så trött, på grund av dig.
Min kropp värker, på grund av dig.
Energin till att orka, finns inte, på grund av dig.

Du är och kommer alltid att vara min fiende nummer ett.
Och jag önskar att jag kunde se dig i ögonen och få en förklaring:
Varför?

Jag vill leva med en vetskap om att jag för alltid kommer att slippa dig,
men dom säger att det aldrig finns garantier.
Jag vill leva utan oro att du ska knacka på min dörr igen när jag minst anar det.

Jag vill leva.

Ju mer jag tänker på dig, desto ondare gör det.
Jag har inte accepterat dig, jag måste acceptera dig för att gå vidare.
Men jag vet inte längre hur,
för jag kan inte acceptera någon som gjort mig så illa.

Du ska vara borta nu, det är så dom säger.
Operationen ska ha varit lyckad.
Cellgifterna ska bryta ner eventuella spår av dig.
Strålningen, ska slå ner sista spiken i din kista.

Men vart var det du kom ifrån och vad är det som säger att du inte kommer tillbaka?

Kommer jag någonsin att lita på att du är borta?
Kommer jag någonsin kunna känna mig fri från dig?

Jag hatar dig!

Jag vill aldrig ha något med dig att göra igen...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

tisdag 22 januari 2013

Lätt att vara efterklok

Blev så arg på mig själv idag.
Först för att jag bara sitter inne och tittar ut på den fantastiska solen.
Så då bestämde jag mig för att gå och möta barnen.

Nu är det ingen lång promemad vi pratar om, blev väl totalt 30 minuter.

Sen blev jag arg på mig själv för att jag gav mig ut...
Halvvägs hem så var all energi slut och sen har det bara gått utför.

Visst, det känns bra att fått röra på mig lite.
Men den där energin jag skulle spara för att orka umgås med familjen hade varit trevligare.

Så nu är jag trött, orkeslös, benen värker och dessutom arg på mig själv för att jag inte tänker...

Men det kunde ju ha gått bra...

Imorgon sätter jag mig på bron istället om suget efter luft och sol blir för stort.


För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Odlar svamp och funderar

Ingenting tycks vara sig likt...

Förra Taxen dök svamp och blåsor upp i munnen som ett brev på posten.
Denna gång har de lyst med sin frånvaro, fram tills igår.
Har små blåsor på sidorna av tungan samtidigt som gommen och tungan är sträv och vit.

Skabbvarning!

Tur det finns läkemedel mot allt men det tar alltid ett par dagar innan det ger med sig och roligare saker kan man faktiskt råka ut för.

Ingenting tycks bli som förra vändan.
Då höll jag mig flytande i sex dagar innan allt bara rasade, den här gången orkade jag bara tre.

Kan inte se någon annan orsak än den minskade dosen kortison.
Inget annat har ju förändrars.

Visserligen kan det ju också bero på att jag inte riktigt hann repa mig efter Tax nr1.

Som pricken över i:et har mina fingernaglar börjat göra ont.
Tånaglarna känner jag av litegrann men inte alls på samma sätt.
Lite orolig nu att dom ska trilla lös för mig trots att jag haft kylvantarna på mig under behandlingen.

Att håret på huvudet trillat av köper jag, fransar och bryn känns lite jobbigt men naglarna känns värst.
Kan inte göra annat än att hoppas...

Samma behandling i grunden med lite andra förutsättningar och plötsligt stämmer ingenting.

Att jag rasade tidigare denna gång kan väl nu egentligen bara betyda två saker; Antingen blir plågan mer långvarig eller så kommer jag tillbaka snabbare.

Hoppas på alternativ två.

Imorgon tar jag sista kortisonet.
Vad som händer då törs jag i nuläget inte ens spekulera i.


För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

måndag 21 januari 2013

Får jag vara trött på mig själv?

Trött på mitt eget gnäll?
Less på att höra mig själv säga samma sak om och om igen?

Får jag vara förbannad på hur orättvis jag tycker att den här skiten är?
Får jag vara arg för att jag inte orkar?

Får jag snälla bara vara?

Försöker ladda batterierna, hitta motivation och energi igen,
vart tog den vägen?

Jag vet att den finns där inne, någonstans gömmer den sig,
men tårarna är närmare....

Helvete!

Orkar inte klaga längre men hur mycket jag än biter mig i läppen
så slinker skiten ut.
För skiten måste ut.

En gång kvar!!

Det är verkligen bara en cellgiftsbehandling kvar,
men först måste jag ta mig igenom sviterna efter den senaste
och idag, idag känns det fruktansvärt tungt.

Tungt och ensamt...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

söndag 20 januari 2013

Acceptera och ta det sen

Att vara så medveten, men ändå inte förberedd.
Att ha garden uppe, men ändå bli knockad utan förvarning.

Hur mycket jag än försöker förstå,
så kan jag inte greppa situationen.

Plötsligt sitter jag där,
dränerad på all energi innan klockan ens passerat lunch.

Orkar inte, vill så mycket, men hur mycket jag än försöker
slår jag hela tiden näsan i väggen.

"Du måste acceptera"
"Du måste lägga energin på det du vill och inte det du anser vara ett måste"

Jag vill orka vara stark, men jag gör inte det.
Jag måste acceptera att jag inte orkar vara stark, men jag gör inte det heller.

Kör fast och gräver ner mig, som vanligt.
Kämpar för att hålla huvudet högt över ytan, men det går bara inte.
Att vara så grundslut, att plötsligt bara rasa, utan förvarning, det är fruktansvärt...

Jag måste acceptera att det kommer ett sen.
Det kommer att komma en ljusare tillvaro, snart, längre fram, så småningom.
Men inte nu...

Saker måste få vänta, ta den tid det tar,
jag måste tillåta mig själv att släppa efter, be om hjälpa.
Jag är ingen superhjälte och det är ingen mer än jag som begär att jag ska vara det heller.

Jag vill men jag orkar inte,
jag måste acceptera och ta det sen.

Först måste jag bara förstå hur...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

lördag 19 januari 2013

Hoppas nu på det bästa

Idag börjar nertrappningen av kortisonet.
Den här gången går jag direkt från 32 tabletter/dag till 8 tabletter endast på morgonen.

Lite orolig för att jag ska sjunka som en sten igen.
Samtidigt så har det ju bara gått tre dagar med strulig sömn motför sex dagar senaste behandlingen.

Men nu är jag beredd, tror jag...

Känns som att det är helt nya förutsättningar denna gång så i ärlighetens namn har jag ingen aning hur de kommande dagarna ska te sig.

Känner mig trött och pigg, har otrevlig magkatarr på besök men tack och lov så har blåsorna och svampen i munnen inte dykt upp ännu.
Och smaken fortsätter vara skum men konstigt nog börjar jag vänja mig med det, men längtar efter den dagen då allt smakar som jag förväntar sig.

En dag i taget, det är nog bästa alternativet och försöka vara beredd på att ta i mig hårt om jag faller...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

fredag 18 januari 2013

Hög på kortison

Speedad och livet går i 180 inne i huvudet.
Och märkligt nog känner jag mig ändå så fruktansvärt trött.

Konstig kombination, men drivkraften, motivationen är på topp.
Jag har bara en behandling kvar!!

Ler inombords, jag har snart tagit mig igenom den värsta biten.

Sen är det fem (korta) veckor i Umeå för strålning,
sen kan livet börja om igen!!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

torsdag 17 januari 2013

Å så var jag hemma igen

Borta bra, men inget slår att få komma hem.

Tog mig igenom gårdagen med bravur,
lyckades genomföra ett träningspass på en dryg timme
och överlevde.
Men fasen så svettigt.
Lokalen var liten, men dom hade ett löpband, några cyklar, en crosstrainer
och en del andra konstiga redskap.

Löpbandet fick bli ett promenadband, då benen inte alls var med på noterna,
men jag är inte orolig, till sommaren så SKA jag springa igen!

Sen blev det middag på rummet, köpte med mig mat dit och med gott tålamod
lyckades jag få i mig rostbiff och potatissallad med en tesked.
Var en halv vetenskap, men ner i magen for det.

Sen gjorde jag inte så mycket mer,
satt för mycket vid datorn och såg en del på TV innan jag bestämde mig för att försöka sova.

Började om med Betapreden (kortisonet) igår så att somna var lite knepigt,
men tror jag sov innan två i alla fall.

Vaknade oförskämt utvilad, frukost
och sen behandling.

Har jag berättat om sockorna och vantarna jag får ha på mig under Taxoter-behandlingen?
Gjorde säkert det sist men hur som helst.
Det är ett par stora blå, tjocka handskar och sockor som kommer direkt ur frysen.
Kalla och goa, eller så är det så kallt så det gör ont...
Värsta biten med dessa är väl egentligen när dom vid halvtid kommer och byter.
Då är man så där lagom nerkyld och har ingen egen kroppstemp som kan värma upp dem.
Då gör det ont!

I övrigt så gick det bara fint, blir alltid lite dimmig och trött under behandlingarna,
men än så länge är det det ända jag känner av.

Hoppas nu bara att de kommande två veckorna, ska gå bättre än förra vändan.
Med tanke på den nya kortisondoseringen.
*peppar peppar*

Nu blir det att umgås med familjen resten av dagen, för dom har verkligen fattats mig.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

onsdag 16 januari 2013

Då var jag här igen

Hoppade på bussen klockan 10:15 i förmiddags.
Inte fullt två timmar senare kom jag fram till Umeå.

Hade en och en halv timme innan jag skulle träffa doktor Y,
så jag passade på att ta en kopp kaffe, strosa lite och titta på alla människor.

Läkarbesöket gick bra,
alla prover såg bra ut och Dr Y ville INTE höja dosen,
då han ansåg att det inte finns behov för det och att det är onödigt att
ta risken att mina värden ska bli för låga igen.

I övrigt klämde och kände han lite på mig,
hittade inga konstigheter.

Märkligt det där, för några månader sedan tyckte jag det var
skitjobbigt att behöva gå på vårdcentralen och bli klämd på tissarna,
nu rycker man på axlarna och tar av sig på överkroppen.
Ja, inte för vem som helst då men doktorer i alla fall...

Tog naturligtvis upp det där med de olika kortisonkurerna
och ja vad ska man säga, jag har tagit på tok för mycket.
Ganska precis 58 tabletter.
Så kanske går det bättre denna gång.

Sen en till lite lustig sak, har ju aldrig riktigt fattat varför jag skulle behöva stanna i Umeå över natten.
Det förstod inte doktor Y heller, så han tittade igenom vad doktor Z
skrivit vid senaste  besöket.
Visade sig bero på att min tumme skulle "utvärderas"
Dr Y utvärderade tummen genom att titta på den och säga:
- Ja men, det där var väl inget.

Så nu sitter jag på hotellet, väntar på att mannen ska komma hem från jobbet
så ska jag ringa honom och prata lite.
Sen ska jag nog gå och spana in vad dom har för träningsutrustning här på hotellet.
Springa eller kanske i alla fall jogga lite om det känns som att det går.

Längtar efter att springa men konditionen är mer eller mindre obefintlig numera.

Imorgon klockan 09:00 blir det behandling
och förhoppningsvis ska jag känna mig så pass i form att jag kan ta bussen hem.
Annars får jag använda en livlina och ringa en vän.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

tisdag 15 januari 2013

I chock...

Jag får åka imorgon!
Jag får åka imorgon!!
Jag får åka imorgon!!!
Jag får åka imorgon!!!!
Jag får åka imorgon!!!!!

Första gången som jag faktiskt får behandling enligt plan...

Lycklig men förvirrad och lite orolig...
...tänk om dom nu höjer dosen...

Tillägg: Är fortfarande konstant kissnödig. (om någon nu undrar)

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Det här är ju löjligt

För en dryg vecka sedan, bestämde jag mig, efter att ha blivit inspirerad av en BC-vän
att göra en nyttig morgondrink, varje dag.

Köpte mig en "blender", diverse ingredienser, hackade, packade och frös in.
Varje morgon är det bara att plocka en påse ur frysen, blanda i lite mjölk, vatten eller juice och
vips så har man en betydligt bättre frukost än en kopp med kaffe.

Igår gjorde jag en ny blandning redo för frysen,
gurka, mango, ananas, bladspenat och chiafrön.
Och i morse fick mixern gå varm och en grymt god morgondrink serverades...

MEN...

...aldrig har jag någonsin varit så kissnödig...

På de sju påsar som jag la in i frysen igår, fördelades tre gurkor, så inte fullt en halv gurka i varje påse.
Nog vet jag att gurka är vätskedrivande, men kan det verkligen vara på grund av den?

Cyklade iväg på lasarettet på morgonen och paniken som uppstod på vägen går inte att beskriva,
som tur var så var det inte nån lång kö för att anmäla sig, sen blev det snabba steg till närmaste toalett.

Kön till provtagningen var däremot hemsk och det kändes faktiskt lite pinsamt, när jag inom loppet av 30 minuter fick uppsöka toaletten två gånger.

Snabba tramp på cykeln hem, rusa in på dass igen...

Och så har det hållit på.

Kan jag ha dragit på mig en urinvägsinfektion kanske?
Eller kan det verkligen bero på gurkan?

Högst irriterande är det och det blir ju måttligt roligt att eventuellt sitta två timmar på en buss imorgon om det ska vara såhär.

Provtagningen gick i alla fall bra, som vanligt, nu är det bara hoppas att proverna visar bra resultat också.
Hmm.... borde dom inte se på proverna om det nu är så att jag har nått skit i kroppen?
Dom kollar ju snabbsänka för att se om jag har några infektioner, fast syns urinvägsinfektion en sån gång?

Så nu väntar jag igen, förmodligen får jag inget svar förens middagstid, men fram till dess ska jag passa på att måla, tvätta... och kissa...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

måndag 14 januari 2013

Det svänger

Det är ju tur att saker kan ändras från en dag till en annan.

Som humör till exempel.

Gårdagen var katastrof, allt som kunde gå fel, gick fel och att få lägga sig för kvällen var nog det bästa på hela dagen.

Vaknade skeptisk, barn med ond magar, dock inget kräk men det kändes ju inte lovande.

Men ju längre in på dan vi kom dessto bättre har det känts och imorgon är nog hela gänget redo för den vanliga vardagen.

Imorgon ja, imorgon är det åter dags för provtagning.
Första med Taxoteren, spännande att se vad som hänt med blodkropparna av detta märkliga medel.

Känns däremot inte som att jag är redo för behandling.
Vill ju naturligtvis göra bort skiten men då jag fortfarande är väldigt trött misstänker jag, att allt inte står rätt till.

Har ju i och för sig haft fel så många gånger förut så att ens spekulera är väl inte lönt. Men det är svårt att låta bli...

Känner mig för övrigt rätt besviken att jag inte orkat ta mig för att kolla upp vad det skulle kosta att göra kopior av mina tavlor.
Kul däremot att endel visat intresse för att köpa.
Får ta tag i det lite längre fram helt enkelt...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

söndag 13 januari 2013

Att vakna på avigsidan

Nä men om den här dagen kunde ta slut någon gång.
Suckat och pustat hela dan.

Allmänt less bara,
less på värken,
less på att vara trött,
less på att frysa.
less på skitcancern,
less på mig själv faktiskt,
lite less på allt och ingenting om jag ska vara ärlig.

Verkligen vaknat på fel sida,
mungiporna var neråt redan från start,
svartare än svartast under ögonen
och förmodligen, om man tittar väldigt noga,
så slår det nog blixtar runt om mig.

Rakt igenom full med negativ energi.

Och mitt i allt detta kräks en av flickorna.

Gör vågen för mig själv, pricken över i:et,
jublar inombords, var precis vad den här dagen behövde.

Skulle kännas bäst just nu att få lägga mig i sängen och
dra täcket över huvudet...
Men istället sitter jag här och muttrar.

Gnällkärring!

Det är vad jag är idag, en riktig häxan surtant.

Ser fram emot morgondagen, för imorgon är en annan dag,
förhoppningsvis bättre dag, kan då, som det känns knappast bli sämre.

Tilläggas bör att gårdagen var en bra dag, så helgen har inte varit helt bortkastad.

Färdignällt!

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

fredag 11 januari 2013

Just idag är jag stark... en stund i alla fall

Lovade barnen vid ett svagt ögonblick igår att följa dom till skolan idag,
straffet blev en natt med lite sömn och värk på morgonen.

Men jag höll mitt ord, kravlade förvirrat ur sängen och tog en promenad med dom.
Konstigt nog, gick det mycket lättare än vad jag räknat med
och innan jag var hemma igen så hade kroppen och knoppen vaknat till liv.

Sen har det rullat på,
besökt jobbet och lämnat sjukintyg, kramats med den gode T och tjuvat lite av hans energi och
surrat med alla underbara människor där.

Sen blev det en liten tur på stan med älskade syster, en alldeles för stor kopp kaffe
och en tröja inhandlades.
Sen hämta barn, åka och handla lite och till slut landade jag hemma igen
och tack och lov att inga äventyr är inplanerade för kvällen, för nu är batterierna näst intill tomma.

Konstigt det där, att så fort lite energi dyker upp
så känner jag ett starkt behov av att göra av med den.

Men det är ju så förbaskat roligt att orka!

Tillbringar nog resten av dagen i soffan eller så måla lite kanske.
Spara på den lilla energin som finns kvar, för imorgon blir det att fira att jag tagit mig igenom behandling fyra med familjedag på lekland och middag ute någonstans.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

torsdag 10 januari 2013

Normalläge?

Går omkring och är lite förvirrad.
Vaknade, inte alls särskilt trött i morse
och dessutom på ett riktigt bra humör.

Är det över nu?

Visst, ska väl inte säga att jag känner mig "som vanligt"
för då tar jag i.
Men känner för att göra saker idag,
det går inte fort,
inte på något sätt effektiv, men jag vill göra något...

Känns som att jag vaknat efter två veckors dvala,
förvirrad, vet inte riktigt hur jag ska hantera den energi som faktiskt verkar finnas i kroppen.

Passar på att städa undan lite, onödigt att slösa energin på det kanske,
men det är säkrast att passa på.

Gick igenom en hög med papper och hittade då något väldigt intressant.

När jag var nere i Umeå och tog sista Fecen fick jag en lapp av Dr Y
med hur mycket kortison jag skulle ta dag 1 - 8 under Taxoteren.
Den lappen lyckades försvinna i högen med papper och när jag var nere
och fick Taxoteren, fick jag en ny lapp av Dr Z med doserna...

Dr Ys Kortisonlista

  1. 16 st
  2. 16 + 16 st
  3. 16 + 16 st
  4. 8 st
  5. 6 st
  6. 6 st
  7. 4 st
  8. 2 st
Dr Zs Kortisonlista
  1. 16 st
  2. 16 + 16 st
  3. 16 + 16 st
  4. 12 + 12 st
  5. 10 + 10 st
  6. 8 + 8 st
  7. 6 + 6 st
  8. 4 + 4 st
  9. 2 + 2 st
Har under den här behandlingen gått efter Dr Zs lista och det skiljer 58 tabletter mellan de olika rekommendationerna...
Kan vara så att Dr Y på dag 4 - 8 sagt att det var x2, kommer inte ihåg, men det skiljer ändå 32 tabletter.

Kan inte låta bli att tro att den högre mängden kortison är en stor bov till varför det tagit så lång tid för mig att landa efter behandlingen.

Möjligtvis att jag får mer värk om jag nu nästa gång väljer att gå efter Dr Ys lista, men värken tar jag gärna bara jag får sova.

Kommer helt  klart att ifrågasätta detta när/om jag nu åker ner till Umeå till veckan.

För övrigt, mitt hår som vuxit hejdlöst sista två veckorna, började trilla av igen igår, så det var bara fram med trimmern igen, hade nästan hoppats att få behålla det den här gången...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

onsdag 9 januari 2013

Det är så kallt...

Trött och väldigt frusen idag.
Magen fortsätter att bråka med mig och kanske är det just därför jag är trött och frusen.

Har inte ont i magen men som jag nämnde igår så passerar maten, som det känns, rakt genom kroppen bara.

Funderar på att koka ihop lite vätskeersättning och försöka få i mig.
Kanske även ringa onken om det inte blir bättre.
Får se hur jag gör...

Mår ändå mycket bättre nu än vad jag gjort den sista veckan så det känns dumt att klaga.

Har för övrigt sovit rätt så bra i natt men det lär väl ta ett par dagar innan jag tagit igen den sömn som jag förlorat.

Ställer in mig på att vila idag, kanske måla lite på ett nytt projekt jag började med igår.
Ladda batterierna så gott det bara går så jag förhoppningsvis orkar vara lite trevlig när familjen kommer hem i eftermiddag.

Trött, frusen men vid gott mod, det kommer att bli bra det här...


För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

tisdag 8 januari 2013

Snart kanske...

Tillbringat dagen ensam för första gången på drygt två veckor.

Huset har varit tyst, stilla, tomt och kallt.

Har visserligen inget emot att vara ensam men nu såhär första dagen så måste jag erkänna att det känts lite sorgligt.

Har mest bara vilat idag, försökt sova utan framgång.
Målat lite också men blev till slut så trött att soffan kändes mer lockande.

Har bara en vecka på mig att återhämta mig nu innan det är dags igen och det känns inte lockande alls med ny behandling om jag ska vara såhär sliten...

Behöver energi, behöver kraft att orka och just nu finns den inte.
Men en dag i taget, hoppas återigen på att få sova ordentligt i natt.
Vakna utvilad imorgon.

Hoppas och önskar...

Magen har dessutom sagt upp sig.
Vet inte om det är alla tabletter jag tagit sista veckan, det faktum att jag försöker ändra matvanor eller helt enkelr en kombination av de två.

Allt passerar hur som helst väldigt fort genom kroppen.
Kanske kan det också bidra till att jag är extra trött?

Funderar, spekulerar och analyserar, som vanligt...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

måndag 7 januari 2013

Har jag berättat hur trött jag är?

Trotts att det igår kväll kändes som att jag skulle somna bara jag stängde ögonen,
så låg jag vaken och snurrade.

Frustrerande är bara förnamnet.
Går omkring i nån sorts vakuum,
känner mig dimmig och allmänt förvirrad.

Måste däremot påpeka att värken idag,
mer eller mindre har gett med sig.
Lite öm i skinnet, men den sprängande känslan inuti kroppen
gör sig bara påmind vid enstaka tillfällen.

Är ju alltid nått, eller hur?

Men ärligt talat, så känner jag numera ett ganska desperat behov
av att sova ordentligt.

Trots detta ångar jag på idag av ren jäkla tjurskallighet.

Har formligen kastat ner alla julsaker i sina lådor,
rivit ner granen i all hast och när barnen undrat:
-Vart ska den här?
Så har svaret fått bli:
-Är väl inte så noga...

(Kommer att få ångra det bittert vid advent)

Trött, inte bara fysiskt och psykiskt,
trött på julen och alla saker som stått ihoptryckta runt huset.
Trött på mörkret, trött på gardinerna som stänger ute de få solminuterna...

Trött punkt

Dessutom mitt i allt detta, så gick dammsugarslangen sönder, helvete!

Bestämmer mig för att det jag nu åstadkommit idag får räcka.
Det kommer en dag imorgon och trots all denna trötthet,
så känner jag återigen en gnutta hopp...
För nu kan solen lysa på mig genom köksfönstret...

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

söndag 6 januari 2013

Orkar jag igen?

Ställer mig numera konstant frågan:
Ska det vara såhär?

Fortsatt trött, fortsatt svårt att sova,
spränger i kroppen.
Visst måste det gå över snart?

Är så slut, hela tiden nära till tårar, förbannad, irriterad, nervvrak...

Avskyr när jag inte har något att jämföra med, jag har ingen "förra gång" så jag vet inte hur länge det kan hålla i sig.

Ska det över huvudtaget vara såhär?

Försöker hålla uppe humöret men det blir svårare och svårare för varje dag.
Finns ingen ork, ingen energi, inget driv alls just nu.
Täcket över huvudet, gömma mig för omvärlden och hoppas på nån ynka liten dag i frihet innan nästa behandling.

Ska det vara såhär?

Taxoteren började bättre än Fecen men det jag just nu går igenom känns som tortyr.
Jag vill inte uppleva det igen  men jag vet att jag måste.

Om det nu ska vara såhär?

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

fredag 4 januari 2013

Hårresan(de) Jan -13

Inspiration och motivation är det brist på just nu, men jag försöker ändå fortsätta med Hårresan...




För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

Sjönk som en sten

Man kan ju kanske tycka att efter att ha spenderat eftermiddag/kvällen igår med att hålla mig vid ytan,
kämpat mot värken och utmattningen från helvetet...
Så borde jag väl i alla fall fått somna in ordentligt när jag väl la mig i sängen eller i alla fall fått sova ut.

Men inte det.

Svårt att somna, vaknat flertalet gånger i natt.
Drömmer mardrömmar igen.
Vaknade halv åtta, går inte somna om.

Värken har dock lyst med sin frånvaro än så länge och jag önskar innerligt att den håller sig borta eller i alla fall inte skenar iväg som igår.

Vill inte älta gårdagen men för andra gången under hela resan kände jag tvivel på att jag kommer att ta mig igenom det här...
Att bli så slut som människa, både fysiskt och psykiskt som i ett trollslag är fruktansvärt.

Maktlös, man känner sig helt och hållet maktlös.
Och när värktabletterna inte hjälper och sömnen lyser med sin frånvaro, så är det precis vad man är, helt och hållet maktlös.

Försöker intala mig själv återigen att de kommande dagarna bara kan bli bättre men rädslan för att åter ta en hastig tur ner i botten känns skrämmande.

Det enda positiva i det här är att jag nu vet till nästa gång, jag är förberedd på vad effekterna av Taxoteren kan göra.

Samlar kraft och mod att ta mig ann den här dagen, ska försöka släppa gårdagen, koppla bort hur liten och rädd jag kände mig.

Känns som att mottot sista dagarna varit "nu kan det bara bli bättre"
Får hoppas att det stämmer på den här dagen.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

torsdag 3 januari 2013

Bye bye kortison, hello värk

Trappar sakta men säkert ner på kortisonet,
ju mindre kortison jag tar, desto tröttare blir jag och ju mer börjar det värka i kroppen.

Misstänker att det finns ett samband.

Eller det är väl klart det har,
kortisonet ska ju hjälpa till att hålla värken och tröttheten på lite avstånd.

Tycker ju iofs att jag varit väldigt trött ändå,
men vill nog inte ens fördjupa mig i hur trött jag skulle kunna ha varit.

Men värken är värst,
känns som att bäckenet exploderar med jämna mellanrum
och tar benen med sig på kuppen.

Men det går bra, jag överlever,
jag känner lugnet.

En vecka har snart gått sedan behandlingen, så alla symtom bör ju börja
sakta men säkert ebba ut.

Måste ju berätta att jag för övrigt tog en kort promenad till affären igår,
med gårdagens inlägg i åtanke.
Tur var väl att jag redan innan jag gick bestämt mig för att mannen skulle
få hämta, dels så skulle jag handla mer än jag kunde bära med mig hem,
men dels så var det riktigt tufft att ta sig fram mellan hyllorna.

Svetten rann och frustrationen var enorm.
Helt övertygad för en stund att jag åkt på feber,
beredd att ge upp.
Kanske väntar jag ytterligare någon dag innan nya försök till äventyr görs.

Efter turen till affären igår, så försvann all energi och jag spenderade stor del
av kvällen stirrandes i taket i sovrummet.

Men som sagt tidigare, det känns ändå som att Taxoteren varit lättare att ta sig igenom.
Även om den konstant äckliga smaken i munnen  är ett stor problem för mig, särskilt när det gäller törsten.
Men tröttheten och värken däremot, är väl inget jag är helt främmande för i det "normala" livet
så det biten är för mig lättare att hantera, även om det nu är rätt extremt.

Nu återstår det ju bara att se, vad som hänt på insidan av Taxoteren?
Kommer jag att få göra nästa behandling på utsatt tid och kommer dom vilja öka dosen,
då jag ändå hanterat det rätt bra...

Är väl skeptisk, misstänker att det som vanligt ska dra ut på tiden, men den som lever får se.
Två veckor kvar till planerad behandling.

För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

onsdag 2 januari 2013

Är det nu, eller kanske aldrig?

Så när jag ligger där sömnlös,
snurrandes i sängen,
ojjandes över att kroppen gör ont och att sömnen inte vill komma till mig.

Så börjar jag fundera.

När jag fick min diagnos i augusti,
bestämde jag mig, av någon anledning för en rätt märklig sak,
att släppa på kraven,
kraven på mig själv,
må bra, äta det jag ville och göra det som kändes rätt.

Att släppa på kraven och må bra kan väl aldrig vara fel,
men när man konstaterar fem månader senare,
att vågen visar +10 kilo, så händer det något i huvudet.

Jag har gått upp 10 kilo sedan i augusti,
går vi ett år till tillbaka i tiden, så har jag gått upp 20 kilo sen jag började
om att jobba.

20 kilo, av de nästan 50 kilo jag en gång gjorde mig av med,
har jag fått tillbaka.

Slappna av!!

Har försökt intala mig själv, att när cellgiftsperioden är förbi,
när strålningen drar igång och kanske en del av det normala återvänder,
då ska jag ta tag i skiten igen,
men varför ska jag vänta?

Orken finns inte, kraften finns inte,
inte till att löpträna, styrketräna eller någon annan form av hårdare träning,
men några varv runt huset, eller till och från postlådan,
vad som helst.

Behöver få mig igång, försöka hålla mig igång och i alla fall se till att jag inte gräver mig djupare.

Kanske är det dumt att belasta sig själv med ytterligare,
men egentligen behöver jag inte göra det så svårt för mig.


  1. Sluta med godiset
  2. Sluta äta på kvällen
  3. Sluta småäta mellan målen
  4. Ät mer grönsaker/frukt
  5. Nån form av rörelse, promenad, varje dag
Det borde i det här skedet räcka för att hålla det i schack i alla fall.

För i ärlighetens namn, att se på sig själv i spegeln,
se en trött människa, med nått fjunigt ludd på huvudet och bara ett bröst,
räcker för att man ska börja fundera på vem man tittar på egentligen.
Sen när allt börjar puta, kläder börjar spänna, då blir det än jobbigare.

Sätter ner foten, skäller lite på mig själv,
bestämmer mig för att inte ställa en massa krav, 
men att i alla fall ta och skärpa mig.
Jag kan det här,
jag har gjort det förr
och jag mår så mycket bättre om jag är i ballans.

Men hur börjar man om man inte orkar?
Med höger fot före vänster kanske?


För varje dag
För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre

tisdag 1 januari 2013

Börjar ju bra det här

Skulle vilja göra en lista med gnäll som skulle kunna räcka
i all oändlighet.


  • Småsår i munnen
  • Känns som jag bränt mig på tungan
  • Biter mig i kinderna hela tiden pga av såren och svullnaderna
  • Blåsor
  • Törstig, men svårt att dricka
  • Måste överkrydda maten för att känna nån smak
  • Överkryddar maten och blir ännu mera törstig
  • Ont i skinnet
  • Värk i leder
  • Ont i armarna
  • Neulastasprängande värk i höfter/bäcken/lårben
  • Kliar i hårbotten
  • Trött, sjuuuukt trött
  • Överskottsenergi
  • Gör av med överskottsenergi, blir ännu tröttare
  • Ont i huvudet
  • Magen orolig
  • Gnällig
  • Sa jag att jag är trött
  • osv osv osv
Gott nytt år föresten!

Tar den här dagen för vad den är, hoppas på att få må bättre imorgon eller kanske dagen efter det.
En dag i taget, små, små steg mot ett hälsosamt och underbart 2013...

Lägger mig i soffan, försöker umgås med familjen efter bästa förmåga, njuter i alla fall av att få ha dom nära,
även om jag kan förstå om min negativa utstrålning idag inte är så tilltalande.

För varje dag

För varje andetag
Ska allt bli
bättre och bättre